Kategori: Skrivande

22 december 2023. När Johanna drog upp rullgardinen på morgonen snöade det ymnigt. Himlen var gråblå och det var en sådan dag när det aldrig skulle bli riktigt ljust. Och när det var så här mulet och dålig sikt på grund av snöyran var dagen ännu mörkare. Kvällen innan hade Julia och Josefine blivit hämtade av Jonas, barnens pappa. Detta skulle bli den första julen utan barnen för Johannas del och klumpen i magen ville bara välla upp och ut kom tårarna i takt med att snöflingorna yrde runt därute. Till och med vädret sörjde för hennes skull!

Hon masade sig ut i köket och satte på tekokaren. Fyllde en djup talrik med lättfil och strödde med viss tafatthet på lite musli. Hällde upp ångande hett vatten i en kopp med vaniljte. Stående och lutandes mot diskbänken slevade hon i sig talriken med fil i ett nafs, och medan hon alltjämt tittade ut genom fönstret sörplade hon i sig det varma teet. Mobilen ringde dovt i bakgrunden, men hon hörde den inte förrän det var försent. Hon slängde snabbt ner talkriken i diskhon och skyndade in i sovrumet där mobilen låg. Missat samtal! Från mamma…hon som hade hoppats på att det var barnen som ringde och ville prata med henne.

Undrar hur de har det med Jonas…De saknar säkert inte sin mamma alls, de kanske bara tycker det är skönt att slippa henne och hennes jobbiga tjat och gnat. För att inte tala om hennes mat, som aldrig verkade passa båda samtidigt. Hur hon än kämpade med maträtterna var det alltid någon av dem som gnällde. Nu skulle de i alla fall slippa hennes matlagning och få åka hem till deras farmor som säkert hade lagat massor med god julmat. Hon såg flickorna framför sig, kunde erinra sig deras lukt och fantiserade om hur hon kramade dem och pussade dem i håret. Hon älskade sina barn mest av allt i hela universum. ”Härifrån till evigheten” som hon brukade säga till dem medan hon skestikulerade med armarna utsträckta åt sidorna så långt hon förmådde nå. För att signalera att evigheten var mycket längre än hennes armar kunde sträcka sig. Hon hörde deras skratt och kiv för sitt inre om medan tårarna alltjämt rullade nerför hennes kinder kunde hon samtidigt inte hindra ett litet leende som smög sig fram när hon tänkte på dem.

Hon ringde upp sin mamma.
”Hej Mamma, det är jag. Jag hann inte svara förrut. Jag var på toa, ljög Johanna….Ja, jag kan köpa med några julmust på vägen från tågstationen….Ja, min väska står redan packad i hallen och tåget går om en och en halv timme från Centralen. Jag är framme halv ett. Tror du att ICA är öppet då?…Bra, då ses vi snart…Ja, jag är försiktig mamma. Hälsa!”

Johanna gick ut i köket igen och där stod den orörda koppen med vaniljte, nu bara ljummen! Hon suckade tungt, hälde ut teet i vasken och diskade snabbt upp kopp och tallrik. Drog ut sladden till vattenkokaren och gick in i badrummet och borstade tänderna. Blev ståendes framför spegeln och tittade på den glåmiga personen framför sig. Är det där jag? Hu så jag ser ut! Hon vaskade av kinderna med lite varmt vatten i hopp om att ansiktet skulle få lite fin rosig färg, men icke. Det hände ingenting. Hon smörjde in ansikte och händer och satte på lite kajal och mascara. Drog en borste genom det axellånga ljusa håret. Suckade åt sin egen spegelbild, släckte lampan och gick till sovrummet och klädde på sig. Valde de mörkgrå jeansen och en röd tröja som var lite ”julig”, snorde runt en svart fluffig scarf om halsen.

Hon gick in en sista gång i flickornas rum. De delade rum för hon hade bara haft råd med en 3:a. Och den hade gått upp i pris i budgivningen och hade blivit på tok för dyr egentligen. Men vad skulle man göra? Hon måste ju bo någonstans. Och eftersom hon inte hade körkort ville hon bo nära sitt jobb som låg i Solna. Hon hade sett anonsen för lägenheten på Hemnet och tänkt att ”Den måste jag ha, den är perfekt. Lägenheten, som låg högst upp i huset och med balkong i söderläge, hade ett väldigt stort sovrum som flickorna kunde dela på och ett lite mindre som skulle funka för henne. Separat köksdel som låg i fil till matrummet och som hade öppen planlösning med vardagsrummet. Där kunde det både tittas på TV, äta och leka samtidigt.” Så hade hon tänkt, och när hon väl hade bestämt sig ville hon inte vika sig en tum. Lägenheten skulle bli hennes, och det blev den! Lägenheten låg vid Filmstaden i Råsunda med två minuter till närmaste tunnelbanestation och med prommenadavstånd till jobbet som också låg i Solna. Jonas hade flyttat till ett nybyggt hus i Ursvik, med sin nya tjej. När barnen bodde hos honom varannan vecka kunde han köra barnen till deras skola som låg väldigt nära där Johanna bodde. Det var väl inte den bästa lösningen, men det funkade på grund av att Jonas hade bil, vilket hon ju inte hade. På denna punkt hade de i alla fall varit eniga! Alltid något. Hon kom på sig själv med att stå och lukta på flickornas kuddar, för att känna deras dofter.
”Nej, nu får jag torka tårarna och se till att komma iväg till Centralen” tänkte hon för sig själv. Släckte alla lampor i lägenheten, förutom de som hade timrar, en i flickornas rum och en i hennes och en i vardagsrummet”. För att hålla tjuvar borta tänkte hon…

Hon tog på sig skorna och kappan, tog tag i påsen med julklapparna och den lilla resväskan med hjul och gick ut i trapphuset. Hon slogs av hur tyst allt var! I vanliga fall när flickorna var med tänkte hon aldrig på det, för de livade ju upp allt när de var med, men nu var det oerhört tyst! Man hade kunnat höra en knappnål falla på våningen längs ner, så tyst var det. Alla har väl åkt iväg för att fira jul, tänkte Johanna. Hon låste dörren, tog hissen och åkte ner. Med tunnelbanan var hon snart på Centralen, där hon hann köpa med sig en Caffe Latte och en tidning i Pressbyrån innan hon letade sig fram till sin perong. Spår 11. Det låg en trappa ner från huvudingången, och så fick man gå lite. Egentligen låg ju spår 11 precis mitt emot spår 10, men det var betydligt längre att gå!

******

Johanna ställde sig för att vänta på tåget. Denna dag var det bara hon och fem andra, som stod utspridda på perongen. Det brukade vara många fler! Hon skulle alltså åka till sitt barndomshem och fira jul med sina föräldrar. Något hon verkligen såg fram emot. Efter skiljsmässan och den stressiga hösten skulle det bli väldigt skönt att vila upp sig och bli lite omhändertagen och ompysslad.

**********

Johanna klev på tåget. Förutom hon var det bara en annan kvinna i samma vagn, några säten bort. Så fort tåget började rulla ut från perrongen somnade hon. Hon som aldrig brukade kunna sova på tåg, buss eller flyg – aldrig sittandes. Nu somnade hon på en gång. En obestämd tid senare var det någon som klappade henne lite försiktigt på axeln. Konduktören! Jag tror att du ska kliva av på nästa station… Var hon redan framme? Hade hon sovit i tre timmar! Otroligt. Yrvaken tittade hon ut. Jo visst, hon kände igen landskapet utanför, hon började närma sig sitt barndomshem. ”Tack” fick hon fram. Kvinnan några sägen bort satt inte längre kvar. Hon fick känslan av att hon var ensam kvar på tåget, förutom konduktören och tågföraren. Tåget stannade vid stationen och hon tog sitt bagage och klev av. Tåget rullade snabbt vidare och försvann snart ur sikte. Hon blev stående som paralyserad där på perrongen. Det var så tyst! Var är alla människor? Visst, det var en liten ort där inte så många bor, men det brukade alltid vara några fler som klev av här. Och någon som stod där väntandes… Idag var allt dött. När hon tänkte ordet rös hon, skakade det av sig, tog bagaget och gick in i tåghuset. Biljettluckan var stängd för dagen och hon ställde sig på andra sidan huset och väntade på bussen. När hon stått en stund kollade hon turlistan. Men typiskt, den sista hade gått för dagen! Det var bara att gå de tre kilometerna till hennes föräldrahem. Hon kanske skulle se någon bekant på vägen och kunna lifta! Och just det, hon hade ju lovat att köpa julmust med sig på vägen.

************

Johanna gick den välbekanta vägen till ICA, som låg snett mittemot tågstationen. Ingången låg runt hörnet, så den syntes inte från stationen. Johanna blev väldigt berörd av den stumma tystnaden. Hon hade aldrig uppfattat att det var så tyst här. Det var som att allt liv hade upphört. Inte en människa syntes, inga bilar, inga bussar, inga fler tåg. Ingen som var ute och gick med hunden, inga andra fotspår i snön förutom hennes egna… Hon rös ännu en gång. Hon försökte slå bort den krypande oroskänslan. Hon hade ju lovat att köpa med sig några julmust på vägen till föräldrahemmet. Nu skulle hon precis svänga runt hörnet och bara som hastigast gå in på ICA och handla med sig det. Sagt och gjort, men hon fick sig sitt livs största chock! ICA skylten som hade hängt ovanför affären hängde nu ner framför dörren, bara fäst i ena änden. Den hängde och dinglade lite för vinden och gnisslandet från den lät som någons klagande. Lamporna som satt i var trasiga, liksom skyltglaset. Dörrarna in till affären var igenbommade, och såg ut att ha varit det en längre tid. Kanske år…På den bleka löpsedeln som satt bredvid dörren läste hon: 22 december 2023. Men det var ju idag!

Johanna kände hur hennes hjärta bultade allt hårdare och andningen var snabb och hon försökte febrilt få ner tillräckligt med syre i lungorna. Vilket inte lyckades. Hon kände den bekanta panikångesten komma smygande. Först lite svagt, för att sedan slå ut i full blom. Hon var tvungen att hitta någonstans att sitta. Där stod en gammal grön och färg-flagad gisten bänk framför de igenbommade fönsterrutorna som också tillhörde affären. Hon satte sig där och tittade ut över den tomma parkeringsplatsen…

************

Hon visste inte hur länge hon hade suttit på bänken när hon återfick medvetandet. Hon försökte ta in vad det var hon såg, men förstod inte. Det enda hon ville göra nu var att komma till sitt barndomshem och säkerställa att allt var bra med hennes föräldrar. Rädslan som nu började ta över efter att chocken hade lagt sig gjorde att hon fick energi nog att gå de tre kilometerna till föräldrahemmet. Frågan var bara vilken överraskning som väntade där? Hon sneddade över parkeringsplatsen där nästan inga bilspår syntes. De som fanns höll på att snöa igen. Hon gick över vägen för där var vägrenen bredare och så skulle hon ha bättre utsikt över vattnet längs hela vägen hem.

************

Hon gick den välbekanta vägen med snabba steg, trots halkrisk. Ville helst vara framme nu…Hon kände oron i kroppen och huvudet och som hade tagit överhand. Den fick henne att handla på instinkt. Hon skymtade huset långt därborta. Huset som låg på vänster sida, på den andra sidan av vägen och som hade en magnifik utsikt över vattnet. Vattnet som nu var fruset till is och där det låg ett ganska tjockt lager av snö. Snön dominerade hela synbilden. Allt var snötäckt och så vackert att man ville gråta, som i en gudomlig saga. Vackert och orört…

************

När hon kom närmare och kunde se huset tydligare fick hon nästa chock. Det var så förfallet. Träd och annan växtlighet hade vuxit sig närmare huset än vad hon mindes. Den faluröda färgen var nästan helt borta, bara fragment av färgen syntes på husets fasad. Den stående träpanelen hade börjat mörkna på många ställen. Fönsterrutorna var igenspikade med träskivor. Och så långt ögat nådde fanns i stort sett inga spår i snön, förutom hennes egna och från en och annan fågel och några andra djurspår. Bland annat från älg och rådjur. Likt en magnet drogs hon mot huset, fast egentligen hade hennes förnuft velat springa därifrån så fort som möjligt. Men nyfikenheten tog överhand och hon befann sig nu framför husets dörr, som var så gisten och skev att hon undrade om den skulle gå att öppna. Utan att kunna stoppa sig själv tryckte hon ner handtaget och med ett högt gnällande sög vinden tag i dörren och den öppnades på vid gavel.

Synen som hon möttes av fick henne nästan att svimma. Från hallen där hon nu tagit ett kliv in i såg man rätt in i vardagsrummet som låg rakt fram. Spindelväv och tjocka lager av damm och under det tre personer. Två i soffan och en i fåtöljen framför fönstret. Allas huvuden var riktade mot TV’n som hon visste stod där. Eller i alla fall brukade stå där, men som man inte såg härifrån. Den skymdes av väggen. Men personernas blickar kunde hon inte se, ty där ögonen skulle ha suttit fanns bara tomma hål. Några hårtestar satt kvar på människornas huvuden, men det var oklart om man ens längre kunde kalla det för hår. Johannas ben skakade och hon blev tvungen att backa några steg för att komma ut i friska luften igen. Hon vände sig och stödde sig försiktigt på staketet vid furstebron, men hon vågade inte luta sig alltför mycket i rädsla över att den skulle ge vika. Men hon var tvungen att stödja upp sig så att hon inte skulle ramla ihop. Hon kräktes över räcket och ner i snön. Hon tog lite av den orörda snön och gned in sitt ansikte med. Och så gick hon in igen. Lukten var vidrig. Men nu måste hon ta reda på vilka som satt där i vardagsrummet.

Men egentlige visste hon det ju redan. Det var hon och hennes föräldrar! Men hon förstod inte hur det hade gått till. Hon var ju här livs levande i hallen. Hur kunde hon samtidigt sitta i soffan med hål i huvudet där ögonen en gång hade suttit. Och vi måste ha suttit där länge….Och vem är jag som står här nu? När hon kom in i vardagsrummet såg man det stora matsalsbordet, som fortfarande var julbordsdukat. Matrester hade förvandlats till en blandning av mögel och torkade kolbitar. Julgranen som stod i hörnet mot fönstret, stod sedan länge utan alla barr, och julgranspyntet var även det övertäckt av tjocka lager av damm. Hon gick fram till soffbordet och tittade ner på Aftonbladet som låg där uppvikt med TV-sidorna upp. Ögonen letade sig upp till kanten där datumet stod: 22 december 2023! Återigen dagens datum. Men vad hade hänt denna dag? Det såg ut som att allt liv hade upphört som i ett slag. Slut, finito. Någon hade dragit ur proppen. Nu såg hon de tomma julmustflaskorna i glas på matbordet. Anledningen till att hon inte sett dem först, var spindelväven som täckte en stor del av flaskornas etiketter. Etiketterna som hade blekts så mycket att den röda färgen nu bara var svagt rosa.

*********

Hela världen gungade nu för henne. Hur var detta möjligt? Hon stod ju här, och hon kunde känna sitt eget hjärta bulta med snabba slag och pulsen var skrämmande hög. Hon var ju inte död. Den välbekanta panikångesten kom smygande igen och svimningskänslorna var påtagliga. Här ville hon inte ramla ihop, och det fanns ingenstans som hon ville sätta sig ner för att vila. I ren dödsångest skrek hon rätt ut: ”Hur kunde alla mina vägar leda hit?” Och med gråten i halsen pep hon vidare: ” Vem är jag och vem är hon som sitter i där i soffan?”. Sedan tilltog gungningarna kraftigt. Det var som att någon ovanför henne ville säga något, men hon hörde inga tydliga ord. Bara högt mumlande. Hon tittade upp. En suddig och okänd kvinna tittade på henne, samtidigt som hennes mun rörde sig. Men hon kunde inte höra några ord, bara högt mumlande. Oj vad det gungade…. Huset hon nyss hade stått i suddades ut och när hon tittade åt sidan såg hon skog vindla förbi… Hon tittade upp igen, och nu var kvinnan tydligare och hon log vänligt mot Johanna.
– ”Du måste ha somnat djupt och drömt något hemskt sa kvinnan…Du skrek rakt ut alldeles nyss…”
– ”Oj” fick Johanna ur sig…”Var är jag?”
– ”Du sitter på tåget och om 15 minuter kommer vi att komma fram till din slutstation för den här resan.” Nu kände Johanna att hon var lite svettig och hon förstod att hon varit trött och somnat som en stock på tåget och att allt bara hade varit en mardröm…Men hon måste ändå fråga konduktörskvinnan som stod lutad över henne:
– ”Vad är det för datum idag?”. Kvinnan såg lite oroligt på henne, men svarade med sin mjuka röst:
– ”22 december 2023”