Kategori: Utmaningar

7 juni 2020

Nyligen avslutade vi ett pass på Friskis – söndagspasset. Blev löpning i nästan 30 minuter. Lite intervaller, men med fokus på att orka en längre sträcka. Därför lägre hastighet än senast. Och ändå blev jag tröttare. Det är lätt att tappa hoppet när det känns så segt och man snabbt blir trött och andfådd. Kommer jag någonsin upp i förra årets form? Vet inte. Lite ledsen är jag över det, det är som att jag har förlorat något som jag tidigare hade. Men om man väljer att se de positiva istället, så är jag i bättre form nu än när jag var som värst utmattad i februari och mars. Jag försöker jobba mig tillbaka. Men målet är egentligen inte att få tillbaka formen helt som förra året. Målet är att träna för att må bra och för att stärka självförtroendet och självkänslan. Eventuell förbättrad form är bara en trevlig biverkning. En annan viktig skillnad med förra året är att vi nu tränar både kondition och styrketräning tre gånger i veckan. För ett år sedan sprang jag ca två till tre gånger i veckan och tränade styrketräning en gång i veckan. Det betyder att konditionen är något sämre i år än förra året. Men min styrka är i betydligt bättre form.
?️‍♀️????‍♀️??‍♀️????️‍♀️

Min inneboende stress gör sig påmind, men vad är jag stressad över? Det är som att min inre motor ständigt är igång. Ibland brummar på tomgång, ibland varvar den upp lite mer. Men den är alltid igång. Och jag oroar mig ständigt för något. Om det inte är något som har med jobbet att göra, kan det vara något hemma som jag vill göra, men inte orkar ta tag i. Det finns alltid något att göra: rensa ogräs, klippa buskar, damma inne, tvätta fönster, tvätta kläder, måla, vattna blommor och det ändlösa plockandet av saker och torkning av köksbänkar och bord. Det som aldrig syns för någon annan.

Det är min jakt på perfektion, att få leva och finnas till i det perfekta tillståndet. Som nästan aldrig finns. För som jag sa: det finns alltid något att göra. Så om jag hela tiden vill att allt runt omkring mig ska vara perfekt innan jag får göra något som jag mår bra av, till exempel något som får mig att koppla av och glömma vardagen för en stund, då kan jag aldrig göra det jag mår bra av. Denna ständiga jakt på perfektion måste bort, om jag ska kunna må bra. Det får bli min övning för idag. Att acceptera det icke perfekta tillståndet för att hämta krafter inför nästa vecka…Jag välkomnar dagens regniga väder, då jag i alla fall inte har dåligt samvete för att jag inte klipper buskar eller rensar ogräs idag heller!??☔️?☔️??

Sitter i arbetsrummet efter dagens lunch och arbetspass. Klockans tickande är monotont sövande, får tankarna att vändas inåt för reflektion över det som hittills har hänt och sagts idag. Möte med J, som blev ett bra möte. Försöker nu minnas essensen av det; fokus. Att välja något och fokusera på det…Är mycket svårare än man kan tro! Många olika tankar far omkring i mitt huvud med ordet fokus som ledstjärna. Att hoppa på nya arbetsuppgifter och utmaningar har varit ett sätt för mig att fly från tristess. Blir lätt uttråkad, speciellt när jag inte känner att jag hamnat riktigt rätt. Det är lite som en magnet på motsatt pol, den repellerar istället för attraherar. Jag har aldrig hittat min pol, den som attraherar mig. Ska jag lyckas med det nu?
Den som lever får se ???

4 juni 2020

Ännu en dag snart till ända. Men först ett träningspass på Friskis! Dagen har dessutom bjudit på mer glädje i form av välbehövligt socialt umgänge med fackliga kamrater på kansliet. Det gjorde att jag fick nytt perspektiv på tillvaron och allt verkar inte längre så nattsvart som tidigare i veckan! Håller nu alla tummar och tår inför morgondagens möte med J, som jag hoppas ska resultera i en något ljusare framtidsutsikt.

Den som lever får se ?

3 juni 2020

Att skynda genom livet för att man är rädd att inte hinna med allt man vill…Men vad är det man ska hinna? Alla kommer att hinna dö. Men innan vi dör lever vi. Förhoppningsvis ett liv som är värt att leva.

Ibland kommer svackor, några av dem är svåra att ta sig ur. Problemet är att det inte finns några färdiga instruktioner för hur man gör för att ta sig upp. Och så måste man väva in saker som tur och otur. Sådant man inte rår över själv.

Denna vecka fick jag ett rejält bakslag, jag klev ner i en rejäl svacka och tröttheten som jag känner igen från februari, mars och april kom tillbaka. För hur länge? Vet inte. Ingen vet. Men jag måste kämpa, för det finns inget annat alternativ. Så länge det finns liv finns det hopp. Och så länga man kämpar finns en chans att återse ljuset igen. Även om jag dagar som denna tvivlar, så kan jag ändå inte sluta tro på en bättre framtid.

2 juni 2020 15:12

Det finns alltid någon som är beredd att ta din plats, dessutom till ett lägre pris än du själv tar. Och till råga på allt gör det bättre än du. Konkurrens! Sund konkurrens får man ofta höra, men vad innebär det i praktiken? För mig innebar det en sjukskrivning för blandade ångest- och depressionstillstånd samt utmattning. Kom smygande successivt. Nu kämpar jag mig tillbaka, men det är väldigt tufft och det finns och har funnits många dagar där jag starkt tvivlar på om jag någonsin kommer att komma tillbaka. Om jag någonsin kommer att få tillräckligt med energi och ork igen.

I natt kunde jag inte somna, så jag gick upp ett tag. Tankarna snurrade i huvudet. Mest kring mötet på företagshälsovården i måndags. Där jag först pratade med läkaren och sedan hade vi ett flerpartsmöte. Allt var ihopsnurrat då läkaren inte trodde att flerpartsmötet skulle bli av, så hon var inte förberedd. Jag fick säga till att de andra nog väntar på oss i väntrummet… Mötet med läkaren gick sådär. Hon ville bara förlänga 25% två veckor till, därefter vill hon att jag går upp till 50%. Egentligen känner jag mig inte redo för det. Är fortfarande trött. Och nu är jag tröttare än på länge. Flerpartsmötet som var direkt efter mötet med läkaren, var väldigt uppslitande. Återigen läts M dränera mig på all motivation och energi. I natt mådde jag sämre än sämst. Mår inte så bra nu heller, men jag överlever. Tinnitusen har kommit tillbaka i intensitet igen. Den hade minskat successivt under sjukskrivningen. Men efter måndagens möte kom den tillbaka. På själva flerpartsmötet höll jag på att få panik, kände mig väldigt pressad och stressad över M genomgång med procent och arbetsfördelning mellan fackligt och linjejobb. Han verkar ha ett otroligt starkt behov av att ha kontroll. Panikångesten var nära, då jag kände mig starkt illamående och orkeslös. Ville bara skrika rätt ut och springa därifrån. Fick lägga band på mig och lyckades hålla mig någorlunda lugn…

När man kommer upp i ålder blir konkurrensen ännu hårdare. På något sätt verkar människor tro att man tappar all intelligens runt 50. Då är man obildbar och oduglig. Ändå ska man jobba till 65-70 år! Men det är ju ingen som vill ha en. Alla anser att man är för gammal och det enda jag har känt de senaste 2,5 åren är att jag är oönskad i teamet och bara en belastning. Sedan mötet i måndags har jag en stark önskan om att bara få försvinna från jordens yta. Egentligen vill jag inte dö, men jag vill fly från den plåga jag känner. Står inte ut. Allt känns meningslöst och tomt. All glädje är borta….Ibland hoppas jag att ångesten ska försvinna om jag blundar. Men oavsett hur hårt jag än kniper ihop ögonen, försvinner den aldrig. Ångesten är fortfarande kvar. Och den tar min energi, glädje och motivation. Fuck ångesten!

Den 1 juni 2020

Solen skiner från en klarblå himmel, det är varmt och sommaren är här! Äntligen. Promenerade till Kista fram och tillbaka idag. Hade möte först med företagsläkaren och därefter ett flerpartsmöte för att återigen prata om min framtid angående jobbet. Fortsätter att jobba 25% i två veckor till. Därefter ska jag gå upp till 50%. Ska bara jobba med det fackliga än så länge. Det känns jätte bra. Det är efter det som frågetecknen hopar sig. Över vad jag ska göra sedan, när jag jobbar 75 och 100%. Nu är det meningen att den nya chefen ska försöka lösa den frågan tillsammans med mig. Förhoppningsvis slipper jag den andra som jag haft i två och ett halvt år.

Tröttheten som jag nu känner efter förmiddagens möte är överväldigande. Energin är totalt bortblåst. Vad hände? Jag hade ganska mycket energi och motivation i fredags efter mötet vi hade då. Men nu känner jag mig totalt överkörd. Hjärnan känns helt mosig och seg. Ögonen är grusiga. Fast klockan bara är tre på eftermiddagen. Är nästan tröttare nu än första dagarna på min sjukskrivning i februari! Tinnitusen är tillbaka och hjärntröttheten ligger på lur. Läkaren skulle skicka en remiss till vårdcentralen, får se om det kan bidra till att bringa klarhet i vad tröttheten beror på. Börjar bli orolig på allvar.