Dag 62 av 365

Uppgift: Boken om ditt liv – hur skulle den börja? Skriv första sidan i din självbiografi…

Min största fiende har alltid varit mig själv. Men vad var det som gjorde att jag började hata mig själv?Tänkte nog att alla svårigheter som hände mig var mitt eget fel och att den jag var aldrig dög. Jag satte ett likhetstecken mellan mig och onormal. En person som man inte skulle vara. Jag uppfattades som blyg och inåtvänd och det har alltid ansetts som fel. Och desto värre var det på 70- och 80-talen. Idag har vi lite större förståelse för olikheter. Det hade man inte då.

Jag läste någonstans att barn kan läsa av föräldrars reaktion över vad de leker med i ögonen, och att det är det som delvis gör att vi präglas hur ”vi ska vara och bete oss”. Det är i ögonen vi ser om det vi gör och leker med är bra eller dåligt. Barn ser det beroende på om ögonen ler eller inte. Väldigt små barn förstår inte vad vi säger, därför spelar det ingen roll om vi säger: ”Vad roligt att du leker med dockan”, till en liten pojke. Däremot förstår pojken den oroliga blicken i ögonen, byter leksak till en bil – då ler ögonen tillbaka mot pojken!

Vi människor har en primitiv instinkt som kommer med vid födseln, som är så stark och funnits med oss så länge människan har funnits. Och det är troligtvis på grund av den instinkten som vi har överlevt som art. Jag tänker på rädslan att bli övergiven. Att vara inkluderad i flocken, få sitta ned med de andra vid lägerelden och inte frysa ihjäl. Det är det som gör att vi så gärna vill passa in bland andra människor. Det är det som gör att vi så desperat och målmedvetet går väldigt långt för att få vara med i gänget, bli smala och snygga, få bra betyg, vara bra på idrott eller upptäcka att man har talang i något som gör att man får en självklar plats i gemenskapen. Om man inte är eller har något av det, då blir man bara en i mängden. En grå och osynlig person som lätt kan bytas ut när man inte längre ”bidrar”. Eller blir för gammal…Vilket håller på att hända mig. Snart passerar jag den magiska gränsen där jag anses vara totalt obildbar och oönskad. 50!

Det som då gör ondast är när någon säger: alla som inte jobbar är lata! Det finns jobb bara man vill! Eller påstår att vissa sjukdomar inte finns, sjukskrivning är bara ett sätt att slippa dra sitt strå till stacken. Men jag lovar att alla vill bidra, men i vårt samhälle är vi dåliga på att ta vara på människors förmågor. Vi stirrar oss blinda på utbildning, social kompetens och ålder. Men alla är inte stöpta i samma from. Alla kan inte vara bra på allt. Dessutom tror jag att det är väldigt stor konkurrens om vissa jobb. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att skola om mig, trots att jag snart är 50. Men frågan är om jag kommer att få jobb inom det jag utbildar mig till? Är det någon som vill anställa en så lastgammal och obildbar människa?Ska jag våga ta risken, att gå från en trygg(?) anställning till en osäker framtid?

Vad är det man brukar säga? Den som lever får se?

Tomheten

Ångesten kommer och går. Blev lite bättre förra veckan då jag vågade prata med C. Sa som det var. Fick tillbaka motivationen. Och då kör jag, all in. 180. Men tyvärr har jag så lätt för att tycka att jag inte duger. Så fort jag möter på svårigheter och motgångar anklagar jag mig själv för att var värdelös. Vilket återigen har hänt. Tolkar allt på ett negativt sätt och att det i sig bekräftar att jag är värdelös.

Just nu känner jag tryck över bröstet. Tinnitus är värre än vanligt. Något svårt att andas, svag kvävningskänsla. Ibland blir jag yr. Börjar inbilla mig att jag är svårt sjuk, har hudcancer eller liknande. Just nu har jag svårt att fokusera på annat än negativa saker, hur mycket jag än försöker.

Min mamma sa alltid till mig: ”Du är aldrig nöjd” … Och nej. Jag börjar inse att hon nog hade rätt, fast jag aldrig har velat inse det. Att jag ständigt strävar mot något jag inte har. Det är som att jag aldrig kan få ro, en inre ro alltså. Det känns som att jag ständigt har en inre motor som går, brummar hela tiden. Ständigt på väg någonstans Kanske inte märkbart för andra. Men jag söker på ett eller annat sätt ständigt nya utmaningar. Det är som att vägen alltid är viktigare än själva målet. För om jag någon gång lyckas ta mig i mål med något blir jag väldigt snart uttråkad. Då måste jag snart hitta ett nytt mål att sträva efter. Ett nytt mål att jaga.

Men nu börjar jag blir trött på riktigt. Orkar inte leta efter nya mål. Jag är utmattad och less. Som att jag har gett upp. Men vad? Vad är meningen med alltihop? Dessutom ser jag inget nytt mål någonstans. Det finns inga vägar att ta. Det finns bara en tomhet. En oändlig rymd som saknar golv, tak och väggar. Inga vägar eller stigar att ta. Det finns bara en oändligt stor grå och ogenomskinlig tomhet. Det är så jag bäst beskriver den. Min depression.

Lögnen, sveket och uppvaknandet

Har en gnagande, svidande känsla av att ha levt i en lögn. När jag växte upp berättade min mamma och pappa för mig att om man gör ett bra jobb på sin arbetsplats då blir man uppskattad och man kommer inte att bli av med jobbet. Så är det inte. Det finns ingen koppling mellan detta. Jag har inte blivit av med jobbet. Men jag känner mig totalt dissad av min chef. Varför? I mina ögon beror det på att han inte uppskattar de saker jag gör, de saker som jag bidrar med. Det värderar inte han som lika högt som det andra gör. Besviken? Absolut, jätte besviken och jätte ledsen. Skulle helst vilja skita i att gå till jobbet. Dra täcket över mig. Men då vinner han. Och det vill jag inte att han ska göra. Därför ska jag försöka, så länge jag orkar, bita i hop och bara fokusera på mitt jobb och försöka leka gås. Försöka få hans ord att rinna av som vattnet på en gås. Kommer jag att lyckas? Vi får väl se…Den som lever får se smiley

Självförtroende och PR för sig själv

Självförtroende

Att kunna framställa sig själv i bra dager, att kunna se sina bra sidor även när det inte går så bra på jobbet. Det är en förmåga jag inte har. När jag inte lyckas prestera de mål jag själv har satt upp blir jag genast osäker på om jag verkligen har förmågan, om jag verkligen arbetar med rätt saker.

– Vad gör jag egentligen här? Jag förtjänar inte att vara här. Jag är dålig, kass! tänker jag för mig själv

Med den utgångspunkten kommer man inte långt när man ska hävda sig själv i konkurrens med andra.

Om chefen/arbetsgivaren frågar om man har förmågan att klara av en tjänst eller en uppgift, vem kommer arbetsgivaren att välja? Den som säger: ”Tja, jag kanske kommer att klara av det på sikt. Med massor av hjälp kanske jag eventuellt kan lära mig det” Eller personen som säger: ”Uppgiften / Tjänsten verkar passa mig perfekt. Jag ser det som en utmaning och jag älskar utmaningar. Jag är som klippt och skuren för uppgiften!”

För vad handlar allt om egentligen? Projektioner. Att lyckas projicera för (sig själv och) arbetsgivaren eller chefen att man kommer att klara av uppgiften. Alla vet redan att det kommer att ta en tid att lära sig en ny tjänst eller uppgift. Det arbetsgivaren vill veta är: Har den här personen tillräckligt med självförtroende för att klara av att lära sig uppgiften eller tjänsten? Med bra självförtroende kan man komma långt. Men om man saknar det, blir det genast osäkert.

Självklart behöver man ju också bra självuppfattning, det vill säga, man behöver först ha en förståelse för vad tjänsten innebär och om man själv tror sig kunna klara av den inom en rimlig tid (3-6 månader). Om man tror det (hänger återigen på bra självförtroende), finns det ingen anledning att visa sig osäker. Visa upp att du har självförtroendet att klara av det!

Vad är moraliskt rätt

Reflektioner från boken: Vad är
moraliskt rätt av Henrik Ahlenius

Boken är uppdelad i fyra delar:
Normativa teorier, Tillämpningar: praktiskt etik, Dialog och kritik,
Utmaningar och perspektiv

Del 1: Normativa teorier behandlar:

Konsekventialism genom Philip Pettit,

Icke-konsekventialism genom Frances
Myrna Kamm,

Individens rättigheter genom Robert
Nozick,

Moral genom förhandling genom David
Gauthier,

Dygder och laster genom Philippa Foot,

Omsorgsetik genom Nel Noddings

Jag ska här reflektera över ”Individens rättigheter” där utdrag ur Robert Nozicks bok ”Anarki,
stat och utopi” tas upp.

Nozick: ”Individer har rättigheter, och
det finns handlingar som ingen får utföra mot dem (utan att kränka
deras rättigheter). Dessa rättigheter är så starka och vittgående
att de reser frågan vad, om något, staten och dess tjänstemän får
göra: Hur mycket utrymme lämnar de individuella rättigheterna åt
staten? Statens karaktär, dess legitima funktioner och möjligheterna
att rättfärdiga den – om sådana finns – är det centrala ämnet
för denna bok. Talrika och olikartade frågor flätas in i
undersökningen under dess gång.

De viktigaste slutsatserna vi drar om
staten är att en minimal stat, begränsad till de snäva
funktionerna att skydda mot våld, stöld och bedrägeri, att
upprätthålla avtal o.s.v, är berättigad, att en mer omfattande stat
kränker människors rättigheter att inte tvingas utföra vissa
handlingar som inte kan rättfärdigas, samt att den minimala staten
är inspirerande förutom att den är den rätta. Två betydelsefulla
resultat är att staten inte får använda sin tvångsapparat för
att utföra vissa handlingar, för sitt eget bästa eller till sitt
eget skydd.

Det är bara tvångsmetoder som är
förbjudna. Frivilliga handlingar i dessa syften är tillåtna, men
ändå kommer många att ögonblickligen förkasta våra slutsatser,
därför att de inte vill ha ens å tillsynes hårdhjärtad syn på
andras behov och lidande. Jag känner till den reaktionen. Så tänkte
jag själv när jag började fundera över sådana uppfattningar.
Motvilligt övertygades jag om värdet i de libertarianska åsikterna,
vilket berodde på olika resonemang och argument.”

Mina reflektioner: Om man begränsar
tanken till att vi människor lever våra egna liv utan någon som
helst inflytande på eller påverkan från andra människor, att vi
på något sätt skulle leva som små egna planeter på jorden där
vi i vår sfär kan klara oss själva, så skulle jag kunna drista
mig till att säga att Nozick har rätt. Men vi lever inte så.
Enligt min åsikt bortser Nozick helt ifrån att de allra flesta
människor lever tillsammans i ett samhälle, ett samhälle som vi
skapar just genom att vi lever på samma plats, där vi påverkar och
låter oss påverkas av de andra som lever där. Vi lever inte i våra
egna bubblor. Om vi accepterar denna tanke som ett faktum, kan det
utopiska samhälle som Nozick tänker sig – Nattväktarsaten –
aldrig bli realistisk.

Nozick tänker sig att det enda som är
legitimt för staten att omfördela, är att samhället ska kunna
upprätta funktionerna att skydda mot våld, stöld och bedrägeri,
att upprätthålla avtal o.s.v. (Rättsväsende: Polis, Domstolar,
Åklagare, Advokater). Att omfördela för att upprätthålla andra
samhälleliga funktioner (vård, skola, vägar etc) är inte
legitimt.

Nozick: ”I samtliga fall bär man en viss
kostnad för det större godas skull. Varför inte på liknande sätt
anse att några personer måste bära vissa kostnader som gynnar
andra. För det större samhälleliga godas eget goda. Det finns bara
enskilda personer, olika enskilda personer, med sina egna enskilda
liv. Att utnyttja en av dem till andras förmån är att utnyttja
honom och gynna de andra. Ingenting annat. Vad som händer är att
något tillfogas honom för andras skull. Tal om ett större
samhälleligt gott döljer detta.”

Mina reflektioner: Jag tänker här att
det som en person tjänar i form av lön för arbete, inte enbart är
frukten av denne persons förtjänster. Det är ju många personer,
samhälleliga institutioner och företag som är inblandade i den lön
som en enskild person tjänar. Att ett företag finns, beror på att
det finns en marknad för de produkter företaget säljer, men det
beror också på att de som jobbar där har kompetens att utföra
arbetet. En kompetens som samhället har erbjudit. Utan denna
kompetens skulle företaget inte kunna överleva och de enskilda
personerna som arbetar och tjänar lön där skulle därmed inte
kunna arbeta där om inte företaget överlever. Därför menar jag
att i ett samhälle där företag, företagsledare, anställda,
samhälleliga institution, pensionärer, studenter, sjukskrivna och
arbetslösa individer samverkar och lever i symbios, är en
omfördelning av resurser alldeles nödvändig för att upprätthålla
dessa förutsättningar. Om man rycker undan dessa förutsättningar,
kommer alla att få lida. Man kan alltså inte tala om att en
omfördelning från en individ/företag/samhällsinstitution är
oberättigad; den är snarare nödvändig för att i ett långsiktigt
perspektiv upprätthålla samhället och därmed alla individer,
företag och institutioner som lever och verkar där.

Glastaket

Fredag 11 maj 2018

I onsdags fick jag i uppdrag att köpa en avskedsblomma till en person som nu skulle gå i pension. Personen är man, jobbade fram till i onsdags på HR på det företag som jag jobbar på. Jag var där som representant för en av de fackliga klubbarna, en så kallad ”extern” person, eftersom jag inte jobbar på HR.

Jag överräckte blomman som jag hade köpt och intog sedan den observerande rollen. Kul att studera människors beteenden. I perspektivet män/kvinnor (läs Diskriminering; vilka möjligheter människor har på grund av sitt kön).

Från sina arbetskamrater var det en yngre man som tagit rollen som ”presentöverlämnare och talare”. Han berättade att han, den yngre mannen, jobbat med den nu blivande pensionären i ungefär ett år.
Han gladdes över att han givits så många möjligheter att få ”kliva fram och visa vad han gick för”. Möjligheter som givits honom av den person som nu skulle gå i pension. Från man till man.

Jag undrade om även de kvinnor som stod där, en del unga, en del något äldre, delade den yngre mannens åsikt om detta?
Det lär jag aldrig få veta.
Men det jag tyckte mig se var att det var något fler kvinnor än män på denna avtacknings-ceremoni.
Och att kvinnornas roll vid just detta tillfälle var mer som statister.
Det var männen som spelade huvudrollerna. Det var männen som tog plats och syntes och hördes.
Inga kvinnor. De stod bara där lite runtomkring och tittade på. En slump? Kanske.
Det lär jag heller aldrig få veta.

Men den tanke som slog mig var att det verkar vara så mycket lättare på en arbetsplats om man är man.
Det verkar vara så mycket som man har ”gratis”, som jag som kvinna måste kämpa för.
Som att betraktas som potentiell för högre roller och positioner. Att bli bedömd som kompetent och kunnig.
Handlingskraftig. osv…

Av egen erfarenhet får vi människor etiketter på oss, en del av dessa etiketter får vi på grund av vårt kön.
Det män gör och arbetar med värderas av någon anledning alltid högre än det som kvinnor gör och arbetar med.
Oavsett värdet av det som kommer ut.
Det manliga könet värderas helt enkelt högre än kvinnor ”by default”. Orättvist? Javisst!
Vi har en uppförsbacke när det kommer till att bli bra bedömda på arbetsplatsen, av chefen.
Chefen behöver inte ens känna dig, chefen kan på något magiskt vis ändå bedöma dig.
Du är si eller så, du är teknisk eller oteknisk. Hur denna bedömning gjorts är en gåta.
Men chefen vet alltid bäst! Eller…?

Marknadsföring! Yes där har vi det. Kvinnor måste lära sig att marknadsföra sig själva bättre.
Att värdera sig själva högre.
Det är vägen till framgång, vägen till högre lön och bättre prestationsbedömning på jobbet!
Men på denna punkt har män ett stort försprång.
Redan i barnstadiet lär sig pojkar att marknadsföra sig själva och värdera sig själva högre än vad flickor gör.
Allt som killar gör och leker med är bättre. ”Kill-leksaker” har en mer positiv klang än ”tjejleksaker”.

Dikotomier: Dåligt – Bra, Svart – Vitt, Negativt – Positivt, Passiv – Aktiv, Svag – Stark, Kvinna – Man.
Allt det som värderas negativt hamnar på ”kvinnosidan”. Det positiva är manligt.
Detta inpräntas i oss från barnsben. Och de blir hos oss människor ”automatiska tankar”.
Vi tänker dessa tankar automatiskt – omedvetet!

Min strategi hittills har varit att ”vara lite som en man”.
Jag insåg tidigt i barnaåret att det var mer framgångsrikt att vara som en man.
Orden: ”För att vara tjej är du okej” ljuder fortfarande ibland från min barndoms minnen.
Det är lite som att det finns två betygsskalor. En för kvinnor och en för män.
Vi kvinnor kan helt enkelt inte få högsta betyg.
För att kunna bli bedömd efter killarnas betygsskala, måste vi…Ja vadå?
Bli någon vi inte är…
Men är det ändå inte ganska sorgligt att det ska behöva var så?

Filosofin Genom Tiderna

Håller på att läsa boken ”Filosofin Genom Tiderna 1600-talet 1700-talet”. Texter i Urval av Konrad Marc-Wogau.

Boken har texter av många av dåtidens filosofer (bara män!)
Galileo Galilei
Isaac Newton
René Descartes
Blaise Pascal
Thomas Hobbes
Baruch Spinoza
G.W. Leibniz
John Locke
George Berkeley
Francis Hutcheson
David Hume
Richard Price
Voltaire
Immanuel Kant

Hobbes kapitel är ett utdrag ur Leviathan, som enligt Wogau är Hobbes mest lästa bok, återger hans berömda lära om statens uppkomst. Grundtanken är kort sammanfattad följande:

I naturtillståndet, före all samfundsbildning, råkar människorna på grund av sin oinskränkta egoism i ett allas krig mot alla. För att undgå detta kaotiska tillstånd ingår de ett avtal (kontrakt) med varandra, varvid de överlåter all sin rätt på en överhet, helst en enda person, som genom denna överlåtelse erhåller en oinskränkt makt över dem men i gengäld förmår försvara dem mot angrepp och skänka dem fred. Denna högsta auktoritets föreskrifter (lagar) måste obetingat åtlydas. ”De människor som förenats i en person kallas stat. På detta sätt uppkommer den store Leviatan, den dödlige Guden som vi har vår fred och vårt försvar att tacka för.” Leviatan, som Hobbes liknar staten vid, är det ena av vidundren som skildras i Jobs bok kap 40-41, en krokodil med väldigt pansar och fruktansvärt gap.

Kapitel XIV. Om den första och den andra naturlagen och om kontrakt:
”Naturrätten, som i litteraturen vanligen kallas ”jus naturale” är den frihet varje människa har att använda sin egen kraft som hon själv vill, för att bevara sin egen natur, det vill säga sitt eget liv; och följaktligen att göra vad hennes eget omdöme och förnuft bjuder som det bästa medlet härför.
Med frihet förstås, i överensstämmelse med ordets rätta mening, frånvaron av yttre hinder, vilka hinder ofta tar bort en del av en människas kraft att göra vad hon vill, men som inte kan hejda henne från att använda den kraft som återstår i enlighet med hennes omdömes och förnufts bud.
En naturlag (Lex naturalis) är en föreskrift eller en allmän regel, som förnuftet finner och enligt vilken människan förbjudes göra sådant som är fördärvligt för hennes liv eller som berövar henne medlen att bevara det, och förbjudes försumma sådant, som hon tror skall bevara det bäst….”
”Närhelst en människa överlåter sin rätt eller uppger den, gör hon så antingen på grund av att någon rätt i gengäld överlåtes på henne, eller för att hon hoppas vinna någon annan fördel därigenom. Dy det är en frivillig handling, och syftet med en människas frivilliga handlingar är alltid någon fördel för henne själv….”

Min egen kommentar: Av detta kan man förstå att Hobbes anser att människor är genuint egoister. Det är bara av egoism som man väljer att överge sina naturliga rättigheter.

Kap XV. Om rättvisa
”Från den naturlag som förpliktar oss att på en annan överlåta sådana rättigheter som skulle äventyra freden om de ej överläts, kan en tredje naturlag härledas, nämligen att avtal skall hållas. Utan denna lag vore avtal värdelösa och intet annat än tomma ord; och eftersom då allemans rätt till varje ting fortfarande gällde, rådde fortfarande krigstillstånd. I denna naturlag har rättvisan sin källa och sitt ursprung. Ty om intet avtal hade träffats hade ingen rättighet överlåtits, och var och en hade haft rätt till allting, och följaktligen hade ingen handling varit orätt. Men när ett avtal har träffats, är det orätt att bryta mot den. Definitionen på att göra orätt är just att bryta ett avtal; och det som inte är orätt är rätt…”

Kap XVII. Om statens ursprung, uppkomst och definition
”Det för människorna (som av naturen älskar friheten och makten över allt) avgörande syftet eller ändamålet med att på anfört sätt lägga band på sig själva (såsom det gör i staten) är att bevara livet och göra det mera tillfredsställande. De vill undkomma det eländiga krigstillstånd, som (enligt vad som visats) är en nödvändig följd av människans naturliga lidelse, när det inte finns någon synlig makt som kan inge henne fruktan oh tvinga henne att av rädsla för straff hålla sina avtal och iakttaga de naturlagar, som formulerats i fjortonde och femtonde kapitlen. Ty naturlagarna (som rättvisa, billighet, anspråkslöshet och försonlighet, kort och gott de som innebär, att vi skall handla mot andra så som vi vill att de skal handla mot oss) är i sig själva, utan någon tvångsmakt som ser till att de efterlevs, oförenliga med våra naturliga lidelser, som driver oss till partiskhet, högmod, hämndlystnad och liknande. Avtal utan svärd är endast ord, helt utan kraft att bereda trygghet åt någon människa. Om därför inte något välde upprättas, eller ett, som inte är tillräckligt starkt för vår säkerhet, kommer varje människa, trots naturlagarna (som var och en efterlevt, när han så önskat och när han kunnat göra det utan fara) att förlita sig på sin egen styrka och förslagenhet för att försvara sig mot andra människor. På alla platser där människor har levt i små familjer, har det betraktats som ett näringsfång att bestjäla och plundra varandra, och detta har på intet vis ansetts stå i strid med naturlagarna, utan tvärtom har äran varit större ju större bytet varit. Man har därvid inte följt några andra lagar än hederns, vilja bjuder de stridande att avhålla sig från grymhet och låta den besegrade få behålla livet och vad han behöver för sitt uppehälle….”
”Det som erfordras är en gemensam överhet, som injagar fruktan hos människorna och som styr deras handlingar med sikte på det allmänna bästa. Det enda sättet att upprätta en sådan gemensam överhet, som skall kunna försvara människorna mot främmande inkräktare och mot de oförrätter de tillfogar varandra och därigenom tillförsäkra dem så stor trygghet, att de genom sin egen flit och jordens bördighet skall kunna föda sig och leva ett liv som skänker dem tillfredsställelse, är att förläna all deras makt och myndighet åt en enda människa eller en församling av människor som genom röstövervikt kan återföra alla deras viljor på en enda. Detta innebär att man utser en människa eller en församling av människor, som skall företräda en, och förordar att var och en skall vidgå och erkänna sig vara upphovsman till vadhelst denne utvalde gör eller åstadkommer i frågor, som rör den gemensamma freden och säkerheten; och att var och en därvid skall underordna sin vilja och sitt omdöme under hans vilja och omdöme….”
”De människor som sålunda förenats i en person kallas en stat; på latin Civitas. På detta sätt uppkommer den store Leviatan…”

Filosofins grenar

Filosofi kan delas in i Teoretisk filosofi och Praktisk filosofi.

Inom Teoretisk filosofi finns Metafysik, Kunskapsteori och Språkfilosofi.

Praktisk filosofi är en Värdefilosofi.
Dess grenar är: Moralfilosofi, Estetik och Metateori.

Under Moralfilosofin ligger två grenar: Normativ etik och Metaetik.

Under Normativ etik ligger Tillämpad etik och Normativa teorier.

Utilitarism, Pliktetik, Rättighetsetik, Dygdeetik mfl är Normativa teorier.