Hej Anna,
Detta brev är till dig, som du får öppna igen och läsa 2030-10-21 (10 efter att jag skrev det).
Om mindre än 2 månader ska jag fylla 60 år! Jag har haft ett långt, innehållsrikt inre liv, dit människors elakheter under så lång tid inte kunde nå. Det var den mur som jag för så många år sedan, redan när jag var barn, började bygga upp.
En skyddsbarriär mot omvärldens avundsjuka och elakheter.
Vid en ålder av 50 hade jag lyckats rasera min barriär. Likt Roger Waters The Wall hade jag lyckats riva min egen mur mot omvärlden.
”Brick by brick”…Det tog många år…Men tillslut var muren ett minne blott. Det blev min egen pånyttfödelse. En betydande vändning i mitt liv, ett livsavgörande vägskäl.
Det var då jag äntligen vågade visa omvärlden vem jag egentligen var.
Vågade visa mitt sanna jag, utan att försöka gömma mig i självkontroll och stränga självbestämda regler. En enorm lättnad och befrielse. I mitt inre infann sig lugn och harmoni.
Det betyder dock inte att jag aldrig mer efter det hade några motgångar…Långt därifrån. Motgångar hör till livet. De kommer när man minst anar dem.
De kommer när man minst behöver dem. Och varje gång känns de lika jobbiga.
Som om ingen glädje någonsin mer skulle kunna existera. Men skillnaden blev att jag inte längre dolde tankar och känslor förknippade med vrede och sorg.
Jag försökte inte längre lura mig själv eller andra att jag är en osårbar supermänniska.
Jag har fortfarande ett innehållsrikt inre liv, men idag kan jag välja att ibland dela med mig av det till min omvärld, när jag så väljer att göra det. Och jag är inte längre livrädd för att visa min sårbarhet. Det har varit den bästa present jag någonsin kunnat ge till mig själv. 🙏🤗
Dag 229 av 365
Med pennan som vapen
gick jag idag ut i strid
Mot bättre vetande och sunt förnuft ??
Dag 228 av 365
För 16 år sedan hände något fint…Ett av de finaste ögonblicken i mitt liv…?????☀️?
Dag 98 av 365
Ett minne jag har är från när jag var liten. Kanske inte så läskigt, men jag har aldrig kunnat glömma det helt. Jag var nog runt 8 år och när farmor eller mormor var på besök hos oss i Vallentuna, brukade jag sova med dem i källaren. Så var det även denna natt, när farmor sov över. Vi gick och la oss och jag somnade. Sedan vaknar jag på natten för att gå på toaletten. Det finns en toalett i källaren och på väg till den möter jag två eller tre personer i ljusa rockar som står i gången mot ytterdörren som finns i källaren, precis utanför bastun står dem. De frågar mig om vägen till Vallentuna centrum och om jag vill följa med dem. Jag förklarar vägen men säger att jag inte vill följa med.
Istället går jag på toaletten. När jag är klar där och kommer ut så har de försvunnit. Jag tyckte att händelsen var så verklig att jag aldrig någonsin funderade på om det var en dröm jag hade haft. Och när jag vaknade på morgonen och berättade för farmor så svarade hon något som jag nu har glömt. Men det var tydligt att hon trodde att jag bara hade drömt. Jag har en annan gång i mitt liv drömt så där verkligt. Sådär så att man verkligen upplever att man har pratat med någon på riktigt, inte bara att man har drömt, vilket jag alltid annars är medveten om att jag har gjort. Det var en gång straxt efter att min mormor hade gått bort. Då besökte hon mig i drömmen och sa ”Det går fort Anna, så vi ses snart igen”. När jag vaknade var jag helt övertygad om att det var min mormor som hade sagt detta till mig. Det var hennes röst jag hade hört. Även om jag naturligtvis vet att det är omöjligt. Lite läskigt är det ändå när man drömmer så där verkligt…????
Dag 62 av 365
Uppgift: Boken om ditt liv – hur skulle den börja? Skriv första sidan i din självbiografi…
Min största fiende har alltid varit mig själv. Men vad var det som gjorde att jag började hata mig själv?Tänkte nog att alla svårigheter som hände mig var mitt eget fel och att den jag var aldrig dög. Jag satte ett likhetstecken mellan mig och onormal. En person som man inte skulle vara. Jag uppfattades som blyg och inåtvänd och det har alltid ansetts som fel. Och desto värre var det på 70- och 80-talen. Idag har vi lite större förståelse för olikheter. Det hade man inte då.
Jag läste någonstans att barn kan läsa av föräldrars reaktion över vad de leker med i ögonen, och att det är det som delvis gör att vi präglas hur ”vi ska vara och bete oss”. Det är i ögonen vi ser om det vi gör och leker med är bra eller dåligt. Barn ser det beroende på om ögonen ler eller inte. Väldigt små barn förstår inte vad vi säger, därför spelar det ingen roll om vi säger: ”Vad roligt att du leker med dockan”, till en liten pojke. Däremot förstår pojken den oroliga blicken i ögonen, byter leksak till en bil – då ler ögonen tillbaka mot pojken!
Vi människor har en primitiv instinkt som kommer med vid födseln, som är så stark och funnits med oss så länge människan har funnits. Och det är troligtvis på grund av den instinkten som vi har överlevt som art. Jag tänker på rädslan att bli övergiven. Att vara inkluderad i flocken, få sitta ned med de andra vid lägerelden och inte frysa ihjäl. Det är det som gör att vi så gärna vill passa in bland andra människor. Det är det som gör att vi så desperat och målmedvetet går väldigt långt för att få vara med i gänget, bli smala och snygga, få bra betyg, vara bra på idrott eller upptäcka att man har talang i något som gör att man får en självklar plats i gemenskapen. Om man inte är eller har något av det, då blir man bara en i mängden. En grå och osynlig person som lätt kan bytas ut när man inte längre ”bidrar”. Eller blir för gammal…Vilket håller på att hända mig. Snart passerar jag den magiska gränsen där jag anses vara totalt obildbar och oönskad. 50!
Det som då gör ondast är när någon säger: alla som inte jobbar är lata! Det finns jobb bara man vill! Eller påstår att vissa sjukdomar inte finns, sjukskrivning är bara ett sätt att slippa dra sitt strå till stacken. Men jag lovar att alla vill bidra, men i vårt samhälle är vi dåliga på att ta vara på människors förmågor. Vi stirrar oss blinda på utbildning, social kompetens och ålder. Men alla är inte stöpta i samma from. Alla kan inte vara bra på allt. Dessutom tror jag att det är väldigt stor konkurrens om vissa jobb. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att skola om mig, trots att jag snart är 50. Men frågan är om jag kommer att få jobb inom det jag utbildar mig till? Är det någon som vill anställa en så lastgammal och obildbar människa?Ska jag våga ta risken, att gå från en trygg(?) anställning till en osäker framtid?
Vad är det man brukar säga? Den som lever får se?
Dag 32 av 365
Hej Lilla Anna,
Det var länge sedan jag hörde från dig, många år har gått sedan vi sågs…
Ibland påminns jag om dig, även om minnet av dig håller på att försvinna.
På gott och ont….
Ibland försöker jag aktivt att minnas dig, hur du var, vad du tänkte och kände.
Men som sagt, många år har gått och minnet tynar bit för bit.
Vad blev det av dig? Blev saker och ting som du hade tänkt dig att de skulle bli?
Har planerna och önskningarna som du hade gått i uppfyllelse?
Lever jag din dröm?
Jag vet att du finns där inom mig någonstans och att du i mångt och mycket fortfarande är en del av mig själv. Även om mycket har hänt sedan vi sågs.
Kanske kan det aldrig mer bli vi två igen? Och kanske är det så det måste vara?
Att det är det som är livet i sig, Att livet obönhörligt går vidare vad som än händer.
Och att det aldrig blir riktigt så som vi hade tänkt oss att det skulle bli.
Att förväntningarna som vi hade då aldrig kan förverkligas till hundra procent.
För om de gjorde det? Vad skulle hända då? Har vi då nått målet? Vägs ände? Slutet?
Men varför?
Därför att livet är så mycket mer komplicerat än vad vi någonsin kunde förställa oss det.
Att våra tankar och känslor är mer eller mindre rationella under olika perioder i livet.
Tankar och känslor som stärker eller sänker oss, om vartannat. Mycket komplicerat.
Dessutom kan vi inte heller planera allt. Det finns så mycket vi inte kan påverka, som vi inte har makt över. Sådant som ligger utanför vår egen förmåga att kunna förändra. Eftersom vi är många människor på jorden som ska samsas och alla vill inte samma sak. Eller rättare sagt, alla kanske vill samma sak, men det kanske inte finns den kapaciteten. Dessutom har vi alla olika lösningsmetoder för hur saker och ting bäst låter sig göras. Detta virrvarr av många olika tankar, känslor och tyckanden ska samsas i en enda stor global kontext.
Lycka till!
Lilla Anna, till sist vill jag bara tillägga att jag hoppas att vi träffas någon mer gång i livet och att du då kan berätta för mig hur du tycker att jag har skött mig genom åren. Om jag lyckades leva din dröm. Och ifall jag lyckades nå dina mål.
Bästa hälsningar,
Anna