reflekterat

30 juli 2020

Dagen började ganska bra. Sol och fint väder. Mamma och pappa kom på besök. Sedan vände det. Regn, regn och åter regn och lite åska ⛈ . Mest sura miner runt omkring. Och så det med Tuffsen, nu finns han nog inte mer….Snyft. ?

Dagen avslutades mest i fortsatt regn och moll, förutom att jag tränade lite lätt med Sofia på SVT Play. Repeterade några av hennes övningar. Jag lät mig inte nedslås helt, utan försökte hålla modet uppe så gott det gick. Med hopp om en bättre morgondag: God natt ?????

Har nu börjat jobba igen efter två veckors semester. Känner återigen tröttheten, även om det är mindre påtagligt än innan semestern. Semestern gav verkligen en välbehövlig vila och återhämtning, fri från alla tankar på utmattning och rehabilitering.

Väl tillbaka har jag dock svårt att motivera mig att ”göra något vettigt”. Vad nu det är? Fick frågan igår: ”Hur gick det på jobbet då?” Frågan är vad det betyder….Gjorde jag något som företaget kan ha nytta av och tjäna pengar på? Knappast! Jag läste mina mail, ett fackligt dokument som hade kommit och så svarade jag på ett mail. Vilket tog resten av dagen.

Nej, så effektiv och nyttig känner jag mig inte, men frågan är vad som är rimligt att förvänta sig efter en utmattning som jag är och har varit sjukskriven för? Om jag istället formulerar om frågan jag fick till: ”Hur går det med rehabiliteringen, tillbaka till jobbet?”
– Jo, men jag klarade av att starta datorn och läsa igenom alla mail innan jag blev trött. Under semestern har jag funderat vidare på ”vad jag vill göra med resten av mitt yrkesliv” och under de två första dagarna har jag jobbat på just den frågan. Vilket kan ses som en arbetsuppgift, det vill säga; en uppgift som går ut på att bli rehabiliterad tillbaka till yrkeslivet. Den arbetsuppgiften går sakta men säkert framåt. Men det måste få ta den tid det tar. Ingen kommer att tjäna på att jag sitter på en tjänst som jag inte längre känner mig motiverad för till 100%. Alla tjänar på att jag försöker hitta en lösning på just det problemet. Det är min viktigaste arbetsuppgift just nu. ??

Avslutade ju Trädgårdsprojektet igår…ändå kunde jag inte låta bli att åka till Ulriksdal idag igen! Väl där köpte jag några nya plantor att plantera. Nä, man blir visst aldrig klar med trädgården…Detta gamla intresse blev verkligen nyväckt i år, med start när jag och Dodde träffades på Ulriksdal för några veckor sedan och fikade. Kul.

Att skapa i trädgården har varit ett bra sätt att fokusera på annat än de gamla vanliga problemen som jag tenderade att älta om och om igen. Känner mig mer levande igen, lite som förut, innan jag gick in i min depression för mer än 1,5 år sedan. Det är verkligen härligt! ???

27 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 8

Sista semesterdagen…ägnade jag åt att avsluta trädgårdsprojektet. Eller rättare sagt, jag har avslutat det jag ursprungligen satte upp som ett mål. Allt eftersom projektet har framskridit har nya mål och drömmar utformats i huvudet. Man kanske aldrig blir riktigt klar med trädgården, det verkar alltid finns något mer att göra. Men det trädgårdsprojekt som jag satte upp i början av semestern är slutfört! Och resultatet har blivit ganska bra. Jag är som vanligt inte helt nöjd. Det finns alltid något att förbättra, något som inte blev som jag tänkt. Och så upptäckte jag hur mycket ohyra vi verkar ha i trädgården. Snyltgäster!
??☹️???

Efter trädgårdsprojektet åkte familjen och tränade på Friskis. På en måndag istället för en söndag, men det funkade lika bra. Inte så mycket folk nu när det är semestertider. Lugnt och skönt. Liksom jag själv känner mig nu. Trött i kroppen efter träningen, men samtidigt nöjd och glad. Ibland är det härligt att leva!
??????????❤️

Att försonas med sig själv….är något som kan ta lång tid för vissa människor, liksom det gjort för mig. Det har tagit nästan 50 år! Men nu börjar jag acceptera mig själv som jag är. Har förlikat mig med faktumet att jag gillar omväxling och aldrig kommer att bli expert på något. Likaså har jag förlåtit mig själv för att jag aldrig kommer att kunna leva upp till andras förväntningar. Eller ens mina egna. Jag duger helt enkelt som jag är!

Jag kommer med största sannolikhet leva hela mitt liv som en totalt okänd person, som inte kommer att skapa några ringar på vattnet till eftervärdet. Men det känns okej. Faktiskt! Det är något som jag hela tiden har tyckt är ett misslyckande. Man vill ju vara framgångsrik och betyda något för väldigt många! Ju fler, desto mer framgångsrik och betydelsefull är man som person? Och att vara framgångsrik och betydelsefull är ju bra, eller?

Berömdhet, eller framgång, kommer med ett högt pris, och priset är andra människors avundsjuka. Det enda de avundsjuka människorna väntar på är att se en framgångsrik person misslyckas! Skadeglädje kallas det. Ju högre tron man sitter på, desto fler vill se en falla ner från den. Även de som tidigare framstod som vänner. Jag har alltid ogillat avundsjuka och har med mer eller mindre framgång verkligen försökt att begrava min egen. Att glädjas med andras framgång kan ibland vara svårt, eftersom det påminner en om ens egna misslyckanden!

Men det är just det som är så konstigt och fel. En persons framgång har inget att göra med andra människor. Och alla människor är väl på ett eller annat sätt framgångsrika, men vi tenderar att glömma våra egna framgångar när vi jämför oss med andra. Men nu, när jag nästan nått 50 års ålder känner jag äntligen en inre trygghet, en trygghet i mig själv, som gör mig lugn och som gör att jag verkligen kan glädjas med andras framgång, samtidigt som jag håller mig själv utanför. Inte jämför mig själv med andra. Det behövs inte. Jag känner ändå en tillfredsställelse med livet. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men vad gör det? Jag har jobb, även om jag inte trivs hundra procent, så är det mer än okej. Och vad vet vi om vad som väntar runt hörnet, i morgon, nästa vecka, nästa år? Det är här och nu som räknas. Och så länge som man andas, finns en möjlighet att förändra det man tycker är mindre bra. Först måste man bara försöka reda ut vad som är viktigt för en själv. Och hur det går med det? …..Ja, den som lever får se, som jag brukar säga
????

25 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 7

Det har nu gått några dagar sedan jag satte spaden i jorden, några välbehövliga vilodagar från trädgårdsarbete. Men idag fick jag både tid och lust att fortsätta. Det som återstår är att kunna flytta den andra Klematisen. Innan det måste jag gräva en ny rabatt vid förrådet. Vilket jag håller på med. Det är inte riktigt klart, måste gräva lite till. Få bort allt ogräs och kanske några stenar som var i vägen för att sätta ner rabatt-kanten. Som kanske måste oljas även på baksidan, som nu lyser ganska ljus i kontrast mot den betydligt mörkare framsidan…Finns alltid något mer att göra verkar det som. Men snart är det klart. Den som lever får se ???