Kategori: Skrivande

Sent på eftermiddagen igår kom ångesten krypande igen. 😰 Hade varit fri från den i två veckor och två dagar. Ungefär. Har varit glad och positiv på grund av det nya jobbet. Men nu maler oron återigen…Tänk om jag inte kommer kunna lära mig jobbet. 😱 Min arbetskamrat har pratat några gånger om att vi så småningom ska jobba med olika saker. Hon för sig och jag för mig. Det kändes jätte läskigt när hon sa det. Tänk om jag inte klarar det. Tänk om jag inte lyckas leva upp till förväntningarna. Är så förbannat rädd för att misslyckas.

Har så svårt att låta bli att jämföra mig själv med andra. Min arbetskamrat är så väldigt snäll och smidig. Hon verkar ha stort tålamod och överseende med folk. Jag är inte riktigt så. Har inte alls lika bra tålamod och kan vara impulsiv och blir stundtals irriterad på människor. Det tog mig alltså bara två veckor och två dagar att hitta alla mina svagheter i det här jobbet! Det kanske är rekord. Varför kan jag inte bara slappna av, strunta i att oroa mig för allt och fokusera på det som är bra🙄 Fokusera på mina egenskaper som är en fördel för tjänsten. Men det är liksom som att mitt inre objektiv inte är inställd på det. Bara det negativa.

Det värsta är att jag verkar vara född sådan! Och nu börjar min resa mot att lära mig leva med mig själv, som jag är. Att försöka acceptera mig själv. Det är inte det lättaste. Vissa dagar går det bra. Andra dagar går det inte lika bra. Och det absolut svåraste är att inte bli arg och besviken på mig själv för det😔. Och istället försöka intala mig själv att jag duger lika bra som någon annan. Trots alla mina brister… 🤗💖💕

Två veckor i ny tjänst med nya arbetsuppgifter och idag var sista dagen på 75%. På måndag blir det 100 igen. Men fortfarande hemifrån. Kanske ända till mars, eller eventuellt längre om så behövs. Coronaår och sjukskrivningsår, båda inföll samtidigt för mig. Förhoppningsvis har jag nu fått med mig erfarenheter och verktyg som hjälper mig att våga säga nej för att undvika att hamna i sjukskrivning igen. Depressionen och utmattningen finns ännu kvar, men är hanterbara i vardagen. Tack och lov finns det ju mediciner! 🙏

Vad händer om jag blir uttråkad igen eller antar flyktbeteendet. Livrädd för att jag ska hitta på något, att anta en ny utmaning, för att få lite spänning. Har inte hänt ännu, men vid några tillfällen har jag anat betet, men inte nappat! Vilket är en framgång för mig. I den nya tjänsten finns det mycket att göra, men min ledstjärna får bli att det är bättre att gå sakta men säkert fram, jobba med en eller ett fåtal uppgifter i taget, än att rusa på för många bollar samtidigt. Vis av lärdom blir det sällan mer effektivt. Faktum är att hålla fler trådar i hjärnan samtidigt, är något som fortfarande inte fungerar för mig. Beror främst på minnet, men det tar också mycket energi. Liksom stora folksamlingar och engagerande möten där många pratar samtidigt. 🥺🥴🥱😴

När jag får lite distans kanske jag kommer att tycka att detta år, trots allt negativt som hänt och händer, ändå resulterade i många bra förändringar. Att den nya tjänsten är som en slags födelsedagspresent och nystart på samma gång. Varje dag måste jag nypa mig själv i armen, för att försäkra mig om att det inte bara är en dröm. ”It is just too good to be true!”. Den andra ledstjärnan får därför bli att försöka leva i denna härliga känsla med tacksamhet. Och gå in i nästa skede av livet med ödmjukhet. Många kramar… 🤗👣🕶🧘‍♀️💖