reflekterat

4 juni 2020

Ännu en dag snart till ända. Men först ett träningspass på Friskis! Dagen har dessutom bjudit på mer glädje i form av välbehövligt socialt umgänge med fackliga kamrater på kansliet. Det gjorde att jag fick nytt perspektiv på tillvaron och allt verkar inte längre så nattsvart som tidigare i veckan! Håller nu alla tummar och tår inför morgondagens möte med J, som jag hoppas ska resultera i en något ljusare framtidsutsikt.

Den som lever får se ?

3 juni 2020

Att skynda genom livet för att man är rädd att inte hinna med allt man vill…Men vad är det man ska hinna? Alla kommer att hinna dö. Men innan vi dör lever vi. Förhoppningsvis ett liv som är värt att leva.

Ibland kommer svackor, några av dem är svåra att ta sig ur. Problemet är att det inte finns några färdiga instruktioner för hur man gör för att ta sig upp. Och så måste man väva in saker som tur och otur. Sådant man inte rår över själv.

Denna vecka fick jag ett rejält bakslag, jag klev ner i en rejäl svacka och tröttheten som jag känner igen från februari, mars och april kom tillbaka. För hur länge? Vet inte. Ingen vet. Men jag måste kämpa, för det finns inget annat alternativ. Så länge det finns liv finns det hopp. Och så länga man kämpar finns en chans att återse ljuset igen. Även om jag dagar som denna tvivlar, så kan jag ändå inte sluta tro på en bättre framtid.

2 juni 2020 15:12

Det finns alltid någon som är beredd att ta din plats, dessutom till ett lägre pris än du själv tar. Och till råga på allt gör det bättre än du. Konkurrens! Sund konkurrens får man ofta höra, men vad innebär det i praktiken? För mig innebar det en sjukskrivning för blandade ångest- och depressionstillstånd samt utmattning. Kom smygande successivt. Nu kämpar jag mig tillbaka, men det är väldigt tufft och det finns och har funnits många dagar där jag starkt tvivlar på om jag någonsin kommer att komma tillbaka. Om jag någonsin kommer att få tillräckligt med energi och ork igen.

I natt kunde jag inte somna, så jag gick upp ett tag. Tankarna snurrade i huvudet. Mest kring mötet på företagshälsovården i måndags. Där jag först pratade med läkaren och sedan hade vi ett flerpartsmöte. Allt var ihopsnurrat då läkaren inte trodde att flerpartsmötet skulle bli av, så hon var inte förberedd. Jag fick säga till att de andra nog väntar på oss i väntrummet… Mötet med läkaren gick sådär. Hon ville bara förlänga 25% två veckor till, därefter vill hon att jag går upp till 50%. Egentligen känner jag mig inte redo för det. Är fortfarande trött. Och nu är jag tröttare än på länge. Flerpartsmötet som var direkt efter mötet med läkaren, var väldigt uppslitande. Återigen läts M dränera mig på all motivation och energi. I natt mådde jag sämre än sämst. Mår inte så bra nu heller, men jag överlever. Tinnitusen har kommit tillbaka i intensitet igen. Den hade minskat successivt under sjukskrivningen. Men efter måndagens möte kom den tillbaka. På själva flerpartsmötet höll jag på att få panik, kände mig väldigt pressad och stressad över M genomgång med procent och arbetsfördelning mellan fackligt och linjejobb. Han verkar ha ett otroligt starkt behov av att ha kontroll. Panikångesten var nära, då jag kände mig starkt illamående och orkeslös. Ville bara skrika rätt ut och springa därifrån. Fick lägga band på mig och lyckades hålla mig någorlunda lugn…

När man kommer upp i ålder blir konkurrensen ännu hårdare. På något sätt verkar människor tro att man tappar all intelligens runt 50. Då är man obildbar och oduglig. Ändå ska man jobba till 65-70 år! Men det är ju ingen som vill ha en. Alla anser att man är för gammal och det enda jag har känt de senaste 2,5 åren är att jag är oönskad i teamet och bara en belastning. Sedan mötet i måndags har jag en stark önskan om att bara få försvinna från jordens yta. Egentligen vill jag inte dö, men jag vill fly från den plåga jag känner. Står inte ut. Allt känns meningslöst och tomt. All glädje är borta….Ibland hoppas jag att ångesten ska försvinna om jag blundar. Men oavsett hur hårt jag än kniper ihop ögonen, försvinner den aldrig. Ångesten är fortfarande kvar. Och den tar min energi, glädje och motivation. Fuck ångesten!

Den 1 juni 2020

Solen skiner från en klarblå himmel, det är varmt och sommaren är här! Äntligen. Promenerade till Kista fram och tillbaka idag. Hade möte först med företagsläkaren och därefter ett flerpartsmöte för att återigen prata om min framtid angående jobbet. Fortsätter att jobba 25% i två veckor till. Därefter ska jag gå upp till 50%. Ska bara jobba med det fackliga än så länge. Det känns jätte bra. Det är efter det som frågetecknen hopar sig. Över vad jag ska göra sedan, när jag jobbar 75 och 100%. Nu är det meningen att den nya chefen ska försöka lösa den frågan tillsammans med mig. Förhoppningsvis slipper jag den andra som jag haft i två och ett halvt år.

Tröttheten som jag nu känner efter förmiddagens möte är överväldigande. Energin är totalt bortblåst. Vad hände? Jag hade ganska mycket energi och motivation i fredags efter mötet vi hade då. Men nu känner jag mig totalt överkörd. Hjärnan känns helt mosig och seg. Ögonen är grusiga. Fast klockan bara är tre på eftermiddagen. Är nästan tröttare nu än första dagarna på min sjukskrivning i februari! Tinnitusen är tillbaka och hjärntröttheten ligger på lur. Läkaren skulle skicka en remiss till vårdcentralen, får se om det kan bidra till att bringa klarhet i vad tröttheten beror på. Börjar bli orolig på allvar.

”Nu är det natt, djupt inne i mig hör jag det levande bruset från havet som väller in.”

Det är livet i mig som porlar. Jag känner hur det bubblar av förväntan inför framtiden. Idag var en ganska bra dag som resulterade i att hoppet inför framtiden ljusnade betydligt. Och motivationen till att börja jobba igen kom tillbaka! Härlig känsla att gå hem med på en fredag….

Det kommer att bli natt igen var så säker, men jag är inte längre rädd för den!