Reflektioner
Strandsatta på en öde ö, någonstans i Stilla Havet. Hur ska det gå för USA’s tio farligaste fångar som var på väg till ett högriskfängelse utanför Filipinerna när deras båt körde på ett grund, kantrade och sjönk. Båtens besättning och fångvaktarna omkom allihop. Men fångarna överlevde och vaknade upp på en paradisö.
Följ den spännande berättelsen där inte alla kommer levande därifrån…
Uppgift: Skriv en dialog mellan två personer, där den ena är dubbelt så gammal som den andra. Av replikerna ska vi kunna utläsa karaktärsdrag och/eller egenskaper.
Hej Lilla Anna,
Det
var länge sedan jag hörde från dig, många år har gått sedan vi
sågs…
Ibland påminns jag om dig, även om minnet av dig håller
på att försvinna
På gott och ont….
Ibland försöker jag
aktivt att minnas dig, hur du var, vad du tänkte och kände.
Men
som sagt, många år har gått och minnet tynar bit för bit.
Vad
blev det av dig? Blev saker och ting som du hade tänkt dig att de
skulle bli?
Har planerna och önskningarna som du hade gått i
uppfyllelse?
Lever jag din dröm?
Jag
vet att du finns där inom mig någonstans och att du i mångt och
mycket fortfarande är en del av mig själv. Även om mycket har hänt
sedan vi sågs.
Kanske kan det aldrig mer bli vi två igen? Och
kanske är det så det måste vara?
Att det är det som är livet
i sig, Att livet obönhörligt går vidare vad som än händer.
Och
att det aldrig blir riktigt så som vi hade tänkt oss att det skulle
bli.
Att förväntningarna som vi hade då aldrig kan förverkligas
till hundra procent.
För om de gjorde det? Vad skulle hända då?
Har vi då nått målet? Vägs ände? Slutet?
Men
varför?
Därför att livet är så mycket mer komplicerat än vad
vi någonsin kunde förställa oss det.
Att våra tankar och
känslor är mer eller mindre rationella under olika perioder i
livet.
Tankar och känslor som stärker eller sänker oss, om
vartannat. Mycket komplicerat.
Dessutom kan vi inte heller planera allt. Det finns så mycket vi inte kan påverka, som vi inte har makt över. Sådant som ligger utanför vår egen förmåga att kunna förändra. Eftersom vi är många människor på jorden som ska samsas och alla vill inte samma sak. Eller rättare sagt, alla kanske vill samma sak,men det finns inte den kapaciteten. Dessutom har vi alla olika lösningsmetoder för hur saker och ting bäst låter sig göras. Detta virrvarr av många olika tankar, känslor och tyckanden ska samsas i en enda stor global kontext.
Lycka till!
Lilla Anna, till sist vill jag bara tillägga att jag hoppas att vi träffas någon mer gång i livet och att du då kan berätta för mig hur du tycker att jag har skött mig genom åren. Om jag lyckades leva din dröm. Och ifall jag lyckades nå dina mål.
Bästa
hälsningar,
Anna
Uppgift: Ta fram en tidning. Leta fram en porträttbild på en person som du inte känner.
a) Beskriv den här personen utifrån känslan arg. Övningens syfte är att träna på att skriva utifrån en känsla eller känslostämning. Tänk dig att personen du ser framför dig framkallar känslan hos dig – av en eller annan orsak.
En kort person i blått och brun kalufs som får saker att låta så enkelt. Om man tar bort alla bidrag och sänker löner så kommer alla människor att få jobb, automatiskt! Alla sjukskrivningar försvinner i ett nafs! Och privatisering är himla bra, eller… Kanske var det inte så bra när allt kom omkring. Privat äldrevård och hemtjänst där varenda krona ska vändas på så att aktörerna tjänar så mycket som möjligt och kan roffa åt sig så mycket skattepengar som möjligt. Resultatet? Ett väldigt högt dödstal i Covid-19, där en stor, alltför stor andel, utgörs av äldre som bodde sin sista tid på äldreboenden. Ett svek från vårt samhälle till de som tjänade och ”byggde upp” vårt land. Jag hoppas att, om vi någon gång ser slutet på detta Covid-19-elände, att diskussionen om fler privatiseringar inom vård, skola och omsorg får en helt annan dimension och andra perspektiv. Man kanske kan komma att diskutera det som borde ha varit självklart från början: Anständiga löner, fler fastanställda och skyddsutrustning. Och det viktigaste: vinsttak för privata aktörer i välfärden! Förslaget får nog den blå personen att se rött, om brillorna sitter rätt…
b) Gör samma sak utifrån känslan kär. Max en halv för a) och b) A4 tillsammans.
En person som har stått i rampljuset i cirka tre månader och som jag inte hade en aning om existerade förut. En stadsepidemiolog. En hjälte i mina ögon och tack vare denna person har vi alla under Covid-19-eländet sluppit sitta instängda i våra hem. Såvida vi inte är sjuka och tillhör en riskgrupp…Samhället snurrar, om än på sparlåga. Men det finns ändå lite liv därute, det är inte helt dött. Grundskolor är öppna och människor som kan jobbar hemifrån. Och vi handlar mat! Vilket uppsving dagligvaruhandeln fått. Tyvärr är det många som blir och kommer att bli arbetslösa. Och vi har antagligen inte sett slutet på alla avigsidor med detta hemska virus. Som verkar drabba människor väldigt olika och som är så oförutsägbart. Jag tror att i hemska tider som vi är i nu, när rädslan slår till, behöver vi en person med hjältestatus som vi kan vända oss till för att hitta några svar på alla frågor vi har. Anders Tegnell levererar!
Jag vill också sända en varm hyllning till alla som jobbar inom sjukvården och hemtjänsten i Sverige. Låt oss hoppas att de kommer få den hjältestatus som de förtjänar och att det syns i deras lönekuvert framöver. Eftersom jag inte känner till någon vid namn, så hyllar jag här alla kollektivt! Ni leverera också, varje dag!
Uppgift: a) Gestalta en situation på torget. Aktiviteter pågår och mitt i dessa så händer plötsligt… Du väljer vad som sker, vilka som är inblandade och när det utspelar sig, nutid, dåtid. Skriv en halv A4-sida.
b) Beskriv huvudpersonen i två meningar, så att personens karaktär framstår tydligt.
Torghandeln hade pågått sedan länge, solen stod i zenit, denna strålande junidag. Kommersen gick nu in i lunchrusningen och kunderna sicksackade mellan stånden för att få bästa pris på varorna. Många köpte jordgubbar, härliga jordgubbar som lös röda ända till där jag satt. Högt upp i en trappa med bra utsikt över torget med en hög betongvägg bakom mig. Satt där och rökte, drack en caffelatte och filosoferade över livet som inte riktigt hade blivit som jag hade planerat att det skulle bli… Ett kraschat äktenskap, och nu en relativt lös förbindelse sedan dess som resulterat i en…oönskad graviditet! Frilandsfotograf utan stadig inkomst. Levde för dagen. Visserligen hade jag blivit mer och mer anlitad, men ekonomin gick ändå sällan ihop. Kameran hängde som vanligt på magen och jag fick lust att plåta några måsar som var på väg att norpa en av torghandlarnas nyfångade fisk ett stycke längre bort.
Zoomade in för att få en skarp och bra bild, när jag i objektivet fick syn på en stor bil som dyker upp från ingenstans. Den bromsar hastigt in och stannar, ut hoppar ett antal, kanske fyra eller fem, svartklädda personer med huvor och kulsprutepistoler i händerna. Nu händer allt så snabbt att jag har svårt att hinna uppfatta alla detaljer. Antal personer? Bilmärke? Instinktivt tar jag massor med bilder, samtidigt som jag försöker göra mig så liten och osynlig som möjligt i skydd av skuggorna från betongtrappan, pelarna och väggen bakom. Utan förvarning börjar personerna skjuta vilt omkring sig. Människor runt om faller handlösa till marken, livlösa. Full panik utlöses på några få sekunder när folk samtidigt försöker förstå det overkliga som händer. Några hinner fly in i intill-liggande butiker, några tar skydd bakom sopcontainrar. Jag ser i kameraobjektivet att de mörkklädda personerna, har tagit tillfånga två av torghandlarna och föser dem under vapenhot in i den van-liknande bilen som de färdats dit i. En rivstart och de är snart borta. Försöker få en bild av bilen och registreringsskylten. Med skakande händer får jag upp min mobil och ringer 112…
Jag tycker mycket om en liten stig som går igenom ett skogsparti i närheten där jag bor. Ett skogsparti som ligger i utkanten av en större skog. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om denna stig, som inte är särskilt lång, kanske 500 meter, men den ger mig en slags inre frid, samtidigt som den väcker min nyfikenhet. Den är ganska smal och på båda sidor sträcker sig skogen en bra bit. Från det håll jag oftast går slingrar den sig först lite lätt åt vänster och mycket lätt uppför. Om man tittar åt höger skymtar ett bostadsområde bortom skogen, lite vagt. Åt vänster fortsätter skogen, men betydligt tätare och man kan inte uppfatta någon bebyggelse. Efter kanske 200-250 meter svänger stigen åt höger, och just där sluttar den lite brantare uppåt. När man kommer upp på toppen är man i slutet av stigen och där mynnar den ut i ett ganska nybyggt villaområden.
Om jag ska försöka beskriva känslan jag får när jag går där, oavsett årstid, så är det närmaste jag kan komma en högtidlig stämning. Jag känner mig innesluten, men samtidigt på besök, i något som är mycket större än allt annat liv. För där och då när jag går där, inser jag att naturen inte bara är en vacker plats som är bra att ha för skojs skull, den är också en livsförutsättning! För både människor och djur, både direkt och indirekt. Jag känner en tacksamhet och en vördnad inför naturen, som skänker mig spirituell andlighet och stillhet. Den är som min religion.
Ljud och dofter beror mycket på vilken årstid det är. På våren, precis efter vintern, kan man nästan höra hur livet så sakta återvänder efter dvala. Det knakar och prasslar lite försiktigt, som när någon försöker vakna till liv efter en lång natts sömn. Ju längre våren skrider fram, desto mer dofter från den skira grönskan. Fågelkvitter och prassel från någon koltrast som letar envetet under fjolårslöven efter något att äta. Just det ljudet kan ibland få mig att hoppa till, då det kan komma plötsligt och oväntat. Men det är alltid lika roligt när koltrasten dyker fram bland löven.
Efter ett regn under sommartid luktar grönskan något speciellt. Inte alls samma doft som när det regnar på hösten. På sommaren luktar skogen och marken grönt och fräscht, som när man duschar nya, friska blommor och bladverk. På hösten avslöjar lukten att förmultningsprocessen har börjat och att naturen snart åter ska gå in i dvala för att överleva vintern.
Längs denna stig har jag sett lite olika djur vid enstaka tillfällen. En gång är jag nästan säker på att jag såg en räv springa mycket fort över stigen en bit ifrån där jag stod. En brun yvig svans som försvann blixtsnabbt in i skogssnåren på andra sidan stigen. Koltrastar ser man nästan jämt, hackspettar syns också till ibland. Och vid två-tre tillfällen har jag sett små ormar! De låg på toppen i slutet av stigen. Just där finns ett stenparti på vänster sida och där ligger solen på nästan hela dagarna. Och marken är ofta varm där. Förra året såg jag en liten orm, en esping, när jag var ute och sprang. Samtidigt som jag hoppade över den i ett spring-språng tyckte jag att den väste lite. Men det kan ju ha varit en hörvilla. Jag stannade till lite och såg på den där den låg i solen mitt på stigen. Funderade på att ta en bild med mobilkameran, men orkade inte ta upp mobilen just då. Viket jag ångrade sedan! Jag har också sett en lika liten kopparsnok, ännu närmare bostadsområdet.
Styvsystrarnas skratt ekade runt de kala stenväggarna lång tid efter att de lämnat henne där att plocka upp alla risgrynen. De skulle bara veta tänkte hon… Hon vände på sopkvasten. Gjorde några handrörelser med kvasten medan hon viskade väldigt tyst så att bara hon kunde höra…Abrakadabra…
Risgrynen försvann, stenväggarna kom att täckas av den allra lummigaste grönska man kan tänka sig. Gröna bladväxter som slingrade sig upp längs de annars gråa och karga stenväggarna utan liv, och de mest underbara prunkande blommorna i regnbågens alla färger lyste som solen själv. Tusentals fåglar flög glatt kvittrande omkring och den byggnad som i vanliga fall symboliserade döden hade nu förvandlats till ett Edens lustgård full av liv och värme!
Nedför den trappa som hon, Askungen hade städat och skrubbat så många gånger, och som nu kantades av en guldportal, gick en underbar varelse ner och närmade sig nu henne där hon stod.
– ”Mitt barn”, sa varelsen som själv stod med ett trollspö i handen, ”som tack för att du hävde förbannelsen över denna byggnad ännu en gång, med din sopkvast, har jag och mina vänner från skogen (varelsen gjorde en bred handrörelse mot alla fåglar, harar, kaniner, bävrar och andra smådjur) har vi dagen till ära tagit med en överraskningspresent till dig.”
Från ovan kunde hon nu se den allra underbaraste klänning, uppburen av några fåglar, sakta sänkas ner mot henne. Med en enda snabb rörelse från varelsens trollspö satt plötsligt klänningen på henne och på fötterna satt de allra vackraste skor man kan tänka sig.
– ”Mitt barn! Nästa gång du upphäver förbannelsen – om du gör det vid rätt tillfälle – kommer den att vara hävd för alltid. Och då kommer du att få en ännu finare present…Det kommer att bli din bröllopspresent…Detta gudsförgätna hus var en gång ett grönskande fint palats med tinnar och torn, och med rika utsmyckningar av konst, silver och guld. Den elaka styvmodern och hennes barn (dina styvsystrar), förstörde det genom svart magi. Den grönska och rikedom du ser nu är bara en liten del av dess forna glans….Jag rekommenderar att du använder din sista förmåga vid ett väl valt tillfälle. Nämligen när du har lyckats fånga din prins! Då kan detta, nu dödens hus, bli din och din prins paradis. Och du kommer att rättmätigt regera världen som Drottning, ty det var vad ödet ville innan deras svarta magi dödade allt liv här… Lycka nu till på balen, och se till att ”välja rätt”! ”
– ”Nu hinner hon aldrig till balen!” Sa Styvsystrarna i kör, och deras skratt ekade mellan de grå och karga stenväggarna.
– ”Nu kommer jag att bli balens prinsessa”, sa den ena styvsystern. ”Se bara på min vackra klänning och mina vackra skor”.
– ”Nej” Utropade den andra, ”Jag är ju balens prinsessa, jag har en mycket finare klänning än du!”
Innan de hunnit ut ur deras hus bråkade de som hund och katt och nästan klöste ögonen ur varandra. När de hunnit fram till slottet där balen skulle hållas var inte deras klänningar så fina längre, ty de hade rivit och slitit i varandras kläder och hår. De andra gästerna skakade bedrövade på huvudena. I nästa ögonblick blev alla stumma av förundran för den underbara varelse som skred in med den allra ljuvligaste klänning och skor som de någonsin skådat.
– ”Vem är det”, stammade den ena styvsystern…”säg inte att det är….”
– ”…Askungen”, utbrast den andra. Och nu sprutade även tårarna nerför styvsystrarnas kinder så att ögonmakeupen rann i svarta ränder nedför kinderna…
Bedrövade och förkrossade ser de när slottets prins glider fram och tar Askungens hand och ber henne om balens första dans. När Askungen passerar styvsystrarna vänder hon sig om mot dem, och utan att de andra gästerna ser vad hon gör knäpper hon helt lätt med högerhandens fingrar. Och vips så var styvsystrarnas klänningar, hår och ögonmakeup återställd till ett fint skick och deras ögon och mun ler plötsligt! Balen varar i många timmar och det skulle komma att pratas om den i många många år som tidernas fest.
Och det hade också varit det rätta ögonblicket för hennes sista förmåga att häva förbannelsen för alltid. Från den dagen skulle Askungen leva med sin Prins i sitt Paradis-hus, som äkta par! Askungen regerade som Drottning. Prinsen hjälpte henne med alla bestyr.
Styvmodern och styvsystrarna, som nu hade blivit snälla människor, flyttade in i slottet som nu hade förvandlats till en mängd små söta hus istället. Dessa småhus tjänade som boende för stadens alla invånare. Där alla var jämlika och levde som fria individer utan förtryck och fattigdom…
Uppgift: Boken om ditt liv – hur skulle den börja? Skriv första sidan i din självbiografi…
Min största fiende har alltid varit mig själv. Men vad var det som gjorde att jag började hata mig själv?Tänkte nog att alla svårigheter som hände mig var mitt eget fel och att den jag var aldrig dög. Jag satte ett likhetstecken mellan mig och onormal. En person som man inte skulle vara. Jag uppfattades som blyg och inåtvänd och det har alltid ansetts som fel. Och desto värre var det på 70- och 80-talen. Idag har vi lite större förståelse för olikheter. Det hade man inte då.
Jag läste någonstans att barn kan läsa av föräldrars reaktion över vad de leker med i ögonen, och att det är det som delvis gör att vi präglas hur ”vi ska vara och bete oss”. Det är i ögonen vi ser om det vi gör och leker med är bra eller dåligt. Barn ser det beroende på om ögonen ler eller inte. Väldigt små barn förstår inte vad vi säger, därför spelar det ingen roll om vi säger: ”Vad roligt att du leker med dockan”, till en liten pojke. Däremot förstår pojken den oroliga blicken i ögonen, byter leksak till en bil – då ler ögonen tillbaka mot pojken!
Vi människor har en primitiv instinkt som kommer med vid födseln, som är så stark och funnits med oss så länge människan har funnits. Och det är troligtvis på grund av den instinkten som vi har överlevt som art. Jag tänker på rädslan att bli övergiven. Att vara inkluderad i flocken, få sitta ned med de andra vid lägerelden och inte frysa ihjäl. Det är det som gör att vi så gärna vill passa in bland andra människor. Det är det som gör att vi så desperat och målmedvetet går väldigt långt för att få vara med i gänget, bli smala och snygga, få bra betyg, vara bra på idrott eller upptäcka att man har talang i något som gör att man får en självklar plats i gemenskapen. Om man inte är eller har något av det, då blir man bara en i mängden. En grå och osynlig person som lätt kan bytas ut när man inte längre ”bidrar”. Eller blir för gammal…Vilket håller på att hända mig. Snart passerar jag den magiska gränsen där jag anses vara totalt obildbar och oönskad. 50!
Det som då gör ondast är när någon säger: alla som inte jobbar är lata! Det finns jobb bara man vill! Eller påstår att vissa sjukdomar inte finns, sjukskrivning är bara ett sätt att slippa dra sitt strå till stacken. Men jag lovar att alla vill bidra, men i vårt samhälle är vi dåliga på att ta vara på människors förmågor. Vi stirrar oss blinda på utbildning, social kompetens och ålder. Men alla är inte stöpta i samma from. Alla kan inte vara bra på allt. Dessutom tror jag att det är väldigt stor konkurrens om vissa jobb. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att skola om mig, trots att jag snart är 50. Men frågan är om jag kommer att få jobb inom det jag utbildar mig till? Är det någon som vill anställa en så lastgammal och obildbar människa?Ska jag våga ta risken, att gå från en trygg(?) anställning till en osäker framtid?
Vad är det man brukar säga? Den som lever får se?
Johanna gick den välbekanta vägen till ICA, som låg snett mittemot tågstationen. Ingången låg runt hörnet, så den syntes inte från stationen. Johanna blev väldigt berörd av den stumma tystnaden. Hon hade aldrig uppfattat att det var så tyst här. Det var som att allt liv hade upphört. Inte en människa syntes, inga bilar, inga bussar, inga fler tåg. Ingen som var ute och gick med hunden, inga andra fotspår i snön förutom hennes egna… Hon rös ännu en gång. Hon försökte slå bort den krypande oroskänslan. Hon hade ju lovat att köpa med sig några julmust på vägen till föräldrahemmet. Nu skulle hon precis svänga runt hörnet och bara som hastigast gå in på ICA och handla med sig det. Sagt och gjort, men hon fick sig sitt livs största chock! ICA skylten som hade hängt ovanför affären hängde nu ner framför dörren, bara fäst i ena änden. Den hängde och dinglade lite för vinden och gnisslandet från den lät som någons klagande. Lamporna som satt i var trasiga, liksom skyltglaset. Dörrarna in till affären var igenbommade, och såg ut att ha varit det en längre tid. Kanske år…På den bleka löpsedeln som satt bredvid dörren läste hon: 22 december 2023. Men det var ju idag!
Johanna kände hur hennes hjärta bultade allt hårdare och andningen var snabb och hon försökte febrilt få ner tillräckligt med syre i lungorna. Vilket inte lyckades. Hon kände den bekanta panikångesten komma smygande. Först lite svagt, för att sedan slå ut i full blom. Hon var tvungen att hitta någonstans att sitta. Där stod en gammal grön och färg-flagad gisten bänk framför de igenbommade fönsterrutorna som också tillhörde affären. Hon satte sig där och tittade ut över den tomma parkeringsplatsen….
Uppgift: Fortsätt skriva på en känd berättelse. Låt din text ta vid där berättelsen slutar. Temat är ”Vad hände sen?” Vad hände egentligen i historien, efter att boken tagit slut? Du ska alltså skriva vidare på den bok du väljer. Kom bara ihåg att ange vilken berättelse du väljer!
Jag väljer en novell av Alice Munro, som heter ”Kärlek, vänskap, hat” ur boken med samma namn.
Ett utdrag ur slutet av novellen: ”I dödsannonsen stod det att mr McCauley efterlämnade dotterdottern, Sabitha Boudreau, svärsonen Ken Boudreau samt mr Boudreaus hustru, Johanna och deras lille son, Omar…”
Vad hände sedan…?
Ibland kunde Johanna komma på sig själv med att fundera på hur den ena saken lett till den andra i hennes liv. När mrs Willets hade dött, hade hon sökt nytt jobb och hamnat som hushållerska hos McCauley. Och genom den tjänsten hade hon kommit i kontakt med Ken Boudreau som hon nu var gift med och hade barn tillsammans med. En fin liten son som de döpt till Omar. De hade aldrig gjort slag i saken och sålt och flyttat från hotellet, istället hade de blivit kvar där och börjat den mödosamma resan med att renovera det. De hade tagit lite i taget och de var långt i från klara. De hade börjat med att renovera deras egen del av huset, där de skulle bo själva. Först hade de målat om i köket och lagat skåp och diskbänk. Och lagat varmvattenberedaren. Spisen hade det inte varit något fel på. Sovrummet och vardagsrummet hade det inte heller varit något fel på. Men skorstenen i eldstaden hade de fått laga insidan på så att det gick att elda i spisen om vintrarna.
De hade också renoverat några av hotellrummen , så att de kunde hyra ut rum till gäster. På så sätt fick de in pengar så att de kunde fortsätta att renovera flera av rummen. Anledningen till att gästerna plötsligt hade hittat tillbaka var att ett nöjesfält hade byggts bara en tågstation från Gdynia. Ett tillräckligt stort avstånd för att de själva inte skulle bli störda av oväsendet från det, men tillräckligt nära så att nöjesfältets gäster hittade till deras hotell. Hotellets framtid, och så även deras egen framtid, såg därmed mycket ljus ut.
Det Johanna inte visste, och som varken hon eller hennes man Ken antagligen någonsin skulle få veta var, på vilket sätt deras vägar hade förts samman. Att det i själva verket hade varit Kens dotter från det tidigare äktenskapet, Sabitha och hennes kompis Edith, som med sin påhittighet hade skrivit några brev…