Hej Lilla Anna! Skulle jag kunna spörja dig om en sak?
Absolut, det går bra!
När var det vi träffades första gången?
Det var i december 1970, närmare bestämt 8 december.
Oj, det är ju snart 50 år sedan, åren går… alldeles för fort!!!
Dag 59 av 365
Dag 58 av 365
18 april 2020
En säkerligen fin vårdag, men jag orkade inte gå ut. När jag vaknade kändes det som att jag hade ont i halsen…CORONA! Tänkte jag. Ja, nu är det klippt, nu har jag fått det. Ringde och avbokade ett besök på en hudklinik som jag har på måndag. Nu, ca 10 timmar senare känner jag mig inte sjuk alls. Kanske lite hes och skrovlig i halsen, men inte sjuk. Ingen feber eller något. Nåväl, bättre att ta det säkra före det osäkra. Får ringa och boka en ny tid på måndag.
Nu är det istället ångesten som har övertagit min kropp. Den har lagt sig som en tung våt filt över halsen, bröstet och magen. Gör så att jag har svårt att andas. Det kanske är CORONA i alla fall! Men denna känsla känns igen sedan mer än ett år tillbaka. Långt innan jag någonsin hade hört talas om viruset. Ångesten återkommer nu mycket frekvent. I stort sett varje kväll. Kommer oftast smygande omkring eftermiddagstid för att tillta till kvällen.
Troligtvis beror det på jobbet, för varje gång som jag tänker på min situation på jobbet kommer känslan av att jag sakta håller på att kvävas till döds. Kan inte andas. Försöker febrilt få ner luft i lungorna, men får inte ner tillräckligt. Hyperventilerar emellanåt. Min hjärna är dessutom dränerad på all energi och glädje, ser bara en väg och den fortsätter neråt. Förstår verkligen inte hur jag någonsin ska orka ta mig upp! Allt känns nattsvart och meningslöst.
Jag hatar CORONA, för det förstör ändå mer. Inget kan bli bättre i denna situation som vi i världen befinner oss i nu. Hur ska man bli av med sin depression, när allt runt omkring är så deppigt. Man kan knappt träffa några och för varje aktivitet man vill göra måste man tänka efter: Är detta verkligen nödvändigt att göra just nu, eller kan det vänta till tiden efter CORONA?
Tiden efter CORONA, kommer det ens en sådan tid? Och vad händer efter den, kan det komma en ny våg, eller något annat lika hemskt virus. Är detta något vi människor behöver vänja oss vid i framtiden? Beror det på klimatförändringen? Beror det på naturens eget försök att nå biologisk jämvikt och balans, då människan som art saknar ”naturliga fiender”? Förutom att vissa gör vad de kan för att kontrollera och förtrycka människor med mer eller mindre plågsamma och dödliga metoder…Men det samtalsämnet sparar jag till en annan deppig ångestkväll när jag behöver skriva av mig i rent terapeutiskt syfte.
Dag 57 av 365
Titel 1: ”Alla vägar ledde hit!”
Titel 2: ”Alla dagar som kom och gick, det var det som var livet”
Titel 3: ”Så här blev det”
Dag 56 av 365
Johanna gick den välbekanta vägen till ICA, som låg snett mittemot tågstationen. Ingången låg runt hörnet, så den syntes inte från stationen. Johanna blev väldigt berörd av den stumma tystnaden. Hon hade aldrig uppfattat att det var så tyst här. Det var som att allt liv hade upphört. Inte en människa syntes, inga bilar, inga bussar, inga fler tåg. Ingen som var ute och gick med hunden, inga andra fotspår i snön förutom hennes egna… Hon rös ännu en gång. Hon försökte slå bort den krypande oroskänslan. Hon hade ju lovat att köpa med sig några julmust på vägen till föräldrahemmet. Nu skulle hon precis svänga runt hörnet och bara som hastigast gå in på ICA och handla med sig det. Sagt och gjort, men hon fick sig sitt livs största chock! ICA skylten som hade hängt ovanför affären hängde nu ner framför dörren, bara fäst i ena änden. Den hängde och dinglade lite för vinden och gnisslandet från den lät som någons klagande. Lamporna som satt i var trasiga, liksom skyltglaset. Dörrarna in till affären var igenbommade, och såg ut att ha varit det en längre tid. Kanske år…På den bleka löpsedeln som satt bredvid dörren läste hon: 22 december 2023. Men det var ju idag!
Johanna kände hur hennes hjärta bultade allt hårdare och andningen var snabb och hon försökte febrilt få ner tillräckligt med syre i lungorna. Vilket inte lyckades. Hon kände den bekanta panikångesten komma smygande. Först lite svagt, för att sedan slå ut i full blom. Hon var tvungen att hitta någonstans att sitta. Där stod en gammal grön och färg-flagad gisten bänk framför de igenbommade fönsterrutorna som också tillhörde affären. Hon satte sig där och tittade ut över den tomma parkeringsplatsen….
Dag 55 av 365
Att nå halvvägs är inget misslyckande, utan ett vunnet delmål ????
Dag 54 av 365
Även den längsta resa börjar med ett steg ??
Dag 53 av 365
Uppgift: Fortsätt skriva på en känd berättelse. Låt din text ta vid där berättelsen slutar. Temat är ”Vad hände sen?” Vad hände egentligen i historien, efter att boken tagit slut? Du ska alltså skriva vidare på den bok du väljer. Kom bara ihåg att ange vilken berättelse du väljer!
Jag väljer en novell av Alice Munro, som heter ”Kärlek, vänskap, hat” ur boken med samma namn.
Ett utdrag ur slutet av novellen: ”I dödsannonsen stod det att mr McCauley efterlämnade dotterdottern, Sabitha Boudreau, svärsonen Ken Boudreau samt mr Boudreaus hustru, Johanna och deras lille son, Omar…”
Vad hände sedan…?
Ibland kunde Johanna komma på sig själv med att fundera på hur den ena saken lett till den andra i hennes liv. När mrs Willets hade dött, hade hon sökt nytt jobb och hamnat som hushållerska hos McCauley. Och genom den tjänsten hade hon kommit i kontakt med Ken Boudreau som hon nu var gift med och hade barn tillsammans med. En fin liten son som de döpt till Omar. De hade aldrig gjort slag i saken och sålt och flyttat från hotellet, istället hade de blivit kvar där och börjat den mödosamma resan med att renovera det. De hade tagit lite i taget och de var långt i från klara. De hade börjat med att renovera deras egen del av huset, där de skulle bo själva. Först hade de målat om i köket och lagat skåp och diskbänk. Och lagat varmvattenberedaren. Spisen hade det inte varit något fel på. Sovrummet och vardagsrummet hade det inte heller varit något fel på. Men skorstenen i eldstaden hade de fått laga insidan på så att det gick att elda i spisen om vintrarna.
De hade också renoverat några av hotellrummen , så att de kunde hyra ut rum till gäster. På så sätt fick de in pengar så att de kunde fortsätta att renovera flera av rummen. Anledningen till att gästerna plötsligt hade hittat tillbaka var att ett nöjesfält hade byggts bara en tågstation från Gdynia. Ett tillräckligt stort avstånd för att de själva inte skulle bli störda av oväsendet från det, men tillräckligt nära så att nöjesfältets gäster hittade till deras hotell. Hotellets framtid, och så även deras egen framtid, såg därmed mycket ljus ut.
Det Johanna inte visste, och som varken hon eller hennes man Ken antagligen någonsin skulle få veta var, på vilket sätt deras vägar hade förts samman. Att det i själva verket hade varit Kens dotter från det tidigare äktenskapet, Sabitha och hennes kompis Edith, som med sin påhittighet hade skrivit några brev…
Dag 52 av 365
Dagens uppgift: Skriv om berg i tre minuter:
Berget tornar upp sig där framme, ett högt spetsigt berg. Berget skuggas lite av ett moln, därför ter det sig väldigt svart, förutom toppen som är snöbeklädd. Vit och snöbeklädd likt gess på ett svart stormigt hav. Men detta är istället ett snöbeklätt berg som är väldigt mörkt, näst intill svart. Berg är så solitt och stadigt, som att det kommer att stå där för evigt, som att det aldrig kommer att röra på sig. Stolt reser det sig mot skyn, där det blåa överväger det vita och molniga på himlen.