Kategori: Skrivarklivet

Uppgift: Skriv en dialog mellan två personer, där den ena är dubbelt så gammal som den andra. Av replikerna ska vi kunna utläsa karaktärsdrag och/eller egenskaper.

Hej Lilla Anna,

Det var länge sedan jag hörde från dig, många år har gått sedan vi sågs…
Ibland påminns jag om dig, även om minnet av dig håller på att försvinna
På gott och ont….
Ibland försöker jag aktivt att minnas dig, hur du var, vad du tänkte och kände.
Men som sagt, många år har gått och minnet tynar bit för bit.

Vad blev det av dig? Blev saker och ting som du hade tänkt dig att de skulle bli?
Har planerna och önskningarna som du hade gått i uppfyllelse?
Lever jag din dröm?

Jag vet att du finns där inom mig någonstans och att du i mångt och mycket fortfarande är en del av mig själv. Även om mycket har hänt sedan vi sågs.
Kanske kan det aldrig mer bli vi två igen? Och kanske är det så det måste vara?
Att det är det som är livet i sig, Att livet obönhörligt går vidare vad som än händer.

Och att det aldrig blir riktigt så som vi hade tänkt oss att det skulle bli.
Att förväntningarna som vi hade då aldrig kan förverkligas till hundra procent.
För om de gjorde det? Vad skulle hända då? Har vi då nått målet? Vägs ände? Slutet?

Men varför?
Därför att livet är så mycket mer komplicerat än vad vi någonsin kunde förställa oss det.
Att våra tankar och känslor är mer eller mindre rationella under olika perioder i livet.
Tankar och känslor som stärker eller sänker oss, om vartannat. Mycket komplicerat.

Dessutom kan vi inte heller planera allt. Det finns så mycket vi inte kan påverka, som vi inte har makt över. Sådant som ligger utanför vår egen förmåga att kunna förändra. Eftersom vi är många människor på jorden som ska samsas och alla vill inte samma sak. Eller rättare sagt, alla kanske vill samma sak,men det finns inte den kapaciteten. Dessutom har vi alla olika lösningsmetoder för hur saker och ting bäst låter sig göras. Detta virrvarr av många olika tankar, känslor och tyckanden ska samsas i en enda stor global kontext.

Lycka till!

Lilla Anna, till sist vill jag bara tillägga att jag hoppas att vi träffas någon mer gång i livet och att du då kan berätta för mig hur du tycker att jag har skött mig genom åren. Om jag lyckades leva din dröm. Och ifall jag lyckades nå dina mål.

Bästa hälsningar,
Anna

Uppgift: Ta fram en tidning. Leta fram en porträttbild på en person som du inte känner.
a) Beskriv den här personen utifrån känslan arg. Övningens syfte är att träna på att skriva utifrån en känsla eller känslostämning. Tänk dig att personen du ser framför dig framkallar känslan hos dig – av en eller annan orsak.

En kort person i blått och brun kalufs som får saker att låta så enkelt. Om man tar bort alla bidrag och sänker löner så kommer alla människor att få jobb, automatiskt! Alla sjukskrivningar försvinner i ett nafs! Och privatisering är himla bra, eller… Kanske var det inte så bra när allt kom omkring. Privat äldrevård och hemtjänst där varenda krona ska vändas på så att aktörerna tjänar så mycket som möjligt och kan roffa åt sig så mycket skattepengar som möjligt. Resultatet? Ett väldigt högt dödstal i Covid-19, där en stor, alltför stor andel, utgörs av äldre som bodde sin sista tid på äldreboenden. Ett svek från vårt samhälle till de som tjänade och ”byggde upp” vårt land. Jag hoppas att, om vi någon gång ser slutet på detta Covid-19-elände, att diskussionen om fler privatiseringar inom vård, skola och omsorg får en helt annan dimension och andra perspektiv. Man kanske kan komma att diskutera det som borde ha varit självklart från början: Anständiga löner, fler fastanställda och skyddsutrustning. Och det viktigaste: vinsttak för privata aktörer i välfärden! Förslaget får nog den blå personen att se rött, om brillorna sitter rätt…

b) Gör samma sak utifrån känslan kär. Max en halv för a) och b) A4 tillsammans.

En person som har stått i rampljuset i cirka tre månader och som jag inte hade en aning om existerade förut. En stadsepidemiolog. En hjälte i mina ögon och tack vare denna person har vi alla under Covid-19-eländet sluppit sitta instängda i våra hem. Såvida vi inte är sjuka och tillhör en riskgrupp…Samhället snurrar, om än på sparlåga. Men det finns ändå lite liv därute, det är inte helt dött. Grundskolor är öppna och människor som kan jobbar hemifrån. Och vi handlar mat! Vilket uppsving dagligvaruhandeln fått. Tyvärr är det många som blir och kommer att bli arbetslösa. Och vi har antagligen inte sett slutet på alla avigsidor med detta hemska virus. Som verkar drabba människor väldigt olika och som är så oförutsägbart. Jag tror att i hemska tider som vi är i nu, när rädslan slår till, behöver vi en person med hjältestatus som vi kan vända oss till för att hitta några svar på alla frågor vi har. Anders Tegnell levererar!

Jag vill också sända en varm hyllning till alla som jobbar inom sjukvården och hemtjänsten i Sverige. Låt oss hoppas att de kommer få den hjältestatus som de förtjänar och att det syns i deras lönekuvert framöver. Eftersom jag inte känner till någon vid namn, så hyllar jag här alla kollektivt! Ni leverera också, varje dag!

Uppgift: a) Gestalta en situation på torget. Aktiviteter pågår och mitt i dessa så händer plötsligt… Du väljer vad som sker, vilka som är inblandade och när det utspelar sig, nutid, dåtid. Skriv en halv A4-sida.
b) Beskriv huvudpersonen i två meningar, så att personens karaktär framstår tydligt.

Torghandeln hade pågått sedan länge, solen stod i zenit, denna strålande junidag. Kommersen gick nu in i lunchrusningen och kunderna sicksackade mellan stånden för att få bästa pris på varorna. Många köpte jordgubbar, härliga jordgubbar som lös röda ända till där jag satt. Högt upp i en trappa med bra utsikt över torget med en hög betongvägg bakom mig. Satt där och rökte, drack en caffelatte och filosoferade över livet som inte riktigt hade blivit som jag hade planerat att det skulle bli… Ett kraschat äktenskap, och nu en relativt lös förbindelse sedan dess som resulterat i en…oönskad graviditet! Frilandsfotograf utan stadig inkomst. Levde för dagen. Visserligen hade jag blivit mer och mer anlitad, men ekonomin gick ändå sällan ihop. Kameran hängde som vanligt på magen och jag fick lust att plåta några måsar som var på väg att norpa en av torghandlarnas nyfångade fisk ett stycke längre bort.

Zoomade in för att få en skarp och bra bild, när jag i objektivet fick syn på en stor bil som dyker upp från ingenstans. Den bromsar hastigt in och stannar, ut hoppar ett antal, kanske fyra eller fem, svartklädda personer med huvor och kulsprutepistoler i händerna. Nu händer allt så snabbt att jag har svårt att hinna uppfatta alla detaljer. Antal personer? Bilmärke? Instinktivt tar jag massor med bilder, samtidigt som jag försöker göra mig så liten och osynlig som möjligt i skydd av skuggorna från betongtrappan, pelarna och väggen bakom. Utan förvarning börjar personerna skjuta vilt omkring sig. Människor runt om faller handlösa till marken, livlösa. Full panik utlöses på några få sekunder när folk samtidigt försöker förstå det overkliga som händer. Några hinner fly in i intill-liggande butiker, några tar skydd bakom sopcontainrar. Jag ser i kameraobjektivet att de mörkklädda personerna, har tagit tillfånga två av torghandlarna och föser dem under vapenhot in i den van-liknande bilen som de färdats dit i. En rivstart och de är snart borta. Försöker få en bild av bilen och registreringsskylten. Med skakande händer får jag upp min mobil och ringer 112…

Uppgift: Föreställ dig att du befinner dig på en plats som du älskar. Beskriv särskilt ljuden och dofterna. ”Vad känner du mot huden?” Osv.

Jag tycker mycket om en liten stig som går igenom ett skogsparti i närheten där jag bor. Ett skogsparti som ligger i utkanten av en större skog. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om denna stig, som inte är särskilt lång, kanske 500 meter, men den ger mig en slags inre frid, samtidigt som den väcker min nyfikenhet. Den är ganska smal och på båda sidor sträcker sig skogen en bra bit. Från det håll jag oftast går slingrar den sig först lite lätt åt vänster och mycket lätt uppför. Om man tittar åt höger skymtar ett bostadsområde bortom skogen, lite vagt. Åt vänster fortsätter skogen, men betydligt tätare och man kan inte uppfatta någon bebyggelse. Efter kanske 200-250 meter svänger stigen åt höger, och just där sluttar den lite brantare uppåt. När man kommer upp på toppen är man i slutet av stigen och där mynnar den ut i ett ganska nybyggt villaområden.

Om jag ska försöka beskriva känslan jag får när jag går där, oavsett årstid, så är det närmaste jag kan komma en högtidlig stämning. Jag känner mig innesluten, men samtidigt på besök, i något som är mycket större än allt annat liv. För där och då när jag går där, inser jag att naturen inte bara är en vacker plats som är bra att ha för skojs skull, den är också en livsförutsättning! För både människor och djur, både direkt och indirekt. Jag känner en tacksamhet och en vördnad inför naturen, som skänker mig spirituell andlighet och stillhet. Den är som min religion.

Ljud och dofter beror mycket på vilken årstid det är. På våren, precis efter vintern, kan man nästan höra hur livet så sakta återvänder efter dvala. Det knakar och prasslar lite försiktigt, som när någon försöker vakna till liv efter en lång natts sömn. Ju längre våren skrider fram, desto mer dofter från den skira grönskan. Fågelkvitter och prassel från någon koltrast som letar envetet under fjolårslöven efter något att äta. Just det ljudet kan ibland få mig att hoppa till, då det kan komma plötsligt och oväntat. Men det är alltid lika roligt när koltrasten dyker fram bland löven.

Efter ett regn under sommartid luktar grönskan något speciellt. Inte alls samma doft som när det regnar på hösten. På sommaren luktar skogen och marken grönt och fräscht, som när man duschar nya, friska blommor och bladverk. På hösten avslöjar lukten att förmultningsprocessen har börjat och att naturen snart åter ska gå in i dvala för att överleva vintern.

Längs denna stig har jag sett lite olika djur vid enstaka tillfällen. En gång är jag nästan säker på att jag såg en räv springa mycket fort över stigen en bit ifrån där jag stod. En brun yvig svans som försvann blixtsnabbt in i skogssnåren på andra sidan stigen. Koltrastar ser man nästan jämt, hackspettar syns också till ibland. Och vid två-tre tillfällen har jag sett små ormar! De låg på toppen i slutet av stigen. Just där finns ett stenparti på vänster sida och där ligger solen på nästan hela dagarna. Och marken är ofta varm där. Förra året såg jag en liten orm, en esping, när jag var ute och sprang. Samtidigt som jag hoppade över den i ett spring-språng tyckte jag att den väste lite. Men det kan ju ha varit en hörvilla. Jag stannade till lite och såg på den där den låg i solen mitt på stigen. Funderade på att ta en bild med mobilkameran, men orkade inte ta upp mobilen just då. Viket jag ångrade sedan! Jag har också sett en lika liten kopparsnok, ännu närmare bostadsområdet.

Uppgift: Skriv vad Askungen egentligen tänkte och gjorde, efter att styvsystrarna hade lämnat henne att plocka upp de tiotusen risgrynen som innebar att hon inte skulle kunna åka på balen på slottet.

Styvsystrarnas skratt ekade runt de kala stenväggarna lång tid efter att de lämnat henne där att plocka upp alla risgrynen. De skulle bara veta tänkte hon… Hon vände på sopkvasten. Gjorde några handrörelser med kvasten medan hon viskade väldigt tyst så att bara hon kunde höra…Abrakadabra…

Risgrynen försvann, stenväggarna kom att täckas av den allra lummigaste grönska man kan tänka sig. Gröna bladväxter som slingrade sig upp längs de annars gråa och karga stenväggarna utan liv, och de mest underbara prunkande blommorna i regnbågens alla färger lyste som solen själv. Tusentals fåglar flög glatt kvittrande omkring och den byggnad som i vanliga fall symboliserade döden hade nu förvandlats till ett Edens lustgård full av liv och värme!

Nedför den trappa som hon, Askungen hade städat och skrubbat så många gånger, och som nu kantades av en guldportal, gick en underbar varelse ner och närmade sig nu henne där hon stod.

– ”Mitt barn”, sa varelsen som själv stod med ett trollspö i handen, ”som tack för att du hävde förbannelsen över denna byggnad ännu en gång, med din sopkvast, har jag och mina vänner från skogen (varelsen gjorde en bred handrörelse mot alla fåglar, harar, kaniner, bävrar och andra smådjur) har vi dagen till ära tagit med en överraskningspresent till dig.”

Från ovan kunde hon nu se den allra underbaraste klänning, uppburen av några fåglar, sakta sänkas ner mot henne. Med en enda snabb rörelse från varelsens trollspö satt plötsligt klänningen på henne och på fötterna satt de allra vackraste skor man kan tänka sig.

– ”Mitt barn! Nästa gång du upphäver förbannelsen – om du gör det vid rätt tillfälle – kommer den att vara hävd för alltid. Och då kommer du att få en ännu finare present…Det kommer att bli din bröllopspresent…Detta gudsförgätna hus var en gång ett grönskande fint palats med tinnar och torn, och med rika utsmyckningar av konst, silver och guld. Den elaka styvmodern och hennes barn (dina styvsystrar), förstörde det genom svart magi. Den grönska och rikedom du ser nu är bara en liten del av dess forna glans….Jag rekommenderar att du använder din sista förmåga vid ett väl valt tillfälle. Nämligen när du har lyckats fånga din prins! Då kan detta, nu dödens hus, bli din och din prins paradis. Och du kommer att rättmätigt regera världen som Drottning, ty det var vad ödet ville innan deras svarta magi dödade allt liv här… Lycka nu till på balen, och se till att ”välja rätt”! ”

Uppgift: Vad sade Askungens styvsystrar till varandra på vägen till balen om Askungens chanser att hinna ikapp dem? Har de försäkrat sig om att vara balens prinsessor nu? Vad händer om Askungen mot all förmodan kommer dit i alla fall?

– ”Nu hinner hon aldrig till balen!” Sa Styvsystrarna i kör, och deras skratt ekade mellan de grå och karga stenväggarna.

– ”Nu kommer jag att bli balens prinsessa”, sa den ena styvsystern. ”Se bara på min vackra klänning och mina vackra skor”.

– ”Nej” Utropade den andra, ”Jag är ju balens prinsessa, jag har en mycket finare klänning än du!”

Innan de hunnit ut ur deras hus bråkade de som hund och katt och nästan klöste ögonen ur varandra. När de hunnit fram till slottet där balen skulle hållas var inte deras klänningar så fina längre, ty de hade rivit och slitit i varandras kläder och hår. De andra gästerna skakade bedrövade på huvudena. I nästa ögonblick blev alla stumma av förundran för den underbara varelse som skred in med den allra ljuvligaste klänning och skor som de någonsin skådat.

– ”Vem är det”, stammade den ena styvsystern…”säg inte att det är….”

– ”…Askungen”, utbrast den andra. Och nu sprutade även tårarna nerför styvsystrarnas kinder så att ögonmakeupen rann i svarta ränder nedför kinderna…

Bedrövade och förkrossade ser de när slottets prins glider fram och tar Askungens hand och ber henne om balens första dans. När Askungen passerar styvsystrarna vänder hon sig om mot dem, och utan att de andra gästerna ser vad hon gör knäpper hon helt lätt med högerhandens fingrar. Och vips så var styvsystrarnas klänningar, hår och ögonmakeup återställd till ett fint skick och deras ögon och mun ler plötsligt! Balen varar i många timmar och det skulle komma att pratas om den i många många år som tidernas fest.

Och det hade också varit det rätta ögonblicket för hennes sista förmåga att häva förbannelsen för alltid. Från den dagen skulle Askungen leva med sin Prins i sitt Paradis-hus, som äkta par! Askungen regerade som Drottning. Prinsen hjälpte henne med alla bestyr.

Styvmodern och styvsystrarna, som nu hade blivit snälla människor, flyttade in i slottet som nu hade förvandlats till en mängd små söta hus istället. Dessa småhus tjänade som boende för stadens alla invånare. Där alla var jämlika och levde som fria individer utan förtryck och fattigdom…

Uppgift: Fortsätt skriva på en känd berättelse. Låt din text ta vid där berättelsen slutar. Temat är ”Vad hände sen?” Vad hände egentligen i historien, efter att boken tagit slut? Du ska alltså skriva vidare på den bok du väljer. Kom bara ihåg att ange vilken berättelse du väljer!

Jag väljer en novell av Alice Munro, som heter ”Kärlek, vänskap, hat” ur boken med samma namn.

Ett utdrag ur slutet av novellen: ”I dödsannonsen stod det att mr McCauley efterlämnade dotterdottern, Sabitha Boudreau, svärsonen Ken Boudreau samt mr Boudreaus hustru, Johanna och deras lille son, Omar…”

Vad hände sedan…?
Ibland kunde Johanna komma på sig själv med att fundera på hur den ena saken lett till den andra i hennes liv. När mrs Willets hade dött, hade hon sökt nytt jobb och hamnat som hushållerska hos McCauley. Och genom den tjänsten hade hon kommit i kontakt med Ken Boudreau som hon nu var gift med och hade barn tillsammans med. En fin liten son som de döpt till Omar. De hade aldrig gjort slag i saken och sålt och flyttat från hotellet, istället hade de blivit kvar där och börjat den mödosamma resan med att renovera det. De hade tagit lite i taget och de var långt i från klara. De hade börjat med att renovera deras egen del av huset, där de skulle bo själva. Först hade de målat om i köket och lagat skåp och diskbänk. Och lagat varmvattenberedaren. Spisen hade det inte varit något fel på. Sovrummet och vardagsrummet hade det inte heller varit något fel på. Men skorstenen i eldstaden hade de fått laga insidan på så att det gick att elda i spisen om vintrarna.

De hade också renoverat några av hotellrummen , så att de kunde hyra ut rum till gäster. På så sätt fick de in pengar så att de kunde fortsätta att renovera flera av rummen. Anledningen till att gästerna plötsligt hade hittat tillbaka var att ett nöjesfält hade byggts bara en tågstation från Gdynia. Ett tillräckligt stort avstånd för att de själva inte skulle bli störda av oväsendet från det, men tillräckligt nära så att nöjesfältets gäster hittade till deras hotell. Hotellets framtid, och så även deras egen framtid, såg därmed mycket ljus ut.

Det Johanna inte visste, och som varken hon eller hennes man Ken antagligen någonsin skulle få veta var, på vilket sätt deras vägar hade förts samman. Att det i själva verket hade varit Kens dotter från det tidigare äktenskapet, Sabitha och hennes kompis Edith, som med sin påhittighet hade skrivit några brev…

Dagens uppgift:
a) Beskriv en situation utifrån att du är huvudpersonen i ett litet vardagsdrama. Du kommer körandes i din sportbil och närmar dig ett övergångsställe. En äldre dam är ivrig att få komma över. Plötsligt går hon ut i gatan och du måste tvärnita. Krockkudden löser ut.

Idag flög tiden fram. Inom 30 minuter skulle jag vara på ett viktigt kundmöte på andra sidan stan, så jag var tvungen att gasa på lite mer än hastighetsbegränsningen egentligen tillät. Till råga på allt verkade det som att de allra söligaste människorna var ute just idag. Först hade det varit barnvagnsekipaget som skulle gå över vägen precis där jag bor. Det hade varit en mamma med barnvagn och ett barn som cyklade på sin cykel med stödhjul. Det gick inte fort för dem att komma över vägen…De dyrbara minuterna tickade iväg. När de äntligen hade kommit över vägen, kunde jag inte låta blir att rivstarta igång min härliga kärra. En sportbil som hade varit alldeles för dyr egentligen, men jag hade inte kunnat motstå den när tillfället hade dykt upp. En kompis pappa, som ägde en bilaffär, hade fått in en nästan ny Porsche i en bytesaffär och eftersom de visste att jag alltid hade velat äga en sådan, hade de ringt mig och frågat…Några timmar senare hade jag med det bredaste leendet i mannaminne glidit iväg ifrån bilsalongen och kört en rejäl omväg på vägen hem.

Efter övergångsstället hade det varit en liten bilkö vid trafikljusen längre fram. Tyst svor jag för mig själv samtidigt som jag tänkte högt: ”Varför höjer man inte trängselavgiften rejält så att det går att ta sig fram, nu är ju både kreti och pleti ute och kör. Va-fan har de ute i trafiken att göra!” ”Åh var fan har du lärt dig köra bil egentligen” Jag hytte med näven åt en bil som svängde ut precis framför mig, så att jag var tvungen att bromsa!” Adrenalinet pumpade och ilskan över att köra bil i värsta lunchrusningstiden var som alltid energikrävande. Efteråt brukade jag alltid bli jätte trött. Och jag som hade ett viktigt möte, där jag var tvungen att vara pigg och alert så att jag kunde sälja vår produkt!

I ögonvrån såg jag den äldre damen komma gående med rullator. Fan va hon gick snabbt, tänkte jag för mig själv, men var ändå tvärsäker på att jag skulle hinna förbi övergångsstället… när plötsligt tanten med rullator och allt står där mitt på övergångsstället! Hur gick det till? Utan att jag hann tänka tryckte jag till med foten på bromsen, som att hjärnans kortkommando hade reagerat innan den hunnit tänka det! Och det var tur. Bilen hann stanna precis framför tanten med rullatorn, och hon hytte med näven åt mig och jag kunde se på hennes läppar att hon sa något. Men jag hörde ingenting. Jag tittade i backspegel och där kunde jag se de färska bromsspåren, säkert 10 meter eller mer av asfalt med svärtat gummi som nu skulle påminna om denna händelse som precis inträffat. Jag satt där och skakade av chock och insåg där och då att jag inte skulle hinna till något möte. Trots att krockkudden var intryckt i mitt huvud, lyckades jag slå numret på handsfree mobilen till den snart väntande kunden…

b) Beskriv nu istället samma situation från balkongen på fjärde våningen i huset intill

Det var en sådan härlig vårdag, solen lyste från en klarblå himmel, samtidigt som luften var kall och klar. En luft som det går lätt att andas i, Löven hade precis spruckit ut och våren hade hunnit en bit på väg. Trots att lägenheten låg precis mitt inne i stan, var gatan utanför ganska lummig med en del träd i mitten av vägen och inte så värst mycket trafik egentligen. Bara lite trafik på morgonen, kvällen och som nu vid lunchtid. Vid denna tid på dagen låg balkongen i halvsol. Det var just träden i mitten av vägen som skuggade lite lagom genom sitt skira bladverk, så att solvärmen kändes, men inte så varmt att det inte gick att sitta där. Nu i lunchrusningen var det som alltid mycket folk och bilar i farten.

Fru Karlsson var ute på sin vanliga förmiddagspromenad. Det såg ut som att hon hade handlat en bakelse i konditoriet nere vid torget. Som hon ofta gjorde. Sedan brukade hon sätta sig på sin balkong, som låg precis intill min, på samma våning. Sedan kunde vi sitta där och småprata lite grand. Fru Karlsson var ganska pigg och hurtig för sin ålder. Närmare 85 var hon, men hon gick raskt, trots rullatorn. Precis när jag skulle ta en klunk av kaffet, hörde jag ljudet av en bil som verkade köra väldigt fort. Reflexmässigt vände jag på huvudet och såg en glänsande röd Porsche komma körandes för fort. Fru Karlsson som precis var på väg ut på övergångsstället kunde inte ha hunnit se bilen, och eftersom hon hade nedsatt hörsel såg hon antagligen den inte heller.

Ljudet av gnisslande bilbromsar och den momentana stillheten som uppstår när något oförutsett händer, när allt som hade pågått plötsligt pausas, stannar upp och håller andan…Hände det något…hemskt? Från balkongen där jag satt kunde jag se att krockkudden i Porschen hade lösts ut, och personen som satt i den verkade inte röra sig. Mådde hon eller han bra? Fru Karlsson hytte med näven och svor något som jag inte kunde uppfatta från balkongen där jag satt. Några flanerande människor som precis passerade gick ut till Fru Karlsson på övergångsstället och ledde henne varsamt över vägen, och antagligen fram till porten, för jag kunde höra hur den slog igen någon sekund senare. Porschen stod alltjämt kvar, någon hade gått fram till dörren på förarsidan och stod och knackade på rutan. Knackningen upprepades flera gånger innan rutan till slut vevades ner och jag kunde se en ljus kalufs titta fram….

Övning 1-1:

Jag sitter gärna i arbetsrummet och skriver. Arbetsrummet delar jag med min sambo Axel. Våra datorbord, som är triangulära till sin form, står mitt emot varandra med ena sidan mot fönstret och den andra sidan mot den andres trekantiga bord. Bakom mig står en helvägg med bokhyllor. Bakom Axels datorbord står flera hyllor med LP-skivor.

Det som kan störa arbetsron ibland är när någon hushållsmaskin gör sig påmind om att ”den är klar”. Då piper det helt hysteriskt, och man hoppas på att någon annan i hushållet ska förbarma sig över det och gå och stänga av. Denna dag blev det jag som förlorade…

Utan störande moment ”utifrån” så är arbetsrummet lungt och tyst. Ett behagligt dovt brummande kan höras från datorerna. Ett ännu tystare ”tick-tack-tick-tack” från klockan på väggen. Golvet är av modern ekparkett, tre av väggarna är målade i vitt och en vägg är målad i en mörk vinröd nyans. Den vinröda väggen kontrasteras av de vita skivhyllorna, som nästan till bredden är fyllda med vinyl. På den ena skivhyllan står skivspelare och cd spelare.

Den ena vita väggen syns knappt på grund av den långa rad av bokhyllor som står bakom mitt datorbord. Bokhyllan är ett av IKEA’s märken och har en stomme av vitt och dörrar av någon slags ek-fanér som matchar golvet ganska bra. En tvåsittsig oxblodsfärgad skinnsoffa har också fått plats! Många kanske skulle säga att rummet är ”övermöblerat”, men för mig är det bara mysigt och ger en behaglig arbetsro.

Fönstren är nästan alltid fördragna med gröna persienner så att man bara kan se ut lite gran. Tillräckligt för att se vilket väder det är, men inte så mycket så att rörelser utifrån stör fokuset. Det finns en behaglig stämning i rummet som genererar en hel del kreativitet och som ger upphov till viss reflektion och eftertänksamhet. Just nu silas lite av det fina soliga ljuset in genom persiennerna och skänker mig i detta nu ännu mer härlig stämning.

Övning 1-2:

Arbetsrummet, som är mitt favoritrum i huset, är lugnt och harmoniskt inrett där ekparkett, vitt, vinrött och furu dominerar. Rummet ger en skön mix av energi, inspiration, lugn och harmoni – en bra arbetsmiljö helt enkelt. Vid mitt skrivbord, där jag gärna sitter både för att skriva och titta på TV-serier, spenderar jag en stor del av min lediga tid.

Övning 1-3:

Livets väg ledde mig hit… Vilka vägar valde jag då och varför gjorde jag dessa val? I efterhand är det lätt att dömma sig själv och tänka: ”Varför valde jag som jag gjorde, jag borde ha vetat bättre!” Men svårigheten är ju att man inte har facit när man står inför svåra val i livet. Man vet inte vad som kommer att hända om man väljer det ena framför det andra. Och aldeles oavsett hur mycket vi än planerar för hur våra liv ska bli, är det så många omständigheter som man inte rår över själv. Många omständigheter som vi inte har makt att styra över. Saker som ligger utanför vår egen påverkanscirkel. En del brukar kalla sådant för tur eller otur, lite beroende på hur sådana omständigheter faller in. Ett livets lotteri. Det är bra om man snabbt kan tänka om och hela tiden arbeta mot det mål man har satt upp. Och så länge man har ett mål, har man ju också något att arbeta mot. Det är här som mitt problem kommer in. Jag har egentligen inte haft något givet mål. Idag när jag tittar tillbaka på det liv jag hittills levt, känns det som att det mesta ”bara hände”. Jag kan inte minnas när jag gjorde vissa val och varför. Det är som att en osynlig hand har lett mig dit där jag nu är, som om jag varit styrd av en osynlig hand.

För dryga året sedan började vissa tankar att dyka upp i huvudet: ”vad gör jag här, hur kommer det sig att jag är just här, vad är meningen med allt detta?” Men jag kunde inte svara på mina egna frågor. Hela min tillvaro började där och då så sakta att krackelera, lite i taget. I dag har det rasat helt. Sjukskriven för blandade ångest- och deppressiontillstånd och utbrändhet. Allt känns så totalt meningslöst och på senaste tiden har jag några gånger funderat på om det verkligen är värt att leva detta liv. Speciellt eftersom jag inte vet vilken väg jag nu ska fortsätta på. Det finns inte så många att välja på längre i min ålder. Många vägar har stängts för mig.

Gå tillbaka till det som var innan sjukskrivningen? Tanken på det ger mera ångest. Rädslan för att bli sjuk igen är påtaglig och skrämmande. Men finns det någon annan plats för mig i vårt samhälle, något tomrum som jag kan fylla någonstans? Något som samtidigt är någon mening för någon annan och därmed också för mig? Idag ska man ha: Expertkunskap! Precis. Helst ska man vara som “klippt och skuren” för ett specifikt jobb. För en specifik arbetsroll. Jag är det motsatta – generell. Man ska helst också vara det omöjliga: Ha en eller helst två utbildningar, två proffessioner och samtidigt vara under 30, singel och utan några som helst tankar eller planer på att skaffa familj och barn. Och helst ska man vara man. Samtidigt ska man ha de rätta egenskaperna och personlighetstyperna. Man ska vara social och samtidigt strukturerad, verbal, glad, utåtriktad och effektiv. Och kunna ha tusen bollar i luften. Samtidigt! Att vara driven är ett måste, men samtidigt kunna samarbeta. Ja, man ska vara det omöjliga!

Jag antar att du gissar rätt. Inget av detta passar in på mig! Vad återstår? Ingenting!Och det beskriver precis det tomrum jag känner inom mig. Ett tomt och mörkt ingenting-rum!