Kategori: Reflektioner

Ångesten kommer och går. Blev lite bättre förra veckan då jag vågade prata med C. Sa som det var. Fick tillbaka motivationen. Och då kör jag, all in. 180. Men tyvärr har jag så lätt för att tycka att jag inte duger. Så fort jag möter på svårigheter och motgångar anklagar jag mig själv för att var värdelös. Vilket återigen har hänt. Tolkar allt på ett negativt sätt och att det i sig bekräftar att jag är värdelös.

Just nu känner jag tryck över bröstet. Tinnitus är värre än vanligt. Något svårt att andas, svag kvävningskänsla. Ibland blir jag yr. Börjar inbilla mig att jag är svårt sjuk, har hudcancer eller liknande. Just nu har jag svårt att fokusera på annat än negativa saker, hur mycket jag än försöker.

Min mamma sa alltid till mig: ”Du är aldrig nöjd” … Och nej. Jag börjar inse att hon nog hade rätt, fast jag aldrig har velat inse det. Att jag ständigt strävar mot något jag inte har. Det är som att jag aldrig kan få ro, en inre ro alltså. Det känns som att jag ständigt har en inre motor som går, brummar hela tiden. Ständigt på väg någonstans Kanske inte märkbart för andra. Men jag söker på ett eller annat sätt ständigt nya utmaningar. Det är som att vägen alltid är viktigare än själva målet. För om jag någon gång lyckas ta mig i mål med något blir jag väldigt snart uttråkad. Då måste jag snart hitta ett nytt mål att sträva efter. Ett nytt mål att jaga.

Men nu börjar jag blir trött på riktigt. Orkar inte leta efter nya mål. Jag är utmattad och less. Som att jag har gett upp. Men vad? Vad är meningen med alltihop? Dessutom ser jag inget nytt mål någonstans. Det finns inga vägar att ta. Det finns bara en tomhet. En oändlig rymd som saknar golv, tak och väggar. Inga vägar eller stigar att ta. Det finns bara en oändligt stor grå och ogenomskinlig tomhet. Det är så jag bäst beskriver den. Min depression.

Har en gnagande, svidande känsla av att ha levt i en lögn. När jag växte upp berättade min mamma och pappa för mig att om man gör ett bra jobb på sin arbetsplats då blir man uppskattad och man kommer inte att bli av med jobbet. Så är det inte. Det finns ingen koppling mellan detta. Jag har inte blivit av med jobbet. Men jag känner mig totalt dissad av min chef. Varför? I mina ögon beror det på att han inte uppskattar de saker jag gör, de saker som jag bidrar med. Det värderar inte han som lika högt som det andra gör. Besviken? Absolut, jätte besviken och jätte ledsen. Skulle helst vilja skita i att gå till jobbet. Dra täcket över mig. Men då vinner han. Och det vill jag inte att han ska göra. Därför ska jag försöka, så länge jag orkar, bita i hop och bara fokusera på mitt jobb och försöka leka gås. Försöka få hans ord att rinna av som vattnet på en gås. Kommer jag att lyckas? Vi får väl se…Den som lever får se

Självförtroende

Att kunna framställa sig själv i bra dager, att kunna se sina bra sidor även när det inte går så bra på jobbet. Det är en förmåga jag inte har. När jag inte lyckas prestera de mål jag själv har satt upp blir jag genast osäker på om jag verkligen har förmågan, om jag verkligen arbetar med rätt saker.

– Vad gör jag egentligen här? Jag förtjänar inte att vara här. Jag är dålig, kass! tänker jag för mig själv

Med den utgångspunkten kommer man inte långt när man ska hävda sig själv i konkurrens med andra.

Om chefen/arbetsgivaren frågar om man har förmågan att klara av en tjänst eller en uppgift, vem kommer arbetsgivaren att välja? Den som säger: ”Tja, jag kanske kommer att klara av det på sikt. Med massor av hjälp kanske jag eventuellt kan lära mig det” Eller personen som säger: ”Uppgiften / Tjänsten verkar passa mig perfekt. Jag ser det som en utmaning och jag älskar utmaningar. Jag är som klippt och skuren för uppgiften!”

För vad handlar allt om egentligen? Projektioner. Att lyckas projicera för (sig själv och) arbetsgivaren eller chefen att man kommer att klara av uppgiften. Alla vet redan att det kommer att ta en tid att lära sig en ny tjänst eller uppgift. Det arbetsgivaren vill veta är: Har den här personen tillräckligt med självförtroende för att klara av att lära sig uppgiften eller tjänsten? Med bra självförtroende kan man komma långt. Men om man saknar det, blir det genast osäkert.

Självklart behöver man ju också bra självuppfattning, det vill säga, man behöver först ha en förståelse för vad tjänsten innebär och om man själv tror sig kunna klara av den inom en rimlig tid (3-6 månader). Om man tror det (hänger återigen på bra självförtroende), finns det ingen anledning att visa sig osäker. Visa upp att du har självförtroendet att klara av det!

Fredag 11 maj 2018

I onsdags fick jag i uppdrag att köpa en avskedsblomma till en person som nu skulle gå i pension. Personen är man, jobbade fram till i onsdags på HR på det företag som jag jobbar på. Jag var där som representant för en av de fackliga klubbarna, en så kallad ”extern” person, eftersom jag inte jobbar på HR.

Jag överräckte blomman som jag hade köpt och intog sedan den observerande rollen. Kul att studera människors beteenden. I perspektivet män/kvinnor (läs Diskriminering; vilka möjligheter människor har på grund av sitt kön).

Från sina arbetskamrater var det en yngre man som tagit rollen som ”presentöverlämnare och talare”. Han berättade att han, den yngre mannen, jobbat med den nu blivande pensionären i ungefär ett år.
Han gladdes över att han givits så många möjligheter att få ”kliva fram och visa vad han gick för”. Möjligheter som givits honom av den person som nu skulle gå i pension. Från man till man.

Jag undrade om även de kvinnor som stod där, en del unga, en del något äldre, delade den yngre mannens åsikt om detta?
Det lär jag aldrig få veta.
Men det jag tyckte mig se var att det var något fler kvinnor än män på denna avtacknings-ceremoni.
Och att kvinnornas roll vid just detta tillfälle var mer som statister.
Det var männen som spelade huvudrollerna. Det var männen som tog plats och syntes och hördes.
Inga kvinnor. De stod bara där lite runtomkring och tittade på. En slump? Kanske.
Det lär jag heller aldrig få veta.

Men den tanke som slog mig var att det verkar vara så mycket lättare på en arbetsplats om man är man.
Det verkar vara så mycket som man har ”gratis”, som jag som kvinna måste kämpa för.
Som att betraktas som potentiell för högre roller och positioner. Att bli bedömd som kompetent och kunnig.
Handlingskraftig. osv…

Av egen erfarenhet får vi människor etiketter på oss, en del av dessa etiketter får vi på grund av vårt kön.
Det män gör och arbetar med värderas av någon anledning alltid högre än det som kvinnor gör och arbetar med.
Oavsett värdet av det som kommer ut.
Det manliga könet värderas helt enkelt högre än kvinnor ”by default”. Orättvist? Javisst!
Vi har en uppförsbacke när det kommer till att bli bra bedömda på arbetsplatsen, av chefen.
Chefen behöver inte ens känna dig, chefen kan på något magiskt vis ändå bedöma dig.
Du är si eller så, du är teknisk eller oteknisk. Hur denna bedömning gjorts är en gåta.
Men chefen vet alltid bäst! Eller…?

Marknadsföring! Yes där har vi det. Kvinnor måste lära sig att marknadsföra sig själva bättre.
Att värdera sig själva högre.
Det är vägen till framgång, vägen till högre lön och bättre prestationsbedömning på jobbet!
Men på denna punkt har män ett stort försprång.
Redan i barnstadiet lär sig pojkar att marknadsföra sig själva och värdera sig själva högre än vad flickor gör.
Allt som killar gör och leker med är bättre. ”Kill-leksaker” har en mer positiv klang än ”tjejleksaker”.

Dikotomier: Dåligt – Bra, Svart – Vitt, Negativt – Positivt, Passiv – Aktiv, Svag – Stark, Kvinna – Man.
Allt det som värderas negativt hamnar på ”kvinnosidan”. Det positiva är manligt.
Detta inpräntas i oss från barnsben. Och de blir hos oss människor ”automatiska tankar”.
Vi tänker dessa tankar automatiskt – omedvetet!

Min strategi hittills har varit att ”vara lite som en man”.
Jag insåg tidigt i barnaåret att det var mer framgångsrikt att vara som en man.
Orden: ”För att vara tjej är du okej” ljuder fortfarande ibland från min barndoms minnen.
Det är lite som att det finns två betygsskalor. En för kvinnor och en för män.
Vi kvinnor kan helt enkelt inte få högsta betyg.
För att kunna bli bedömd efter killarnas betygsskala, måste vi…Ja vadå?
Bli någon vi inte är…
Men är det ändå inte ganska sorgligt att det ska behöva var så?

Genom sig själv känner man andra