Reflektioner
Uppgift: Testa att göra dig själv till superhjälte! Ge dig själv ett namn och en superkraft. Hitta sedan på vad din nemesis (ärkefiende) heter och har för förmåga.
Yvonne – En stark och självständig tjej, som kan se in i framtiden och byta skepnad till en flygande trollslända med magiska krafter.
Mathilda – Den hon rör vid blir fryst till is. En förbannelse som bara kan upphävas genom magi utförd vid fullmåne. (Min ärkefiende)
Klockans tickande hörs
likt en monoton fältmarsch
En oändlig loop?
Hej Lilla Anna! Skulle jag kunna spörja dig om en sak?
Absolut, det går bra!
När var det vi träffades första gången?
Det var i december 1970, närmare bestämt 8 december.
Oj, det är ju snart 50 år sedan, åren går… alldeles för fort!!!
18 april 2020
En säkerligen fin vårdag, men jag orkade inte gå ut. När jag vaknade kändes det som att jag hade ont i halsen…CORONA! Tänkte jag. Ja, nu är det klippt, nu har jag fått det. Ringde och avbokade ett besök på en hudklinik som jag har på måndag. Nu, ca 10 timmar senare känner jag mig inte sjuk alls. Kanske lite hes och skrovlig i halsen, men inte sjuk. Ingen feber eller något. Nåväl, bättre att ta det säkra före det osäkra. Får ringa och boka en ny tid på måndag.
Nu är det istället ångesten som har övertagit min kropp. Den har lagt sig som en tung våt filt över halsen, bröstet och magen. Gör så att jag har svårt att andas. Det kanske är CORONA i alla fall! Men denna känsla känns igen sedan mer än ett år tillbaka. Långt innan jag någonsin hade hört talas om viruset. Ångesten återkommer nu mycket frekvent. I stort sett varje kväll. Kommer oftast smygande omkring eftermiddagstid för att tillta till kvällen.
Troligtvis beror det på jobbet, för varje gång som jag tänker på min situation på jobbet kommer känslan av att jag sakta håller på att kvävas till döds. Kan inte andas. Försöker febrilt få ner luft i lungorna, men får inte ner tillräckligt. Hyperventilerar emellanåt. Min hjärna är dessutom dränerad på all energi och glädje, ser bara en väg och den fortsätter neråt. Förstår verkligen inte hur jag någonsin ska orka ta mig upp! Allt känns nattsvart och meningslöst.
Jag hatar CORONA, för det förstör ändå mer. Inget kan bli bättre i denna situation som vi i världen befinner oss i nu. Hur ska man bli av med sin depression, när allt runt omkring är så deppigt. Man kan knappt träffa några och för varje aktivitet man vill göra måste man tänka efter: Är detta verkligen nödvändigt att göra just nu, eller kan det vänta till tiden efter CORONA?
Tiden efter CORONA, kommer det ens en sådan tid? Och vad händer efter den, kan det komma en ny våg, eller något annat lika hemskt virus. Är detta något vi människor behöver vänja oss vid i framtiden? Beror det på klimatförändringen? Beror det på naturens eget försök att nå biologisk jämvikt och balans, då människan som art saknar ”naturliga fiender”? Förutom att vissa gör vad de kan för att kontrollera och förtrycka människor med mer eller mindre plågsamma och dödliga metoder…Men det samtalsämnet sparar jag till en annan deppig ångestkväll när jag behöver skriva av mig i rent terapeutiskt syfte.
Titel 1: ”Alla vägar ledde hit!”
Titel 2: ”Alla dagar som kom och gick, det var det som var livet”
Titel 3: ”Så här blev det”
Johanna gick den välbekanta vägen till ICA, som låg snett mittemot tågstationen. Ingången låg runt hörnet, så den syntes inte från stationen. Johanna blev väldigt berörd av den stumma tystnaden. Hon hade aldrig uppfattat att det var så tyst här. Det var som att allt liv hade upphört. Inte en människa syntes, inga bilar, inga bussar, inga fler tåg. Ingen som var ute och gick med hunden, inga andra fotspår i snön förutom hennes egna… Hon rös ännu en gång. Hon försökte slå bort den krypande oroskänslan. Hon hade ju lovat att köpa med sig några julmust på vägen till föräldrahemmet. Nu skulle hon precis svänga runt hörnet och bara som hastigast gå in på ICA och handla med sig det. Sagt och gjort, men hon fick sig sitt livs största chock! ICA skylten som hade hängt ovanför affären hängde nu ner framför dörren, bara fäst i ena änden. Den hängde och dinglade lite för vinden och gnisslandet från den lät som någons klagande. Lamporna som satt i var trasiga, liksom skyltglaset. Dörrarna in till affären var igenbommade, och såg ut att ha varit det en längre tid. Kanske år…På den bleka löpsedeln som satt bredvid dörren läste hon: 22 december 2023. Men det var ju idag!
Johanna kände hur hennes hjärta bultade allt hårdare och andningen var snabb och hon försökte febrilt få ner tillräckligt med syre i lungorna. Vilket inte lyckades. Hon kände den bekanta panikångesten komma smygande. Först lite svagt, för att sedan slå ut i full blom. Hon var tvungen att hitta någonstans att sitta. Där stod en gammal grön och färg-flagad gisten bänk framför de igenbommade fönsterrutorna som också tillhörde affären. Hon satte sig där och tittade ut över den tomma parkeringsplatsen….
Att nå halvvägs är inget misslyckande, utan ett vunnet delmål ????
Även den längsta resa börjar med ett steg ??