Dag 77 av 365

Det är först när du har accepterat dig själv för den du är som du kan förvänta dig att andra människor ska acceptera dig – David Baird

Följ med strömmen…Men vet ni vilka som följer med strömmen? Döda fiskar! – Roy Keane, Irländsk fotbollslegend.

Dag 76 av 365

Uppgift: Skriv en dikt som innehåller orden: frasig, morgon och röd

Äter frasigt morgonmål
Röda jordgubbar, müsli och fil
Avnjutes med ett sudoku

Dag 75 av 365

Uppgift: Om jag vore en målning, vilken skulle det vara. Känslomässig beskrivning tack!

Har nu börjat jobba 25% efter tre månaders heltidssjukskrivning. Två dagar har jag jobbat, 2 timmar och 30 minuter varje dag, totalt 5 timmar. Jag är redan trött. Håglös och dränerad på glädje. Det är oron, eller kanske snarare skräcken, för att behöva återgå till den arbetssituation jag befann mig i innan. Bara tanken på det får mig att må illa, vilja spy och panikångesten är skrämmande nära. Andningen är uppe i svalget, hjärtat pumpar fortare än vanligt och alla varningssystem i kroppen och knoppen är påslagna. Stressnivån är på topp igen. Det är så här det var innan jag blev sjukskriven för utmattning. Nu återupplever jag samma känslor igen. Hopplöshetskänslan. Meningslöshetskänslan. Den laddade och kvävande ångesten som övertar kontrollen över mig. Intar mig och övermannar mig, tar kommandot. Paralyser…

Huvudet känns tungt, det bekanta viskande pipandet i öronen som i sig tröttar ut och som ibland får mig att vilja fly. Men vart? Vart jag än går är ju ljudet kvar. Det följer och förföljer mig vart jag än går. Det dämpas oftast när jag mår bra. När stressnivån är på en normal nivå. Inte som nu. Klockan i arbetsrummet som tickar i takt med tiden! Men vart är jag på väg? Just nu är det väldigt ovisst. Oroande ovisst om framtiden. Corona och arbetslöshet i världen som en konsekvens av det. I allt detta håller jag själv på att totalt gå sönder och samman. Jag är nära att gå upp i atomer. Av ångesten som tär och kväljer.

Om jag vore en känd målning skulle jag utan tvekan vara Skriet av Edvard Munch

Dag 74 av 365

Hatet är den räddes hämnd för att ha blivit skrämd.

av George Bernard Shaw

Dag 73 av 365

Uppgift: Skriv en dialog mellan två personer, där den ena är dubbelt så gammal som den andra. Av replikerna ska vi kunna utläsa karaktärsdrag och/eller egenskaper.

Hej Lilla Anna,

Det var länge sedan jag hörde från dig, många år har gått sedan vi sågs…
Ibland påminns jag om dig, även om minnet av dig håller på att försvinna
På gott och ont….
Ibland försöker jag aktivt att minnas dig, hur du var, vad du tänkte och kände.
Men som sagt, många år har gått och minnet tynar bit för bit.

Vad blev det av dig? Blev saker och ting som du hade tänkt dig att de skulle bli?
Har planerna och önskningarna som du hade gått i uppfyllelse?
Lever jag din dröm?

Jag vet att du finns där inom mig någonstans och att du i mångt och mycket fortfarande är en del av mig själv. Även om mycket har hänt sedan vi sågs.
Kanske kan det aldrig mer bli vi två igen? Och kanske är det så det måste vara?
Att det är det som är livet i sig, Att livet obönhörligt går vidare vad som än händer.

Och att det aldrig blir riktigt så som vi hade tänkt oss att det skulle bli.
Att förväntningarna som vi hade då aldrig kan förverkligas till hundra procent.
För om de gjorde det? Vad skulle hända då? Har vi då nått målet? Vägs ände? Slutet?

Men varför?
Därför att livet är så mycket mer komplicerat än vad vi någonsin kunde förställa oss det.
Att våra tankar och känslor är mer eller mindre rationella under olika perioder i livet.
Tankar och känslor som stärker eller sänker oss, om vartannat. Mycket komplicerat.

Dessutom kan vi inte heller planera allt. Det finns så mycket vi inte kan påverka, som vi inte har makt över. Sådant som ligger utanför vår egen förmåga att kunna förändra. Eftersom vi är många människor på jorden som ska samsas och alla vill inte samma sak. Eller rättare sagt, alla kanske vill samma sak,men det finns inte den kapaciteten. Dessutom har vi alla olika lösningsmetoder för hur saker och ting bäst låter sig göras. Detta virrvarr av många olika tankar, känslor och tyckanden ska samsas i en enda stor global kontext.

Lycka till!

Lilla Anna, till sist vill jag bara tillägga att jag hoppas att vi träffas någon mer gång i livet och att du då kan berätta för mig hur du tycker att jag har skött mig genom åren. Om jag lyckades leva din dröm. Och ifall jag lyckades nå dina mål.

Bästa hälsningar,
Anna

Dag 72 av 365

Uppgift: Ta fram en tidning. Leta fram en porträttbild på en person som du inte känner.
a) Beskriv den här personen utifrån känslan arg. Övningens syfte är att träna på att skriva utifrån en känsla eller känslostämning. Tänk dig att personen du ser framför dig framkallar känslan hos dig – av en eller annan orsak.

En kort person i blått och brun kalufs som får saker att låta så enkelt. Om man tar bort alla bidrag och sänker löner så kommer alla människor att få jobb, automatiskt! Alla sjukskrivningar försvinner i ett nafs! Och privatisering är himla bra, eller… Kanske var det inte så bra när allt kom omkring. Privat äldrevård och hemtjänst där varenda krona ska vändas på så att aktörerna tjänar så mycket som möjligt och kan roffa åt sig så mycket skattepengar som möjligt. Resultatet? Ett väldigt högt dödstal i Covid-19, där en stor, alltför stor andel, utgörs av äldre som bodde sin sista tid på äldreboenden. Ett svek från vårt samhälle till de som tjänade och ”byggde upp” vårt land. Jag hoppas att, om vi någon gång ser slutet på detta Covid-19-elände, att diskussionen om fler privatiseringar inom vård, skola och omsorg får en helt annan dimension och andra perspektiv. Man kanske kan komma att diskutera det som borde ha varit självklart från början: Anständiga löner, fler fastanställda och skyddsutrustning. Och det viktigaste: vinsttak för privata aktörer i välfärden! Förslaget får nog den blå personen att se rött, om brillorna sitter rätt…

b) Gör samma sak utifrån känslan kär. Max en halv för a) och b) A4 tillsammans.

En person som har stått i rampljuset i cirka tre månader och som jag inte hade en aning om existerade förut. En stadsepidemiolog. En hjälte i mina ögon och tack vare denna person har vi alla under Covid-19-eländet sluppit sitta instängda i våra hem. Såvida vi inte är sjuka och tillhör en riskgrupp…Samhället snurrar, om än på sparlåga. Men det finns ändå lite liv därute, det är inte helt dött. Grundskolor är öppna och människor som kan jobbar hemifrån. Och vi handlar mat! Vilket uppsving dagligvaruhandeln fått. Tyvärr är det många som blir och kommer att bli arbetslösa. Och vi har antagligen inte sett slutet på alla avigsidor med detta hemska virus. Som verkar drabba människor väldigt olika och som är så oförutsägbart. Jag tror att i hemska tider som vi är i nu, när rädslan slår till, behöver vi en person med hjältestatus som vi kan vända oss till för att hitta några svar på alla frågor vi har. Anders Tegnell levererar!

Jag vill också sända en varm hyllning till alla som jobbar inom sjukvården och hemtjänsten i Sverige. Låt oss hoppas att de kommer få den hjältestatus som de förtjänar och att det syns i deras lönekuvert framöver. Eftersom jag inte känner till någon vid namn, så hyllar jag här alla kollektivt! Ni leverera också, varje dag!

Dag 71 av 365

Uppgift: a) Gestalta en situation på torget. Aktiviteter pågår och mitt i dessa så händer plötsligt… Du väljer vad som sker, vilka som är inblandade och när det utspelar sig, nutid, dåtid. Skriv en halv A4-sida.
b) Beskriv huvudpersonen i två meningar, så att personens karaktär framstår tydligt
.

Torghandeln hade pågått sedan länge, solen stod i zenit, denna strålande junidag. Kommersen gick nu in i lunchrusningen och kunderna sicksackade mellan stånden för att få bästa pris på varorna. Många köpte jordgubbar, härliga jordgubbar som lös röda ända till där jag satt. Högt upp i en trappa med bra utsikt över torget med en hög betongvägg bakom mig. Satt där och rökte, drack en caffelatte och filosoferade över livet som inte riktigt hade blivit som jag hade planerat att det skulle bli… Ett kraschat äktenskap, och nu en relativt lös förbindelse sedan dess som resulterat i en…oönskad graviditet! Frilandsfotograf utan stadig inkomst. Levde för dagen. Visserligen hade jag blivit mer och mer anlitad, men ekonomin gick ändå sällan ihop. Kameran hängde som vanligt på magen och jag fick lust att plåta några måsar som var på väg att norpa en av torghandlarnas nyfångade fisk ett stycke längre bort.

Zoomade in för att få en skarp och bra bild, när jag i objektivet fick syn på en stor bil som dyker upp från ingenstans. Den bromsar hastigt in och stannar, ut hoppar ett antal, kanske fyra eller fem, svartklädda personer med huvor och kulsprutepistoler i händerna. Nu händer allt så snabbt att jag har svårt att hinna uppfatta alla detaljer. Antal personer? Bilmärke? Instinktivt tar jag massor med bilder, samtidigt som jag försöker göra mig så liten och osynlig som möjligt i skydd av skuggorna från betongtrappan, pelarna och väggen bakom. Utan förvarning börjar personerna skjuta vilt omkring sig. Människor runt om faller handlösa till marken, livlösa. Full panik utlöses på några få sekunder när folk samtidigt försöker förstå det overkliga som händer. Några hinner fly in i intill-liggande butiker, några tar skydd bakom sopcontainrar. Jag ser i kameraobjektivet att de mörkklädda personerna, har tagit tillfånga två av torghandlarna och föser dem under vapenhot in i den van-liknande bilen som de färdats dit i. En rivstart och de är snart borta. Försöker få en bild av bilen och registreringsskylten. Med skakande händer får jag upp min mobil och ringer 112…

Dag 70 av 365

Uppgift: Föreställ dig att du befinner dig på en plats som du älskar. Beskriv särskilt ljuden och dofterna. ”Vad känner du mot huden?” Osv.

Jag tycker mycket om en liten stig som går igenom ett skogsparti i närheten där jag bor. Ett skogsparti som ligger i utkanten av en större skog. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om denna stig, som inte är särskilt lång, kanske 500 meter, men den ger mig en slags inre frid, samtidigt som den väcker min nyfikenhet. Den är ganska smal och på båda sidor sträcker sig skogen en bra bit. Från det håll jag oftast går slingrar den sig först lite lätt åt vänster och mycket lätt uppför. Om man tittar åt höger skymtar ett bostadsområde bortom skogen, lite vagt. Åt vänster fortsätter skogen, men betydligt tätare och man kan inte uppfatta någon bebyggelse. Efter kanske 200-250 meter svänger stigen åt höger, och just där sluttar den lite brantare uppåt. När man kommer upp på toppen är man i slutet av stigen och där mynnar den ut i ett ganska nybyggt villaområden.

Om jag ska försöka beskriva känslan jag får när jag går där, oavsett årstid, så är det närmaste jag kan komma en högtidlig stämning. Jag känner mig innesluten, men samtidigt på besök, i något som är mycket större än allt annat liv. För där och då när jag går där, inser jag att naturen inte bara är en vacker plats som är bra att ha för skojs skull, den är också en livsförutsättning! För både människor och djur, både direkt och indirekt. Jag känner en tacksamhet och en vördnad inför naturen, som skänker mig spirituell andlighet och stillhet. Den är som min religion.

Ljud och dofter beror mycket på vilken årstid det är. På våren, precis efter vintern, kan man nästan höra hur livet så sakta återvänder efter dvala. Det knakar och prasslar lite försiktigt, som när någon försöker vakna till liv efter en lång natts sömn. Ju längre våren skrider fram, desto mer dofter från den skira grönskan. Fågelkvitter och prassel från någon koltrast som letar envetet under fjolårslöven efter något att äta. Just det ljudet kan ibland få mig att hoppa till, då det kan komma plötsligt och oväntat. Men det är alltid lika roligt när koltrasten dyker fram bland löven.

Efter ett regn under sommartid luktar grönskan något speciellt. Inte alls samma doft som när det regnar på hösten. På sommaren luktar skogen och marken grönt och fräscht, som när man duschar nya, friska blommor och bladverk. På hösten avslöjar lukten att förmultningsprocessen har börjat och att naturen snart åter ska gå in i dvala för att överleva vintern.

Längs denna stig har jag sett lite olika djur vid enstaka tillfällen. En gång är jag nästan säker på att jag såg en räv springa mycket fort över stigen en bit ifrån där jag stod. En brun yvig svans som försvann blixtsnabbt in i skogssnåren på andra sidan stigen. Koltrastar ser man nästan jämt, hackspettar syns också till ibland. Och vid två-tre tillfällen har jag sett små ormar! De låg på toppen i slutet av stigen. Just där finns ett stenparti på vänster sida och där ligger solen på nästan hela dagarna. Och marken är ofta varm där. Förra året såg jag en liten orm, en esping, när jag var ute och sprang. Samtidigt som jag hoppade över den i ett spring-språng tyckte jag att den väste lite. Men det kan ju ha varit en hörvilla. Jag stannade till lite och såg på den där den låg i solen mitt på stigen. Funderade på att ta en bild med mobilkameran, men orkade inte ta upp mobilen just då. Viket jag ångrade sedan! Jag har också sett en lika liten kopparsnok, ännu närmare bostadsområdet.

Uppgift: Skriv vad Askungen egentligen tänkte och gjorde, efter att styvsystrarna hade lämnat henne att plocka upp de tiotusen risgrynen som innebar att hon inte skulle kunna åka på balen på slottet.

Styvsystrarnas skratt ekade runt de kala stenväggarna lång tid efter att de lämnat henne där att plocka upp alla risgrynen. De skulle bara veta tänkte hon… Hon vände på sopkvasten. Gjorde några handrörelser med kvasten medan hon viskade väldigt tyst så att bara hon kunde höra…Abrakadabra…

Risgrynen försvann, stenväggarna kom att täckas av den allra lummigaste grönska man kan tänka sig. Gröna bladväxter som slingrade sig upp längs de annars gråa och karga stenväggarna utan liv, och de mest underbara prunkande blommorna i regnbågens alla färger lyste som solen själv. Tusentals fåglar flög glatt kvittrande omkring och den byggnad som i vanliga fall symboliserade döden hade nu förvandlats till ett Edens lustgård full av liv och värme!

Nedför den trappa som hon, Askungen hade städat och skrubbat så många gånger, och som nu kantades av en guldportal, gick en underbar varelse ner och närmade sig nu henne där hon stod.

– ”Mitt barn”, sa varelsen som själv stod med ett trollspö i handen, ”som tack för att du hävde förbannelsen över denna byggnad ännu en gång, med din sopkvast, har jag och mina vänner från skogen (varelsen gjorde en bred handrörelse mot alla fåglar, harar, kaniner, bävrar och andra smådjur) har vi dagen till ära tagit med en överraskningspresent till dig.”

Från ovan kunde hon nu se den allra underbaraste klänning, uppburen av några fåglar, sakta sänkas ner mot henne. Med en enda snabb rörelse från varelsens trollspö satt plötsligt klänningen på henne och på fötterna satt de allra vackraste skor man kan tänka sig.

– ”Mitt barn! Nästa gång du upphäver förbannelsen – om du gör det vid rätt tillfälle – kommer den att vara hävd för alltid. Och då kommer du att få en ännu finare present…Det kommer att bli din bröllopspresent…Detta gudsförgätna hus var en gång ett grönskande fint palats med tinnar och torn, och med rika utsmyckningar av konst, silver och guld. Den elaka styvmodern och hennes barn (dina styvsystrar), förstörde det genom svart magi. Den grönska och rikedom du ser nu är bara en liten del av dess forna glans….Jag rekommenderar att du använder din sista förmåga vid ett väl valt tillfälle. Nämligen när du har lyckats fånga din prins! Då kan detta, nu dödens hus, bli din och din prins paradis. Och du kommer att rättmätigt regera världen som Drottning, ty det var vad ödet ville innan deras svarta magi dödade allt liv här… Lycka nu till på balen, och se till att ”välja rätt”! ”

Uppgift: Vad sade Askungens styvsystrar till varandra på vägen till balen om Askungens chanser att hinna ikapp dem? Har de försäkrat sig om att vara balens prinsessor nu? Vad händer om Askungen mot all förmodan kommer dit i alla fall?

– ”Nu hinner hon aldrig till balen!” Sa Styvsystrarna i kör, och deras skratt ekade mellan de grå och karga stenväggarna.

– ”Nu kommer jag att bli balens prinsessa”, sa den ena styvsystern. ”Se bara på min vackra klänning och mina vackra skor”.

– ”Nej” Utropade den andra, ”Jag är ju balens prinsessa, jag har en mycket finare klänning än du!”

Innan de hunnit ut ur deras hus bråkade de som hund och katt och nästan klöste ögonen ur varandra. När de hunnit fram till slottet där balen skulle hållas var inte deras klänningar så fina längre, ty de hade rivit och slitit i varandras kläder och hår. De andra gästerna skakade bedrövade på huvudena. I nästa ögonblick blev alla stumma av förundran för den underbara varelse som skred in med den allra ljuvligaste klänning och skor som de någonsin skådat.

– ”Vem är det”, stammade den ena styvsystern…”säg inte att det är….”

– ”…Askungen”, utbrast den andra. Och nu sprutade även tårarna nerför styvsystrarnas kinder så att ögonmakeupen rann i svarta ränder nedför kinderna…

Bedrövade och förkrossade ser de när slottets prins glider fram och tar Askungens hand och ber henne om balens första dans. När Askungen passerar styvsystrarna vänder hon sig om mot dem, och utan att de andra gästerna ser vad hon gör knäpper hon helt lätt med högerhandens fingrar. Och vips så var styvsystrarnas klänningar, hår och ögonmakeup återställd till ett fint skick och deras ögon och mun ler plötsligt! Balen varar i många timmar och det skulle komma att pratas om den i många många år som tidernas fest.

Och det hade också varit det rätta ögonblicket för hennes sista förmåga att häva förbannelsen för alltid. Från den dagen skulle Askungen leva med sin Prins i sitt Paradis-hus, som äkta par! Askungen regerade som Drottning. Prinsen hjälpte henne med alla bestyr.

Styvmodern och styvsystrarna, som nu hade blivit snälla människor, flyttade in i slottet som nu hade förvandlats till en mängd små söta hus istället. Dessa småhus tjänade som boende för stadens alla invånare. Där alla var jämlika och levde som fria individer utan förtryck och fattigdom…