reflekterat

Uppgift: Boken om ditt liv – hur skulle den börja? Skriv första sidan i din självbiografi…

Min största fiende har alltid varit mig själv. Men vad var det som gjorde att jag började hata mig själv?Tänkte nog att alla svårigheter som hände mig var mitt eget fel och att den jag var aldrig dög. Jag satte ett likhetstecken mellan mig och onormal. En person som man inte skulle vara. Jag uppfattades som blyg och inåtvänd och det har alltid ansetts som fel. Och desto värre var det på 70- och 80-talen. Idag har vi lite större förståelse för olikheter. Det hade man inte då.

Jag läste någonstans att barn kan läsa av föräldrars reaktion över vad de leker med i ögonen, och att det är det som delvis gör att vi präglas hur ”vi ska vara och bete oss”. Det är i ögonen vi ser om det vi gör och leker med är bra eller dåligt. Barn ser det beroende på om ögonen ler eller inte. Väldigt små barn förstår inte vad vi säger, därför spelar det ingen roll om vi säger: ”Vad roligt att du leker med dockan”, till en liten pojke. Däremot förstår pojken den oroliga blicken i ögonen, byter leksak till en bil – då ler ögonen tillbaka mot pojken!

Vi människor har en primitiv instinkt som kommer med vid födseln, som är så stark och funnits med oss så länge människan har funnits. Och det är troligtvis på grund av den instinkten som vi har överlevt som art. Jag tänker på rädslan att bli övergiven. Att vara inkluderad i flocken, få sitta ned med de andra vid lägerelden och inte frysa ihjäl. Det är det som gör att vi så gärna vill passa in bland andra människor. Det är det som gör att vi så desperat och målmedvetet går väldigt långt för att få vara med i gänget, bli smala och snygga, få bra betyg, vara bra på idrott eller upptäcka att man har talang i något som gör att man får en självklar plats i gemenskapen. Om man inte är eller har något av det, då blir man bara en i mängden. En grå och osynlig person som lätt kan bytas ut när man inte längre ”bidrar”. Eller blir för gammal…Vilket håller på att hända mig. Snart passerar jag den magiska gränsen där jag anses vara totalt obildbar och oönskad. 50!

Det som då gör ondast är när någon säger: alla som inte jobbar är lata! Det finns jobb bara man vill! Eller påstår att vissa sjukdomar inte finns, sjukskrivning är bara ett sätt att slippa dra sitt strå till stacken. Men jag lovar att alla vill bidra, men i vårt samhälle är vi dåliga på att ta vara på människors förmågor. Vi stirrar oss blinda på utbildning, social kompetens och ålder. Men alla är inte stöpta i samma from. Alla kan inte vara bra på allt. Dessutom tror jag att det är väldigt stor konkurrens om vissa jobb. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att skola om mig, trots att jag snart är 50. Men frågan är om jag kommer att få jobb inom det jag utbildar mig till? Är det någon som vill anställa en så lastgammal och obildbar människa?Ska jag våga ta risken, att gå från en trygg(?) anställning till en osäker framtid?

Vad är det man brukar säga? Den som lever får se?