reflekterat

21 juli 2020

Ett väldigt intressant och gripande sommarprat med Gunilla von Platen… (sändes 19 juli 2020 i Sveriges Radio P1)

”Kontrollkulturen” av kvinnan. Hederskultur och andra kulturkrockar. Maktstrukturer bland männen i företagseliten och svårigheterna för kvinnor att bryta igenom denna pakt. Även här i Sverige. Vi som säger att vi är så jämställda här, har nog lite att fundera på. Är vi verkligen så jämställda här? Eller är det bara en skimär? Gunilla berättar om hur de manliga företagsledare som hon träffat håller varandra om ryggen och skyddar varandra och därigenom alltid klarar sig. Och bildar den kompakta mur som gör det så svårt för kvinnor att ta sig igenom. Om hur de fina diskriminerings-policies som många företag har ”inte är värda pappret de är skrivna på”

Jag tänker att även vi andra i samhället på något sätt upprätthåller denna maktbalans och blundar för köns-orättvisorna i näringslivet. Hur kan man annars förklara det faktum att trots att kvinnor ofta presterar bättre i skolan och får bättre betyg ändå inte återfinns på så många maktpositioner? Beror det verkligen på bristande kompetens? Jag blir inte förvånad över detta faktum när även kvinnor jag möter i vardagen stämmer in i mantrat att kvotering inte är lösningen!

Det tyckte inte jag heller förut, men har sedan ett par år tillbaka svängt i frågan. Jag tror inte längre att det är möjligt att få till ett jämställt näringsliv om vi inte tar till kvotering. Därför precis som Gunilla bekräftar det jag har förstått länge, genom egna erfarenheter i yrkeslivet, anställer män andra män i första hand. Om en kvinna ska få en viss position, krävs att hon har MYCKET bättre meriter på alla punkter. Hon bedöms ofta hårdare. I allt. En man bedöms ofta ha bättre teknisk kompetens bara för könets skull, inte för den praktiska prestationen. Det är per automatik. Fördomsfullt alltså. Kvinnor bedöms därmed oftast ha sämre teknisk kompetens, per automatik. Detta bedömande görs inte sällan av män som inte är särskilt tekniskt kompetenta själva. Varför det är så vet jag inte, men en förklaring kan vara att vi människor ofta använder oss av biaseringar. Av praktiska skäl.

Utan biaseringar skulle våra liv bli väldigt komplicerade och svåra. Biaseringar är alltså ett slags ”medelvärde”, där vi berömmer utefter ”hur det brukar vara”. Traditionellt har kvinnor inte arbetat i tekniskt dominerade yrken, eller i affärsvärlden. Dessa två arenor har varit männens egna arenor väldigt länge. Därför finns väldigt lite erfarenhet av hur kvinnor står sig i dessa yrken. Där männens dominans är total. Att jobba inom dessa områden är inte bara tufft vad gäller att tillförskansa sig själva kompetensen, det är också väldigt jobbigt att hävda sig mot de manliga konkurrenterna. Som per automatik anses bättre på alla punkter, helt oavsett tidigare prestationer. Att då som kvinna, när man blivit lärd att vara snäll och dela med sig till andra, helt plötsligt ska ta för sig och säga ”detta kan jag bättre än alla andra här” händer inte. Därför kommer kvinnor väldigt ofta att hamna efter. Vi är helt enkelt inte vana att ta för oss. För det är inte så vi har blivit uppfostrade att göra.

Min teori är alltså att kvinnor inte kommer nå högre maktpositioner om inte kvotering införs, på grund av att män anställer andra män i första hand. Det beror delvis på biaseringar och delvis på att kvinnor är sämre på att hävda sig, alltså sämre på att sticka fram hakan och säga: ”det där klarar jag”, när man aldrig har gjort en sådan uppgift förut. Många män klarar att säga det. Trots att de aldrig har gjort det förut. De har oftare bättre självförtroende. Det kanske är hormonellt, eller en uppfostringsfråga? De är också bättre på att ta för sig och säga: ”jag gör det” före alla andra. Medan kvinnor i större utsträckning tar det som bli över, det som ingen annan vill göra. Dessutom är (oftast) de manliga cheferna mer benägna ”att tro på” en manlig kandidat än en kvinnlig. Även om de har samma meriter. Inte sällan uppfattar jag samma tankar hos kvinnliga chefer, att även de i första hand tror på manliga kandidaten. Som sagt, för att en kvinna ska få en position krävs MYCKET bättre meriter på alla punkter, men hon får säkert inte vara bättre än den anställande chefen (för då är hon kanske ett hot?) och de kvinnliga kollegorna (som har något att säga till om) vill kanske inte heller ha konkurrens? Svår balansgång: Väldigt bra – men ändå inte för bra.

Under de år jag har jobbat i utvecklingsteam har jag aldrig sett att någon kvinna har ”tagit utvecklings-lead”; aldrig tagit ledartröjan i ett utvecklingsprojekt. Det är alltid en man. Kvinnor kan vara projektledare, produktägare eller chef. Men inte teknisk expert. Åtminstone inte någon som andra lyssnar på. Och som projektledare eller produktägare, kan hon aldrig bli ansedd lika bra som en man. Det är åtminstone väldigt svårt. Då det krävs att hon också är en expert på något område. Här önskade man att cheferna gav bättre stöd till de få kvinnor som ändå finns i de tekniska yrkena. Det behövs!

Sommarpratet med Gunilla…var på många sätt en ögonöppnare för mig på vissa områden. Medan det på andra bara bekräftar den bild jag själv har. Och många av mina teorier. Bara för att vi kvinnor förvärvsarbetar precis som männen, är vi ännu inte på samma nivå som dem. Inte lönemässigt och inte maktpositionsmässigt. På något sätt har männen alltid förtur till de bästa positionerna….Alldeles oavsett kompetens.

Tips: Googla på ordet mansplaining: Ett ord som definieras som ”att förklara utan hänsyn till det faktum att den som får saken förklarad för sig vet mer än den som förklarar, oftast är det en man som förklarar för en kvinna”. Det kanske säger lite om mäns självförtroende ! Och om det faktum att de helt enkelt gissar hur saker förhåller sig, medan de framställer det som att de vet (är experter).

19 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 6

Tar det aldrig slut? Idag var sjätte dagen på projektet…börjar bli lite trött på det. Samtidigt är det jätte kul att nu se resultatet. Allt plantor som inköptes på Ulriksdal är planterade och på plats. Så den stora planteringen är klar för året….eventuellt kan två plantor komma att byta plats…en tanke som började formas i dag om att det kanske skulle bli bättre…Vi får se. Annars klart!

Självklart har jag under arbetets gång hittat andra små delprojekt som man kan ta tag i. Men i morgon tror jag att det blir en paus från påtandet. ?

18 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 5

Först Plantagen och sedan…Bauhuas igen…..Efter dagens besök SKA vi inte åka dit på länge!

Efter den sena lunchen oljade jag sleepersen vid nya planteringen med sleepersolja. Det blev jätte fint och jag är nöjd! Och trött… God kväll….God natt! ??

17 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 4

Ännu en dag spenderades på Trädgårdsprojektet anno 2020. Först en tur till Bauhaus, den tredje för i år! Fler krukor, mer sand och kantsten. Sedan iväg till Ulriksdals slottsträdgård. Efter en go-fika köpte vi lite fler plantor. En Vidjehortensia, en Stäppsalvia och så lite utfyllnadsblommor. Hem och fixa! Tänkte denna gång, som en OCD övning, att det får ta den tid det tar. Blir det inte klart i dag heller, så blir det inte det.

Efter ett par timmars fixande stod det klart, att jag inte skulle kunna göra klart, även om jag hade velat. Lecakulor och täckbark tog slut och därför måste vi göra ännu en vända till Barkarby i morgon. Kanske vi testar Plantagen för omväxlings skull. Skulle vilja ha tag på en trätunna att plantera i. Bauhaus hade ingen. Ulriksdal hade en som kostade flera tusen! Vi får hoppas på att Plantagen har. Aktiviteten pausades ”mitt-i”. Min otålighet sätts på prov! Helt enligt OCD planen. Om jag överlever trots min iver att få klart projektet? Den som lever får se ????

16 juli 2020

”Man väljer själv vad man ska tänka”

– Nej, jag tror inte det. Det är sant att man kan avleda sina jobbiga tankar genom att aktivera sig. På så sätt ger man sig själv mindre möjlighet att sitta och grubbla. Men så fort man slutar med aktiviteten kommer de jobbiga tankarna tillbaka. I alla fall för mig. Det är inget jag väljer. Tankarna bara kommer vare sig jag vill det eller inte, hur mycket jag än försöker att inte tänka på det. Enda sättet att bli av med tankarna är att göra något aktivt, men det orkar man ju inte 24 timmar om dygnet. Ett annat alternativ är att ta droger eller berusa sig. Men det är inte hållbart i längden.

Fick just veta att det inte finns någon behandling som passar just för de problem jag har. Typiskt min tur. Så är det alltid. Det finns för andra problem, men de jag har anses inte vara tillräckligt svåra eller jobbiga….Kanske inte för andra, men för mig är det fruktansvärt. Och det blir bara värre och värre. I natt sov jag inte mycket mer än 4 timmar. I förgår och dagen innan det var det ca 6 timmar per natt. Inte tillräckligt då heller. Jag går på Friskis 3 dagar i veckan och kommer upp i en löpsträcka på ca 1,2 mil totalt. Och så styrketränar jag. Hela veckan har jag också hållit på med ett trädgårdsprojekt. Men det hjälper inte. Sömnlösheten finns där ändå.

Läkaren jag nyss pratade med ville inte ta tag i mina problem, ville inte se dem. Samtalet varade i ca 38 minuter, och mitt förtroende för läkaren sjönk under hela samtalet. Kände bara en stor besvikelse efteråt. Hade så mycket hoppats på att få hjälp, men det blev inget av det. En remiss för en eventuellt vidare utredning var allt hon kunde göra. Men hon trodde inte själv att det skulle ge något. Tomhet och hopplöshet, inget känns längre roligt eller meningsfullt efter denna besvikelse. Man kan bara konstatera att man står helt ensam här i världen. Man måste kunna klara sig själv, för någon hjälp får man inte när man behöver den som mest. Läkare verkar bara vara till för sig själva!

15 juli 2020, Trädgårdsprojekt del 3

Idag fortsatte vi, och denna dag blev hela familjen involverad! Efter en jobbig natt med sömnproblem vaknade jag inte förrän en bit efter elva. Då såg det ut att bli en regnig dag, så jag förberedde mig på paus även idag. Efter frukost sken dock solen och jag satte på mig arbetskläderna och gick ut. Det gick inte fort för mig, men jag började så smått att gräva för att ge plats åt alla sleepers. Jag var egentligen supertrött efter den sömnlösa natten, för att inte tala om träningen på Friskis igår och Trädgårdprojektet del 1 och 2! Som också innebar en hel del grävning.

Flera timmar senare var jag ganska nöjd, och då fick jag välbehövlig hjälp av övriga familjen att bära sleepersen på plats. Wow, vad fint det blev! Det blev ännu bättre än jag hade föreställt mig. Jätte nöjd är jag nu. Vi fick samtidigt fint bakom förrådet, som tidigare såg ut som en mindre soptipp. Vi slog helt enkelt två flugor i en smäll, kan man säga! Nu är det största jobbet gjort, men det återstår en till vända till Bauhaus och så det roligaste såklart: Handla lite mer växter på Ulriksdals slottsträdgård och plantera! Om inget oförutsett händer räknar jag med att projektet är helt klart på fredagskväll! Kan knappt bärga mig….

Nya tuffsen har redan hunnit med en inspektion av vårt projekt så här långt. Jag tror att det färska vattnet fick godkänt! ?