22 december 2023. När Johanna drog upp rullgardinen på morgonen snöade det ymnigt. Himlen var gråblå och det var en sådan dag när det aldrig skulle bli riktigt ljust. Och när det var så här mulet och dålig sikt på grund av snöyran var dagen ännu mörkare. Kvällen innan hade Julia och Josefine blivit hämtade av Jonas, barnens pappa. Detta skulle bli den första julen utan barnen för Johannas del och klumpen i magen ville bara välla upp och ut kom tårarna i takt med att snöflingorna yrde runt därute. Till och med vädret sörjde för hennes skull!
Hon masade sig ut i köket och satte på tekokaren. Fyllde en djup talrik med lättfil och strödde med viss tafatthet på lite musli. Hällde upp ångande hett vatten i en kopp med vaniljte. Stående och lutandes mot diskbänken slevade hon i sig talriken med fil i ett nafs, och medan hon alltjämt tittade ut genom fönstret sörplade hon i sig det varma teet. Mobilen ringde dovt i bakgrunden, men hon hörde den inte förrän det var försent. Hon slängde snabbt ner talkriken i diskhon och skyndade in i sovrumet där mobilen låg. Missat samtal! Från mamma…hon som hade hoppats på att det var barnen som ringde och ville prata med henne.
Undrar
hur de har det med Jonas…De saknar säkert inte sin mamma alls, de
kanske bara tycker det är skönt att slippa henne och hennes jobbiga
tjat och gnat. För att inte tala om hennes mat, som aldrig verkade
passa båda samtidigt. Hur hon än kämpade med maträtterna var det
alltid någon av dem som gnällde. Nu skulle de i alla fall slippa
hennes matlagning och få åka hem till deras farmor som säkert hade
lagat massor med god julmat. Hon såg flickorna framför sig, kunde
erinra sig deras lukt och fantiserade om hur hon kramade dem och
pussade dem i håret. Hon älskade sina barn mest av allt i hela
universum. ”Härifrån till evigheten” som hon brukade säga
till dem medan hon skestikulerade med armarna utsträckta åt sidorna
så långt hon förmådde nå. För att signalera att evigheten var
mycket längre än hennes armar kunde sträcka sig. Hon hörde deras
skratt och kiv för sitt inre om medan tårarna alltjämt rullade
nerför hennes kinder kunde hon samtidigt inte hindra ett litet
leende som smög sig fram när hon tänkte på dem.
Hon
ringde upp sin mamma.
”Hej Mamma, det är jag. Jag hann inte
svara förrut. Jag var på toa, ljög Johanna….Ja, jag kan köpa
med några julmust på vägen från tågstationen….Ja, min väska
står redan packad i hallen och tåget går om en och en halv timme
från Centralen. Jag är framme halv ett. Tror du att ICA är öppet
då?…Bra, då ses vi snart…Ja, jag är försiktig mamma. Hälsa!”
Johanna
gick ut i köket igen och där stod den orörda koppen med vaniljte,
nu bara ljummen! Hon suckade tungt, hälde ut teet i vasken och
diskade snabbt upp kopp och tallrik. Drog ut sladden till
vattenkokaren och gick in i badrummet och borstade tänderna. Blev
ståendes framför spegeln och tittade på den glåmiga personen
framför sig. Är det där jag? Hu så jag ser ut! Hon vaskade av
kinderna med lite varmt vatten i hopp om att ansiktet skulle få lite
fin rosig färg, men icke. Det hände ingenting. Hon smörjde in
ansikte och händer och satte på lite kajal och mascara. Drog en
borste genom det axellånga ljusa håret. Suckade åt sin egen
spegelbild, släckte lampan och gick till sovrummet och klädde på
sig. Valde de mörkgrå jeansen och en röd tröja som var lite
”julig”, snorde runt en svart fluffig scarf om halsen.
Hon
gick in en sista gång i flickornas rum. De delade rum för hon hade
bara haft råd med en 3:a. Och den hade gått upp i pris i
budgivningen och hade blivit på tok för dyr egentligen. Men vad
skulle man göra? Hon måste ju bo någonstans. Och eftersom hon inte
hade körkort ville hon bo nära sitt jobb som låg i Solna. Hon hade
sett anonsen för lägenheten på Hemnet och tänkt att ”Den
måste jag ha, den är perfekt. Lägenheten, som låg högst upp i
huset och med balkong i söderläge, hade ett väldigt stort sovrum
som flickorna kunde dela på och ett lite mindre som skulle funka för
henne. Separat köksdel som låg i fil till matrummet och som hade
öppen planlösning med vardagsrummet. Där kunde det både tittas på
TV, äta och leka samtidigt.” Så hade hon tänkt, och när hon
väl hade bestämt sig ville hon inte vika sig en tum. Lägenheten
skulle bli hennes, och det blev den! Lägenheten låg vid Filmstaden
i Råsunda med två minuter till närmaste tunnelbanestation och med
prommenadavstånd till jobbet som också låg i Solna. Jonas hade
flyttat till ett nybyggt hus i Ursvik, med sin nya tjej. När barnen
bodde hos honom varannan vecka kunde han köra barnen till deras
skola som låg väldigt nära där Johanna bodde. Det var väl inte
den bästa lösningen, men det funkade på grund av att Jonas hade
bil, vilket hon ju inte hade. På denna punkt hade de i alla fall
varit eniga! Alltid något. Hon kom på sig själv med att stå och
lukta på flickornas kuddar, för att känna deras dofter.
”Nej,
nu får jag torka tårarna och se till att komma iväg till
Centralen” tänkte hon för sig själv. Släckte alla lampor i
lägenheten, förutom de som hade timrar, en i flickornas rum och en
i hennes och en i vardagsrummet”. För att hålla tjuvar borta
tänkte hon…
Hon
tog på sig skorna och kappan, tog tag i påsen med julklapparna och
den lilla resväskan med hjul och gick ut i trapphuset. Hon slogs av
hur tyst allt var! I vanliga fall när flickorna var med tänkte hon
aldrig på det, för de livade ju upp allt när de var med, men nu
var det oerhört tyst! Man hade kunnat höra en knappnål falla på
våningen längs ner, så tyst var det. Alla har väl åkt iväg för
att fira jul, tänkte Johanna. Hon låste dörren, tog hissen och
åkte ner. Med tunnelbanan var hon snart på Centralen, där hon hann
köpa med sig en Caffe Latte och en tidning i Pressbyrån innan hon
letade sig fram till sin perong. Spår 11. Det låg en trappa ner
från huvudingången, och så fick man gå lite. Egentligen låg ju
spår 11 precis mitt emot spår 10, men det var betydligt längre att
gå!
******
Johanna
ställde sig för att vänta på tåget. Denna dag var det bara hon
och fem andra, som stod utspridda på perongen. Det brukade vara
många fler! Hon skulle alltså åka till sitt barndomshem och fira
jul med sina föräldrar. Något hon verkligen såg fram emot. Efter
skiljsmässan och den stressiga hösten skulle det bli väldigt skönt
att vila upp sig och bli lite omhändertagen och ompysslad.
**********
Johanna
klev på tåget. Förutom hon var det bara en annan kvinna i samma
vagn, några säten bort. Så fort tåget började rulla ut från
perrongen somnade hon. Hon som aldrig brukade kunna sova på tåg,
buss eller flyg – aldrig sittandes. Nu somnade hon på en gång. En
obestämd tid senare var det någon som klappade henne lite
försiktigt på axeln. Konduktören! Jag tror att du ska kliva av på
nästa station… Var hon redan framme? Hade hon sovit i tre timmar!
Otroligt. Yrvaken tittade hon ut. Jo visst, hon kände igen
landskapet utanför, hon började närma sig sitt barndomshem. ”Tack”
fick hon fram. Kvinnan några sägen bort satt inte längre kvar. Hon
fick känslan av att hon var ensam kvar på tåget, förutom
konduktören och tågföraren. Tåget stannade vid stationen och hon
tog sitt bagage och klev av. Tåget rullade snabbt vidare och
försvann snart ur sikte. Hon blev stående som paralyserad där på
perrongen. Det var så tyst! Var är alla människor? Visst, det var
en liten ort där inte så många bor, men det brukade alltid vara
några fler som klev av här. Och någon som stod där väntandes…
Idag var allt dött. När hon tänkte ordet rös hon, skakade det av
sig, tog bagaget och gick in i tåghuset. Biljettluckan var stängd
för dagen och hon ställde sig på andra sidan huset och väntade på
bussen. När hon stått en stund kollade hon turlistan. Men typiskt,
den sista hade gått för dagen! Det var bara att gå de tre
kilometerna till hennes föräldrahem. Hon kanske skulle se någon
bekant på vägen och kunna lifta! Och
just det, hon hade ju lovat att köpa julmust med sig på vägen.
************
Johanna
gick den välbekanta vägen till ICA, som låg snett mittemot
tågstationen. Ingången låg runt hörnet, så den syntes inte från
stationen. Johanna blev väldigt berörd av den stumma tystnaden.
Hon hade aldrig uppfattat att det var så tyst här. Det var som att
allt liv hade upphört. Inte en människa syntes, inga bilar, inga
bussar, inga fler tåg. Ingen som var ute och gick med hunden, inga
andra fotspår i snön förutom hennes egna… Hon rös ännu en
gång. Hon försökte slå bort den krypande oroskänslan. Hon hade
ju lovat att köpa med sig några julmust på vägen till
föräldrahemmet. Nu skulle hon precis svänga runt hörnet och bara
som hastigast gå in på ICA och handla med sig det. Sagt och gjort,
men hon fick sig sitt livs största chock! ICA skylten som hade hängt
ovanför affären hängde nu ner framför dörren, bara fäst i ena
änden. Den hängde och dinglade lite för vinden och gnisslandet
från den lät som någons klagande. Lamporna som satt i var trasiga,
liksom skyltglaset. Dörrarna in till affären var igenbommade, och
såg ut att ha varit det en längre tid. Kanske år…På den bleka
löpsedeln som satt bredvid dörren läste hon: 22 december 2023. Men
det var ju idag!
Johanna
kände hur hennes hjärta bultade allt hårdare och andningen var
snabb och hon försökte febrilt få ner tillräckligt med syre i
lungorna. Vilket inte lyckades. Hon kände den bekanta panikångesten
komma smygande. Först lite svagt, för att sedan slå ut i full
blom. Hon var tvungen att hitta någonstans att sitta. Där stod en
gammal grön och färg-flagad gisten bänk framför de igenbommade
fönsterrutorna som också tillhörde affären. Hon satte sig där
och tittade ut över den tomma parkeringsplatsen…
************
Hon
visste inte hur länge hon hade suttit på bänken när hon återfick
medvetandet. Hon försökte ta in vad det var hon såg, men förstod
inte. Det enda hon ville göra nu var att komma till sitt barndomshem
och säkerställa att allt var bra med hennes föräldrar. Rädslan
som nu började ta över efter att chocken hade lagt sig gjorde att
hon fick energi nog att gå de tre kilometerna till föräldrahemmet.
Frågan var bara vilken överraskning som väntade där? Hon sneddade
över parkeringsplatsen där nästan inga bilspår syntes. De som
fanns höll på att snöa igen. Hon gick över vägen för där var
vägrenen bredare och så skulle hon ha bättre utsikt över vattnet
längs hela vägen hem.
************
Hon
gick den välbekanta vägen med snabba steg, trots halkrisk. Ville
helst vara framme nu…Hon kände oron i kroppen och huvudet och som
hade tagit överhand. Den fick henne att handla på instinkt. Hon
skymtade huset långt därborta. Huset som låg på vänster sida, på
den andra sidan av vägen och som hade en magnifik utsikt över
vattnet. Vattnet som nu var fruset till is och där det låg ett
ganska tjockt lager av snö. Snön dominerade hela synbilden. Allt
var snötäckt och så vackert att man ville gråta, som i en
gudomlig saga. Vackert och orört…
************
När
hon kom närmare och kunde se huset tydligare fick hon nästa chock.
Det var så förfallet. Träd och annan växtlighet hade vuxit sig
närmare huset än vad hon mindes. Den faluröda färgen var nästan
helt borta, bara fragment av färgen syntes på husets fasad. Den
stående träpanelen hade börjat mörkna på många ställen.
Fönsterrutorna var igenspikade med träskivor. Och så långt ögat
nådde fanns i stort sett inga spår i snön, förutom hennes egna
och från en och annan fågel och några andra djurspår. Bland annat
från älg och rådjur. Likt en magnet drogs hon mot huset, fast
egentligen hade hennes förnuft velat springa därifrån så fort som
möjligt. Men nyfikenheten tog överhand och hon befann sig nu
framför husets dörr, som var så gisten och skev att hon undrade om
den skulle gå att öppna. Utan att kunna stoppa sig själv tryckte
hon ner handtaget och med ett högt gnällande sög vinden tag i
dörren och den öppnades på vid gavel.
Synen
som hon möttes av fick henne nästan att svimma. Från hallen där
hon nu tagit ett kliv in i såg man rätt in i vardagsrummet som låg
rakt fram. Spindelväv och tjocka lager av damm och under det tre
personer. Två i soffan och en i fåtöljen framför fönstret. Allas
huvuden var riktade mot TV’n som hon visste stod där. Eller i alla
fall brukade stå där, men som man inte såg härifrån. Den skymdes
av väggen. Men personernas blickar kunde hon inte se, ty där ögonen
skulle ha suttit fanns bara tomma hål. Några hårtestar satt kvar
på människornas huvuden, men det var oklart om man ens längre
kunde kalla det för hår. Johannas ben skakade och hon blev tvungen
att backa några steg för att komma ut i friska luften igen. Hon
vände sig och stödde sig försiktigt på staketet vid furstebron,
men hon vågade inte luta sig alltför mycket i rädsla över att den
skulle ge vika. Men hon var tvungen att stödja upp sig så att hon
inte skulle ramla ihop. Hon kräktes över räcket och ner i snön.
Hon tog lite av den orörda snön och gned in sitt ansikte med. Och
så gick hon in igen. Lukten var vidrig. Men nu måste hon ta reda på
vilka som satt där i vardagsrummet.
Men
egentlige visste hon det ju redan. Det var hon och hennes föräldrar!
Men hon förstod inte hur det hade gått till. Hon var ju här livs
levande i hallen. Hur kunde hon samtidigt sitta i soffan med hål i
huvudet där ögonen en gång hade suttit. Och vi måste ha suttit
där länge….Och vem är jag som står här nu? När hon kom in i
vardagsrummet såg man det stora matsalsbordet, som fortfarande var
julbordsdukat. Matrester hade förvandlats till en blandning av mögel
och torkade kolbitar. Julgranen som stod i hörnet mot fönstret,
stod sedan länge utan alla barr, och julgranspyntet var även det
övertäckt av tjocka lager av damm. Hon gick fram till soffbordet
och tittade ner på Aftonbladet som låg där uppvikt med TV-sidorna
upp. Ögonen letade sig upp till kanten där datumet stod: 22
december 2023! Återigen dagens datum. Men vad hade hänt denna dag?
Det såg ut som att allt liv hade upphört som i ett slag. Slut,
finito. Någon hade dragit ur proppen. Nu såg hon de tomma
julmustflaskorna i glas på matbordet. Anledningen till att hon inte
sett dem först, var spindelväven som täckte en stor del av
flaskornas etiketter. Etiketterna som hade blekts så mycket att den
röda färgen nu bara var svagt rosa.
*********
Hela
världen gungade nu för henne. Hur var detta möjligt? Hon stod ju
här, och hon kunde känna sitt eget hjärta bulta med snabba slag
och pulsen var skrämmande hög. Hon var ju inte död. Den välbekanta
panikångesten kom smygande igen och svimningskänslorna var
påtagliga. Här ville hon inte ramla ihop, och det fanns ingenstans
som hon ville sätta sig ner för att vila. I ren dödsångest skrek
hon rätt ut: ”Hur kunde alla mina vägar leda hit?” Och med
gråten i halsen pep hon vidare: ” Vem är jag och vem är hon som
sitter i där i soffan?”. Sedan tilltog gungningarna kraftigt. Det
var som att någon ovanför henne ville säga något, men hon hörde
inga tydliga ord. Bara högt mumlande. Hon tittade upp. En suddig och
okänd kvinna tittade på henne, samtidigt som hennes mun rörde sig.
Men hon kunde inte höra några ord, bara högt mumlande. Oj vad det
gungade…. Huset hon nyss hade stått i suddades ut och när hon
tittade åt sidan såg hon skog vindla förbi… Hon tittade upp
igen, och nu var kvinnan tydligare och hon log vänligt mot Johanna.
– ”Du måste ha somnat djupt och drömt något hemskt sa
kvinnan…Du skrek rakt ut alldeles nyss…”
– ”Oj”
fick Johanna ur sig…”Var är jag?”
– ”Du sitter på
tåget och om 15 minuter kommer vi att komma fram till din
slutstation för den här resan.” Nu kände Johanna att hon var
lite svettig och hon förstod att hon varit trött och somnat som en
stock på tåget och att allt bara hade varit en mardröm…Men hon
måste ändå fråga konduktörskvinnan som stod lutad över henne:
– ”Vad är det för datum idag?”. Kvinnan såg lite oroligt
på henne, men svarade med sin mjuka röst:
– ”22 december
2023”
