Kategori: Utmaningar

I går fick jag svar på de blodprover som jag tog förra veckan. Det visade sig att jag hade D-vitaminbrist! När jag nu läser om D-vitaminbrist och vilka konsekvenser det kan få, kan jag inte låta bli att fundera på hur länge jag kan ha haft denna brist, och framförallt varför inte ett sådant blodprov har tagits tidigare?

Har bristen funnits under hela tiden som jag har sökt läkarvård för depression, nedstämdhet och ångest? Under hela den tid jag har proppat i mig Citalopram som ska justera serotonin-nivåerna.

Efter några minuters Googling kan jag nämligen konstatera att läkare har hittat samband mellan just depression, nedstämdhet, självmord och D-vitaminbrist! På en annan sida står det följande ”D-vitamin påverkar må-bra hormonet serotonin, signalsubstansen som reglerar ditt välbefinnande, oro och ångest, sömn och vakenhet”! D-vitamin är även bra för immunförsvaret, benstomme, muskelstyrka och den kognitiva förmågan.

Nu blir jag orolig på riktigt. Om D-vitamin är så viktigt som jag just har läst, för en rad olika saker, men framför allt för att motverka depression, nedstämdhet och ångest, varför i hela friden tas inte ett sådant blodprov när man söker läkarvård för just depression?

En massa blodprover har tagits på mig under de senaste 1,5 åren, men inte ett enda av dessa var för att mäta D-vitaminet i mitt blod! Häpnadsväckande. Om det var så här för mig, då kan jag tänka mig att många människor som lider av depression och ångest kanske i själva verket lider av D-vitaminbrist utan att veta om det! Just nu hittar jag inga bra ord för vad jag känner…men någon slags besvikelse över att ha blivit berövad 1,5 år av mitt liv, kanske helt i onödan. Men säker kan jag ju inte vara eftersom nivåerna av D-vitamin som sagt inte har tagits tidigare.

Nu har jag i alla fall börjat knapra D-vitamin, första tabletten tog jag i morse. Kanske är det ren inbillning, men jag tycker redan att jag känner mig piggare, gladare, mindre ångestfylld och deprimerad. Med stort hopp om att det nu har vänt för mig på allvar….Glad sommar allihop ????

Tillbaka på 50% från och med idag.
Är ganska trött nu…???

Åren går snabbt kan man konstatera. Killen har nu gått ut 9:an! (Skolavslutningen var 11/6 2020)

• 

Mycket trädgårdsarbete idag så nu är jag supertrött. Inte bara mentalt, det känns i kroppen också. Det är något frigörande med trädgårdsarbete. Man får arbeta med hela kroppen, samtidigt är det kreativt, vilket stimulerar hjärnan. Man får göra och skapa något med händerna. En härlig kontrast till det vardagliga stillasittandet.

En grej med mig är att när jag väl börjar kan jag inte sluta förrän jag har nått målet för dagen. Jag kan knappt ta en paus, dricka vatten, äta eller gå på toaletten. Jag kör. Men innan jag gick ut idag tog det verkligen emot. Det var ett gigantiskt berg som skulle bestigas innan jag orkade ta mig ut. Först frukost och därefter en sudoku. Sedan blev jag så trött och hängig att jag var tvungen att lägga mig en stund på soffan. All energi var som bortblåst. Efter en liten stund av självömkan reste jag mig motvilligt och masade mig ut. Samlade ihop de verktyg jag behövde för häck-klippningen och satte igång.

När jag väl var ”på”, gick det som sagt inte att stänga av förrän det var klart. Då var jag så trött att jag kunde falla ihop och hade inte ätit sedan frukost, 6 timmar tidigare. Och bara hunnit dricka ett glas vatten under tiden. Att klippa en häck tar tid, och tyvärr blev det inte heller särskilt snyggt. Men jag både hoppas och tror att resultatet av dagens ansträngning kommer synas nästa år. Alla i hushållet är dock inte lika övertygade om det. ???…
Den som lever får se ?

Att hitta sin plats igen i samhället efter att ha förlorat den en gång är mentalt antsträngande. Människor kan förlora sin plats på olika sätt. Det kan bland annat vara genom sjukskrivning, genom uppsägning eller att man själv släpper taget. Oavsett anledning måste man vara beredd på att vägen tillbaka kan vara tuff och krävande. Om man tvivlade på sin egen förmåga innan, så har det inte blivit bättre av att ha varit borta en tid. Det blir snarare värre! Och frågan är om man har blivit så mycket mer utvilad?

Det som i mitt fall har fått mig hit är för höga krav på mig själv, känslan av att inte passa in och att inte vara tillräckligt kompetent för jobbet. Under den tid jag har varit sjukskriven har inget av detta blivit bättre. Samma tankar och känslor finns kvar, samma rädslor: att inte passa in och att inte vara tillräckligt kompetent. Och en stark oro över att så småningom bli utkonkurrerad. All ”hjälp” jag har fått har egentligen inte lett någonstans. Bara en massa möten där vi har diskuterat procent och när jag kan vara tillbaka på arbetet. Diskussionerna om vilka arbetsuppgifter jag ska ha, eller vilket team jag ska tillhöra har aldrig inletts. Och lär inte göra det heller.

Även om arbetsgivaren säger sig vara tillmötesgående, har jag starkt börjat tvivla på om det någonsin har funnits några tankar på att hjälpa mig till det jag verkligen vill? Eller om det bara har varit tomma ord för att lugna mig för stunden. Och för att trötta ut mig så att jag inte ser någon annan utväg än att gå tillbaka till teamet eller att säga upp mig själv. En taktisk utmattningsstrategi? Vet inte. Hoppas inte. Jag vill tror det bästa om det mesta och att det kommer att ordna sig till slut. Den som lever får se. ??

Vilka mekanismer och är det som styr över vilken kompetens som behövs på arbetsmarknaden i stort och vilka kriterier är det som avgör vem eller vilka som anses kompetenta för ett visst jobb och andra inte?

Under den tid jag har varit sjukskriven har jag pratat med ganska många olika människor vars jobb är att få mig att må bättre igen och på andra sätt försökt få mig att ”komma tillbaka”. Det jag slås av är att dessa personer sällan eller aldrig har egen erfarenhet av att ha varit sjukskrivna.

Samma sak slog mig under den period i livet när jag var arbetslös. De jag då pratade med för att få tips och råd hur jag skulle gå tillväga för att skaffa mig jobb hade själva aldrig varit arbetslösa.

Det jag frågar mig är hur personer utan egen erfarenhet kan veta hur det är att vara sjukskriven eller arbetslös? Vad vet dem om vilket stöd man behöver för ”att komma tillbaka”. Jag förstår att man behöver ha vissa baskunskaper för specifika arbetsområden. Men den empatiska och medkännande förmågan lär man sig inte på en utbildning. Vissa kanske har dessa förmågor från början, medan andra får dessa insikter genom egna erfarenheter. Ändå finns det många människor utan vare sig förmågor eller insikter som tror sig veta precis hur det är och som kan slänga ur sig ganska hänsynslösa uttalanden. Utan någon som helst insikt om hur det kan ”landa” hos någon som befinner sig i en djup personlig kris.

Häromdagen ringde min ”case manager” till mig och ville veta hur jag mådde. Jag blev både förvånad men också glad. Okej, hen bryr sig faktiskt om mig, tänkte jag. Det hade gått en ganska lång tid sedan hen hörde av sig. Och på det mail jag hade skickat senaste gången, hade hen bara svarat väldigt kort. Eftersom jag satt i väntrummet för ett läkarbesök bad jag att hen skulle ringa mig igen lite senare. Men det gick inte av någon anledning. Istället bad hen mig att skicka ett mail ”så fort som möjligt”, helst samma dag.

Jag har alltså varit sjukskriven för utmattning och hen ringer och stressar mig att maila tillbaka så fort som möjligt, och när jag senare samma dag bemödar mig med att skriva ett långt mail om mitt mående, vad tror ni hen svarar. Med ett kort ”OK, då vet jag”. Jag blev så paff, att jag ännu inte har förmått mig att svara. Jag trodde verkligen att hen skulle försöka hjälpa mig på allvar denna gång. Men icke! Kan verkligen inte förstå varför det då var så bråttom för mig att höra av mig? Och så denna oförmåga till empati och förståelse för det jag går igenom. För hen verkar jag bara vara ännu ”ett projekt”, inte en person med massor med känslor. Det är ju hen som ska finnas för mig, inte tvärtom! Det är ju inte så att ”fall” som jag skapas för att hen ska ha ett jobb! Som hen dessutom inte är särskilt bra på.

Så hur kommer det sig att någon som saknar empati och inlevelseförmåga kan ha ett jobb där sådant är väldigt viktigt? Bara för att man ”har en utbildning” behöver man ju inte vara mer lämpad än en person utan utbildning. Många gånger kan ju faktiskt sådant som självupplevd erfarenhet vara det som borde vara ett kriterium för vissa jobb. Tyvärr verkar det inte vara så. Kan det vara så att kravet på utbildning skapats av de som är rädda för att ”bli petade” av människor som faktiskt har erfarenheter och som därför skulle kunna göra jobbet mycket bättre? Och är det inte så att hela arbetsmarknaden är som ”hela havet stormar”. Vem som blir utan stol är nödvändigtvis inte den som saknar förmåga eller erfarenhet, det är nog större sannolikhet att det är någon som saknar vassa armbågar. Den som blir utan stol är någon som är hänsynsfull, empatisk och sanningsenlig. ???