Kategori: Reflektioner

2 juni 2020 15:12

Det finns alltid någon som är beredd att ta din plats, dessutom till ett lägre pris än du själv tar. Och till råga på allt gör det bättre än du. Konkurrens! Sund konkurrens får man ofta höra, men vad innebär det i praktiken? För mig innebar det en sjukskrivning för blandade ångest- och depressionstillstånd samt utmattning. Kom smygande successivt. Nu kämpar jag mig tillbaka, men det är väldigt tufft och det finns och har funnits många dagar där jag starkt tvivlar på om jag någonsin kommer att komma tillbaka. Om jag någonsin kommer att få tillräckligt med energi och ork igen.

I natt kunde jag inte somna, så jag gick upp ett tag. Tankarna snurrade i huvudet. Mest kring mötet på företagshälsovården i måndags. Där jag först pratade med läkaren och sedan hade vi ett flerpartsmöte. Allt var ihopsnurrat då läkaren inte trodde att flerpartsmötet skulle bli av, så hon var inte förberedd. Jag fick säga till att de andra nog väntar på oss i väntrummet… Mötet med läkaren gick sådär. Hon ville bara förlänga 25% två veckor till, därefter vill hon att jag går upp till 50%. Egentligen känner jag mig inte redo för det. Är fortfarande trött. Och nu är jag tröttare än på länge. Flerpartsmötet som var direkt efter mötet med läkaren, var väldigt uppslitande. Återigen läts M dränera mig på all motivation och energi. I natt mådde jag sämre än sämst. Mår inte så bra nu heller, men jag överlever. Tinnitusen har kommit tillbaka i intensitet igen. Den hade minskat successivt under sjukskrivningen. Men efter måndagens möte kom den tillbaka. På själva flerpartsmötet höll jag på att få panik, kände mig väldigt pressad och stressad över M genomgång med procent och arbetsfördelning mellan fackligt och linjejobb. Han verkar ha ett otroligt starkt behov av att ha kontroll. Panikångesten var nära, då jag kände mig starkt illamående och orkeslös. Ville bara skrika rätt ut och springa därifrån. Fick lägga band på mig och lyckades hålla mig någorlunda lugn…

När man kommer upp i ålder blir konkurrensen ännu hårdare. På något sätt verkar människor tro att man tappar all intelligens runt 50. Då är man obildbar och oduglig. Ändå ska man jobba till 65-70 år! Men det är ju ingen som vill ha en. Alla anser att man är för gammal och det enda jag har känt de senaste 2,5 åren är att jag är oönskad i teamet och bara en belastning. Sedan mötet i måndags har jag en stark önskan om att bara få försvinna från jordens yta. Egentligen vill jag inte dö, men jag vill fly från den plåga jag känner. Står inte ut. Allt känns meningslöst och tomt. All glädje är borta….Ibland hoppas jag att ångesten ska försvinna om jag blundar. Men oavsett hur hårt jag än kniper ihop ögonen, försvinner den aldrig. Ångesten är fortfarande kvar. Och den tar min energi, glädje och motivation. Fuck ångesten!

Den 1 juni 2020

Solen skiner från en klarblå himmel, det är varmt och sommaren är här! Äntligen. Promenerade till Kista fram och tillbaka idag. Hade möte först med företagsläkaren och därefter ett flerpartsmöte för att återigen prata om min framtid angående jobbet. Fortsätter att jobba 25% i två veckor till. Därefter ska jag gå upp till 50%. Ska bara jobba med det fackliga än så länge. Det känns jätte bra. Det är efter det som frågetecknen hopar sig. Över vad jag ska göra sedan, när jag jobbar 75 och 100%. Nu är det meningen att den nya chefen ska försöka lösa den frågan tillsammans med mig. Förhoppningsvis slipper jag den andra som jag haft i två och ett halvt år.

Tröttheten som jag nu känner efter förmiddagens möte är överväldigande. Energin är totalt bortblåst. Vad hände? Jag hade ganska mycket energi och motivation i fredags efter mötet vi hade då. Men nu känner jag mig totalt överkörd. Hjärnan känns helt mosig och seg. Ögonen är grusiga. Fast klockan bara är tre på eftermiddagen. Är nästan tröttare nu än första dagarna på min sjukskrivning i februari! Tinnitusen är tillbaka och hjärntröttheten ligger på lur. Läkaren skulle skicka en remiss till vårdcentralen, får se om det kan bidra till att bringa klarhet i vad tröttheten beror på. Börjar bli orolig på allvar.

”Nu är det natt, djupt inne i mig hör jag det levande bruset från havet som väller in.”

Det är livet i mig som porlar. Jag känner hur det bubblar av förväntan inför framtiden. Idag var en ganska bra dag som resulterade i att hoppet inför framtiden ljusnade betydligt. Och motivationen till att börja jobba igen kom tillbaka! Härlig känsla att gå hem med på en fredag….

Det kommer att bli natt igen var så säker, men jag är inte längre rädd för den!

En dag på jobbet. När jag går fysiskt till jobbet, istället för att bara jobba hemifrån, blir jag mycket tröttare. Påtagligt. Min chef tyckte det var konstigt….Hade möte med hen idag. Kanske finns det en ljusning för mig. En förändring till det bättre? Fler möten väntar denna vecka. Det ska bli spännande och något jag ser fram emot. ????‍♀️?️‍♀️

Går med öppen famn över en grön och blommande sommaräng. Den lyser i regnbågens alla färger, doftar härligt och ger ren glädje till insekter, djur och människor! För det nödvändiga kretsloppet. Fåglarna leker tafatt och alla människor ler. Dessa härliga sommarmånader vi nu har framför oss går så oerhört fort. Varje år tänker jag: nu ska jag ta vara på tiden, leva i nuet och njuta. Men hur? Samtidigt som allt detta härliga och naturliga liv pågår runt om oss ligger verkligheten på lur och med det i sikte är det ovisst vilken ekonomisk ”årstid” vi befinner oss i. Går det upp eller ner? Går vi mot ljuset eller mot mörkret. Men trots det ovissa måste vi ändå leva i nuet och hoppas på att framtiden blir bättre än dåtiden och att vi alla lär av våra misstag. Den som lever får se…??

24 maj 2020! Solen skiner och våren är på väg att övergå i sommar. Livet skyndar på precis i samma takt som alltid…Om sex månader lite drygt fyller jag 50 år! Det känns mest kravfyllt. Att man måste fira det på ett speciellt sätt. Men varför egentligen. Jag borde ju fira så som jag vill fira det. Några dagar på något fint hotell kanske? Och så måste man säkert ta hänsyn till Corona viruset. Om det fortfarande härjar. Den som lever får se, som jag brukar säga ??

Uppgift: Skriv en blogg eller debattartikel i två steg – först våldsamt överdrivet, sedan ”lugnar du ner det” så den blir möjlig att använda.

Väljer att reflektera över mitt eget mående efter flerpartsmötet med min chef, en psykolog med flera. Mötet hölls hos företagshälsovården i stan. Mitt mående orsakade att jag hade så många tankar att jag inte kunde somna. Var tvungen att ”skriva av mig”. Resultatet är enligt nedan:

Under själva mötet blev jag irriterad på chefen några gånger. Men psykologen hjälpte oss att reda ut saker och ting och vi kom fram till en någorlunda bra plan. I alla fall var jag nöjd när jag gick därifrån. Men känslan jag har nu är att jag befinner mig i en återvändsgränd som jag inte kan komma ur. Hur jag än försöker ta mig därifrån, verkar det som att jag sugs tillbaka. Jag är så besviken på chefen och hans oförmåga att förstå och den totala oviljan att hjälpa mig. Han ser bara problemen. Inga möjligheter. I två års tid drygt har jag fått höra hur mycket problem mitt fackliga engagemang skapar. Har inte känt mig uppskattad, varken av honom eller teamet. Nu vill han att jag ska återgå till teamet. I ett svagt ögonblick på mötet sa jag att det är okej att tillhöra teamet men jag vill ha individuella arbetsuppgifter. Och om det är helt omöjligt att hitta en annan tjänst, så kan jag tänka mig att gå tillbaka till teamet när jag är färdigrehabiliterad under förutsättning att teamet genomgår gemensamma samtal med professionell hjälp där alla problem som jag ser kommer upp på ytan.

Nu i efterhand ångrar jag att jag sa så. Bara jag tänker på att gå tillbaka till teamet får mig att må illa och panikångesten är mycket nära. Har till exempel svårt att somna, trots att klockan nu är 2.15 på natten. Tankarna bara snurrar i huvudet. Och det enda jag känner är ett totalt mörker och hopplöshet. Jag känner mig verkligen eländig och jag är väldigt trött på mig själv och alla dessa jobbiga känslor som jag har hela tiden och som jag inte verkar kunna bli av med. Ångesten ligger som en våt filt över hela mig och kväver mig sakta, men jag dör inte. Även om jag just nu önskade att jag skulle göra det. För första gången sedan skolåldern önskar jag att jag vore död. Känner ingen glädje i livet över huvud taget. Bara tom hopplöshet och konstant ångest. Vad är meningen med det här?

Det enda jag vill är att få vara till nytta någonstans, men ingen verkar vilja ha min hjälp. Inte på jobbet i alla fall. För det känner jag skam och min egen vekhet och svaghet. Om jag hade sett mig själv i denna situation för 30 år sedan, hade jag tittat åt ett annat håll och tyckt att personen jag är nu är en riktigt looser. En stackare som ingen kan tycka om. För det känner jag rädsla. Rädsla för att bli övergiven och utesluten ur den samhälleliga gemenskapen. Detta är botten, det måste det vara. Man kan inte komma djupare ner i det svarta hålet. Utan att gå sönder och önska sig död på riktigt och göra verklighet av det. Det är så jag känner just nu. Var är ljusningen? Finns det någon sådan och vart hittar jag den? Snälla någon, ge mig lite tur nu för en gångs skull. Jag ber!