Kategori: Skrivande

Publicerat

Dag 51 av 365

Dagens uppgift:
a) Beskriv en situation utifrån att du är huvudpersonen i ett litet vardagsdrama. Du kommer körandes i din sportbil och närmar dig ett övergångsställe. En äldre dam är ivrig att få komma över. Plötsligt går hon ut i gatan och du måste tvärnita. Krockkudden löser ut.


Idag flög tiden fram. Inom 30 minuter skulle jag vara på ett viktigt kundmöte på andra sidan stan, så jag var tvungen att gasa på lite mer än hastighetsbegränsningen egentligen tillät. Till råga på allt verkade det som att de allra söligaste människorna var ute just idag. Först hade det varit barnvagnsekipaget som skulle gå över vägen precis där jag bor. Det hade varit en mamma med barnvagn och ett barn som cyklade på sin cykel med stödhjul. Det gick inte fort för dem att komma över vägen…De dyrbara minuterna tickade iväg. När de äntligen hade kommit över vägen, kunde jag inte låta blir att rivstarta igång min härliga kärra. En sportbil som hade varit alldeles för dyr egentligen, men jag hade inte kunnat motstå den när tillfället hade dykt upp. En kompis pappa, som ägde en bilaffär, hade fått in en nästan ny Porsche i en bytesaffär och eftersom de visste att jag alltid hade velat äga en sådan, hade de ringt mig och frågat…Några timmar senare hade jag med det bredaste leendet i mannaminne glidit iväg ifrån bilsalongen och kört en rejäl omväg på vägen hem.

Efter övergångsstället hade det varit en liten bilkö vid trafikljusen längre fram. Tyst svor jag för mig själv samtidigt som jag tänkte högt: ”Varför höjer man inte trängselavgiften rejält så att det går att ta sig fram, nu är ju både kreti och pleti ute och kör. Va-fan har de ute i trafiken att göra!” ”Åh var fan har du lärt dig köra bil egentligen” Jag hytte med näven åt en bil som svängde ut precis framför mig, så att jag var tvungen att bromsa!” Adrenalinet pumpade och ilskan över att köra bil i värsta lunchrusningstiden var som alltid energikrävande. Efteråt brukade jag alltid bli jätte trött. Och jag som hade ett viktigt möte, där jag var tvungen att vara pigg och alert så att jag kunde sälja vår produkt!

I ögonvrån såg jag den äldre damen komma gående med rullator. Fan va hon gick snabbt, tänkte jag för mig själv, men var ändå tvärsäker på att jag skulle hinna förbi övergångsstället… när plötsligt tanten med rullator och allt står där mitt på övergångsstället! Hur gick det till? Utan att jag hann tänka tryckte jag till med foten på bromsen, som att hjärnans kortkommando hade reagerat innan den hunnit tänka det! Och det var tur. Bilen hann stanna precis framför tanten med rullatorn, och hon hytte med näven åt mig och jag kunde se på hennes läppar att hon sa något. Men jag hörde ingenting. Jag tittade i backspegel och där kunde jag se de färska bromsspåren, säkert 10 meter eller mer av asfalt med svärtat gummi som nu skulle påminna om denna händelse som precis inträffat. Jag satt där och skakade av chock och insåg där och då att jag inte skulle hinna till något möte. Trots att krockkudden var intryckt i mitt huvud, lyckades jag slå numret på handsfree mobilen till den snart väntande kunden…

b) Beskriv nu istället samma situation från balkongen på fjärde våningen i huset intill

Det var en sådan härlig vårdag, solen lyste från en klarblå himmel, samtidigt som luften var kall och klar. En luft som det går lätt att andas i, Löven hade precis spruckit ut och våren hade hunnit en bit på väg. Trots att lägenheten låg precis mitt inne i stan, var gatan utanför ganska lummig med en del träd i mitten av vägen och inte så värst mycket trafik egentligen. Bara lite trafik på morgonen, kvällen och som nu vid lunchtid. Vid denna tid på dagen låg balkongen i halvsol. Det var just träden i mitten av vägen som skuggade lite lagom genom sitt skira bladverk, så att solvärmen kändes, men inte så varmt att det inte gick att sitta där. Nu i lunchrusningen var det som alltid mycket folk och bilar i farten.

Fru Karlsson var ute på sin vanliga förmiddagspromenad. Det såg ut som att hon hade handlat en bakelse i konditoriet nere vid torget. Som hon ofta gjorde. Sedan brukade hon sätta sig på sin balkong, som låg precis intill min, på samma våning. Sedan kunde vi sitta där och småprata lite grand. Fru Karlsson var ganska pigg och hurtig för sin ålder. Närmare 85 var hon, men hon gick raskt, trots rullatorn. Precis när jag skulle ta en klunk av kaffet, hörde jag ljudet av en bil som verkade köra väldigt fort. Reflexmässigt vände jag på huvudet och såg en glänsande röd Porsche komma körandes för fort. Fru Karlsson som precis var på väg ut på övergångsstället kunde inte ha hunnit se bilen, och eftersom hon hade nedsatt hörsel såg hon antagligen den inte heller.

Ljudet av gnisslande bilbromsar och den momentana stillheten som uppstår när något oförutsett händer, när allt som hade pågått plötsligt pausas, stannar upp och håller andan…Hände det något…hemskt? Från balkongen där jag satt kunde jag se att krockkudden i Porschen hade lösts ut, och personen som satt i den verkade inte röra sig. Mådde hon eller han bra? Fru Karlsson hytte med näven och svor något som jag inte kunde uppfatta från balkongen där jag satt. Några flanerande människor som precis passerade gick ut till Fru Karlsson på övergångsstället och ledde henne varsamt över vägen, och antagligen fram till porten, för jag kunde höra hur den slog igen någon sekund senare. Porschen stod alltjämt kvar, någon hade gått fram till dörren på förarsidan och stod och knackade på rutan. Knackningen upprepades flera gånger innan rutan till slut vevades ner och jag kunde se en ljus kalufs titta fram….

Publicerat

Dag 45 av 365

Övning 1-1:

Jag sitter gärna i arbetsrummet och skriver. Arbetsrummet delar jag med min sambo Axel. Våra datorbord, som är triangulära till sin form, står mitt emot varandra med ena sidan mot fönstret och den andra sidan mot den andres trekantiga bord. Bakom mig står en helvägg med bokhyllor. Bakom Axels datorbord står flera hyllor med LP-skivor.

Det som kan störa arbetsron ibland är när någon hushållsmaskin gör sig påmind om att ”den är klar”. Då piper det helt hysteriskt, och man hoppas på att någon annan i hushållet ska förbarma sig över det och gå och stänga av. Denna dag blev det jag som förlorade…

Utan störande moment ”utifrån” så är arbetsrummet lungt och tyst. Ett behagligt dovt brummande kan höras från datorerna. Ett ännu tystare ”tick-tack-tick-tack” från klockan på väggen. Golvet är av modern ekparkett, tre av väggarna är målade i vitt och en vägg är målad i en mörk vinröd nyans. Den vinröda väggen kontrasteras av de vita skivhyllorna, som nästan till bredden är fyllda med vinyl. På den ena skivhyllan står skivspelare och cd spelare.

Den ena vita väggen syns knappt på grund av den långa rad av bokhyllor som står bakom mitt datorbord. Bokhyllan är ett av IKEA’s märken och har en stomme av vitt och dörrar av någon slags ek-fanér som matchar golvet ganska bra. En tvåsittsig oxblodsfärgad skinnsoffa har också fått plats! Många kanske skulle säga att rummet är ”övermöblerat”, men för mig är det bara mysigt och ger en behaglig arbetsro.

Fönstren är nästan alltid fördragna med gröna persienner så att man bara kan se ut lite gran. Tillräckligt för att se vilket väder det är, men inte så mycket så att rörelser utifrån stör fokuset. Det finns en behaglig stämning i rummet som genererar en hel del kreativitet och som ger upphov till viss reflektion och eftertänksamhet. Just nu silas lite av det fina soliga ljuset in genom persiennerna och skänker mig i detta nu ännu mer härlig stämning.

Övning 1-2:

Arbetsrummet, som är mitt favoritrum i huset, är lugnt och harmoniskt inrett där ekparkett, vitt, vinrött och furu dominerar. Rummet ger en skön mix av energi, inspiration, lugn och harmoni – en bra arbetsmiljö helt enkelt. Vid mitt skrivbord, där jag gärna sitter både för att skriva och titta på TV-serier, spenderar jag en stor del av min lediga tid.

Övning 1-3:

Livets väg ledde mig hit… Vilka vägar valde jag då och varför gjorde jag dessa val? I efterhand är det lätt att dömma sig själv och tänka: ”Varför valde jag som jag gjorde, jag borde ha vetat bättre!” Men svårigheten är ju att man inte har facit när man står inför svåra val i livet. Man vet inte vad som kommer att hända om man väljer det ena framför det andra. Och aldeles oavsett hur mycket vi än planerar för hur våra liv ska bli, är det så många omständigheter som man inte rår över själv. Många omständigheter som vi inte har makt att styra över. Saker som ligger utanför vår egen påverkanscirkel. En del brukar kalla sådant för tur eller otur, lite beroende på hur sådana omständigheter faller in. Ett livets lotteri. Det är bra om man snabbt kan tänka om och hela tiden arbeta mot det mål man har satt upp. Och så länge man har ett mål, har man ju också något att arbeta mot. Det är här som mitt problem kommer in. Jag har egentligen inte haft något givet mål. Idag när jag tittar tillbaka på det liv jag hittills levt, känns det som att det mesta ”bara hände”. Jag kan inte minnas när jag gjorde vissa val och varför. Det är som att en osynlig hand har lett mig dit där jag nu är, som om jag varit styrd av en osynlig hand.

För dryga året sedan började vissa tankar att dyka upp i huvudet: ”vad gör jag här, hur kommer det sig att jag är just här, vad är meningen med allt detta?” Men jag kunde inte svara på mina egna frågor. Hela min tillvaro började där och då så sakta att krackelera, lite i taget. I dag har det rasat helt. Sjukskriven för blandade ångest- och deppressiontillstånd och utbrändhet. Allt känns så totalt meningslöst och på senaste tiden har jag några gånger funderat på om det verkligen är värt att leva detta liv. Speciellt eftersom jag inte vet vilken väg jag nu ska fortsätta på. Det finns inte så många att välja på längre i min ålder. Många vägar har stängts för mig.

Gå tillbaka till det som var innan sjukskrivningen? Tanken på det ger mera ångest. Rädslan för att bli sjuk igen är påtaglig och skrämmande. Men finns det någon annan plats för mig i vårt samhälle, något tomrum som jag kan fylla någonstans? Något som samtidigt är någon mening för någon annan och därmed också för mig? Idag ska man ha: Expertkunskap! Precis. Helst ska man vara som “klippt och skuren” för ett specifikt jobb. För en specifik arbetsroll. Jag är det motsatta – generell. Man ska helst också vara det omöjliga: Ha en eller helst två utbildningar, två proffessioner och samtidigt vara under 30, singel och utan några som helst tankar eller planer på att skaffa familj och barn. Och helst ska man vara man. Samtidigt ska man ha de rätta egenskaperna och personlighetstyperna. Man ska vara social och samtidigt strukturerad, verbal, glad, utåtriktad och effektiv. Och kunna ha tusen bollar i luften. Samtidigt! Att vara driven är ett måste, men samtidigt kunna samarbeta. Ja, man ska vara det omöjliga!

Jag antar att du gissar rätt. Inget av detta passar in på mig! Vad återstår? Ingenting!Och det beskriver precis det tomrum jag känner inom mig. Ett tomt och mörkt ingenting-rum!

Publicerat

Dag 44 av 365

Johanna klev på tåget. Förutom hon var det bara en annan kvinna i samma vagn, några säten bort. Så fort tåget började rulla ut från perrongen somnade hon. Hon som aldrig brukade kunna sova på tåg, buss eller flyg – aldrig sittandes. Nu somnade hon på en gång. En obestämd tid senare var det någon som klappade henne lite försiktigt på axeln. Konduktören!
– ”Jag tror att du ska kliva av på nästa station…” Var hon redan framme? Hade hon sovit i tre timmar! Otroligt. Yrvaken tittade hon ut. Jo visst, hon kände igen landskapet utanför, hon började närma sig sitt barndomshem. ”Tack” fick hon fram. Kvinnan några sägen bort satt inte längre kvar. Hon fick känslan av att hon var ensam kvar på tåget, förutom konduktören och tågföraren.

Tåget stannade vid stationen och hon tog sitt bagage och klev av. Tåget rullade snabbt vidare och försvann snart ur sikte. Hon blev stående som paralyserad där på perrongen. Det var så tyst! Var är alla människor? Visst, det var en liten ort där inte så många bor, men det brukade alltid vara några fler som klev av här. Och någon som stod där väntandes… Idag var allt dött. När hon tänkte ordet rös hon, skakade det av sig, tog bagaget och gick in i tåghuset. Biljettluckan var stängd för dagen och hon ställde sig på andra sidan huset och väntade på bussen. När hon stått en stund kollade hon turlistan. Men typiskt, den sista hade gått för dagen! Det var bara att gå de tre kilometerna till hennes föräldrahem. Hon kanske skulle se någon bekant på vägen och kunna lifta! Och just det, hon hade ju lovat att köpa julmust med sig på vägen.

Publicerat

Dag 32 av 365

Hej Lilla Anna,

Det var länge sedan jag hörde från dig, många år har gått sedan vi sågs…
Ibland påminns jag om dig, även om minnet av dig håller på att försvinna.
På gott och ont….
Ibland försöker jag aktivt att minnas dig, hur du var, vad du tänkte och kände.
Men som sagt, många år har gått och minnet tynar bit för bit.

Vad blev det av dig? Blev saker och ting som du hade tänkt dig att de skulle bli?
Har planerna och önskningarna som du hade gått i uppfyllelse?
Lever jag din dröm?

Jag vet att du finns där inom mig någonstans och att du i mångt och mycket fortfarande är en del av mig själv. Även om mycket har hänt sedan vi sågs.
Kanske kan det aldrig mer bli vi två igen? Och kanske är det så det måste vara?
Att det är det som är livet i sig, Att livet obönhörligt går vidare vad som än händer.

Och att det aldrig blir riktigt så som vi hade tänkt oss att det skulle bli.
Att förväntningarna som vi hade då aldrig kan förverkligas till hundra procent.
För om de gjorde det? Vad skulle hända då? Har vi då nått målet? Vägs ände? Slutet?

Men varför?
Därför att livet är så mycket mer komplicerat än vad vi någonsin kunde förställa oss det.
Att våra tankar och känslor är mer eller mindre rationella under olika perioder i livet.
Tankar och känslor som stärker eller sänker oss, om vartannat. Mycket komplicerat.

Dessutom kan vi inte heller planera allt. Det finns så mycket vi inte kan påverka, som vi inte har makt över. Sådant som ligger utanför vår egen förmåga att kunna förändra. Eftersom vi är många människor på jorden som ska samsas och alla vill inte samma sak. Eller rättare sagt, alla kanske vill samma sak, men det kanske inte finns den kapaciteten. Dessutom har vi alla olika lösningsmetoder för hur saker och ting bäst låter sig göras. Detta virrvarr av många olika tankar, känslor och tyckanden ska samsas i en enda stor global kontext.

Lycka till!

Lilla Anna, till sist vill jag bara tillägga att jag hoppas att vi träffas någon mer gång i livet och att du då kan berätta för mig hur du tycker att jag har skött mig genom åren. Om jag lyckades leva din dröm. Och ifall jag lyckades nå dina mål.

Bästa hälsningar,
Anna

Publicerat

Dag 6 av 365

Johanna väntade på tåget. Denna dag var det bara hon och fem andra, som stod utspridda på perongen. Det brukade vara många fler! Hon skulle åka till sitt barndomshem och fira jul med sina föräldrar. Något hon verkligen såg fram emot. Efter skiljsmässan och den stressiga hösten skulle det bli väldigt skönt att vila upp sig och bli lite omhändertagen och ompysslad.

Början av historien

22 december 2023. När Johanna drog upp rullgardinen på morgonen snöade det ymnigt. Himlen var gråblå och det var en sådan dag när det aldrig skulle bli riktigt ljust. Och när det var så här mulet och dålig sikt på grund av snöyran var dagen ännu mörkare. Kvällen innan hade Julia och Josefine blivit hämtade av Jonas, barnens pappa. Detta skulle bli den första julen utan barnen för Johannas del och klumpen i magen ville bara välla upp och ut kom tårarna i takt med att snöflingorna yrde runt därute. Till och med vädret sörjde för hennes skull!

Hon masade sig ut i köket och satte på tekokaren. Fyllde en ljup talrik med lättfil och strödde med viss tafatthet på lite musli. Hällde upp ångande hett vatten i en kopp med vaniljte. Stående och lutandes mot diskbänken slevade hon i sig talriken med fil i ett nafs, och medan hon alltjämt tittade ut genom fönstret sörplade hon i sig det varma teet. Mobilen ringde dovt i bakgrunden, men hon hörde den inte förrän det var försent. Hon slängde snabbt ner talkriken i diskhon och skyndade in i sovrumet där mobilen låg. Missat samtal! Från mamma…hon som hade hoppats på att det var barnen som ringde och ville prata med henne.

Undrar hur de har det med Jonas…De saknar säkert inte sin mamma alls, de kanske bara tycker det är skönt att slippa henne och hennes jobbiga tjat och gnat. För att inte tala om hennes mat, som aldrig verkade passa båda samtidigt. Hur hon än kämpade med maträtterna var det alltid någon av dem som gnällde. Nu skulle de i alla fall slippa hennes matlagning och få åka hem till deras farmor som säkert hade lagat massor med god julmat. Hon såg flickorna framför sig, kunde erinra sig deras lukt och fantiserade om hur hon kramade dem och pussade dem i håret. Hon älskade sina barn mest av allt i hela universum. ”Härifrån till evigheten” som hon brukade säga till dem medan hon skestikulerade med armarna utsträckta åt sidorna så långt hon förmådde nå. För att signalera att evigheten var mycket längre än hennes armar kunde sträcka sig. Hon hörde deras skratt och kiv för sitt inre om medan tårarna alltjämt rullade nerför hennes kinder kunde hon samtidigt inte hindra ett litet leende som smög sig fram när hon tänkte på dem.

Hon ringde upp sin mamma.
”Hej Mamma, det är jag. Jag hann inte svara förrut. Jag var på toa, ljög Johanna….Ja, jag kan köpa med några julmust på vägen från tågstationen….Ja, min väska står redan packad i hallen och tåget går om en och en halv timme från Centralen. Jag är framme halv ett. Tror du att ICA är öppet då?…Bra, då ses vi snart…Ja, jag är försiktig mamma. Hälsa!”

Johanna gick ut i köket igen och där stod den orörda koppen med vaniljte, nu bara ljummen! Hon suckade tungt, hälde ut teet i vasken och diskade snabbt upp kopp och tallrik. Drog ut sladden till vattenkokaren och gick in i badrummet och borstade tänderna. Blev ståendes framför spegeln och tittade på den glåmiga personen framför sig. Är det där jag? Hu så jag ser ut! Hon vaskade av kinderna med lite varmt vatten i hopp om att ansiktet skulle få lite fin rosig färg, men icke. Det hände ingenting. Hon smörjde in ansikte och händer och satte på lite kajal och mascara. Drog en borste genom det axellånga ljusa håret. Suckade åt sin egen spegelbild, släckte lampan och gick till sovrummet och klädde på sig. Valde de mörkgrå jeansen och en röd tröja som var lite ”julig”, snorde runt en svart fluffig scarf om halsen.

Hon gick in en sista gång i flickornas rum. De delade rum för hon hade bara haft råd med en 3:a. Och den hade gått upp i pris i budgivningen och hade blivit på tok för dyr egentligen. Men vad skulle man göra? Hon måste ju bo någonstans. Och eftersom hon inte hade körkort ville hon bo nära sitt jobb som låg i Solna. Hon hade sett anonsen för lägenheten på Hemnet och tänkt att ”Den måste jag ha, den är perfekt. Lägenheten, som låg högst upp i huset och med balkong i söderläge, hade ett väldigt stort sovrum som flickorna kunde dela på och ett lite mindre som skulle funka för henne. Separat köksdel som låg i fil till matrummet och som hade öppen planlösning med vardagsrummet. Där kunde det både tittas på TV, äta och leka samtidigt.” Så hade hon tänkt, och när hon väl hade bestämt sig ville hon inte vika sig en tum. Lägenheten skulle bli hennes, och det blev den! Lägenheten låg vid Filmstaden i Råsunda med två minuter till närmaste tunnelbanestation och med prommenadavstånd till jobbet som också låg i Solna. Jonas hade flyttat till ett nybyggt hus i Ursvik, med sin nya tjej. När barnen bodde hos honom varannan vecka kunde han köra barnen till deras skola som låg väldigt nära där Johanna bodde. Det var väl inte den bästa lösningen, men det funkade på grund av att Jonas hade bil, vilket hon ju inte hade. På denna punkt hade de i alla fall varit eniga! Alltid något. Hon kom på sig själv med att stå och lukta på flickornas kuddar, för att känna deras dofter.
”Nej, nu får jag torka tårarna och se till att komma iväg till Centralen” tänkte hon för sig själv. Släckte alla lampor i lägenheten, förutom de som hade timrar, en i flickornas rum och en i hennes och en i vardagsrummet”. För att hålla tjuvar borta tänkte hon…

Hon tog på sig skorna och kappan, tog tag i påsen med julklapparna och den lilla resväskan med hjul och gick ut i trapphuset. Hon slogs av hur tyst allt var! I vanliga fall när flickorna var med tänkte hon aldrig på det, för de livade ju upp allt när de var med, men nu var det oerhört tyst! Man hade kunnat höra en knappnål falla på våningen längs ner, så tyst var det. Alla har väl åkt iväg för att fira jul, tänkte Johanna. Hon låste dörren, tog hissen och åkte ner. Med tunnelbanan var hon snart på Centralen, där hon hann köpa med sig en Caffe Latte och en tidning i Pressbyrån innan hon letade sig fram till sin perong. Spår 11. Det låg en trappa ner från huvudingången, och så fick man gå lite. Egentligen låg ju spår 11 precis mitt emot spår 10, men det var betydligt längre att gå!