Inlägg

Publicerat

Sluta Grubbla Börja Leva

Reflekterat från boken Sluta Grubbla Börja Leva med Steven C. Hayes

Övning på sid 64 – Vilka tankar och känslor har du just nu?

Jag vet inte om jag förstår boken helt och hållet. Men jag tolkar denna övning så att, nu när jag har gjort några av övningarna i boken, finns det tankar och känslor hos mig som nu kommer fram, som jag tidigare har undvikit, som jag tidigare har tryck undan. Tankarna och känslorna som vållar mig mest obehag, är när jag uttalar orden: ”Jag skäms för mig själv”. Inte för orden, utan för att jag menar det. Genom mitt liv har jag verkligen skämts för mig själv. Jag har skämts för mig själv för att jag av någon anledning har känt mig onormal. Jag har identifierat allt jag gör, tänker, känner, säger och står för är onormalt och något som av naturen är fel och som jag borde förändra, eller åtminstonde trycka ner. Alltså inte visa vem jag egentligen är, utan visa upp en kontrollerad Anna; en fasad som andra vill att jag ska vara. Bara dem slipper mig. Den riktiga Anna.

All den terapi jag har gått, några av de andra böckerna jag har läst, har fått mig att förstå att jag har genom mitt liv skämts för mig själv. Att jag har känt mig onormal. Någon som ingen kan tycka om eller älska. Skillnaden med denna bok är att den ber mig att inte undvika denna väldigt smärtsamma känsla. (Jag vet fortfarande inte rikgit skillnade mellan tanke och känsla, men det gör det samma). Därför varje gång jag säger det; att jag skäms för att jag känner mig onormal och fel, för att jag inte tror att någon kan tycka om mig utan min kontrollerade fasad, så smärtar det väldigt mycket. Någon form av undertryckt känsla försöker komma fram. En känsla som är väldigt väldigt gammal. Känslan stinker gammalt, som en bortglömd ostkant som börjat mögla för länge sedan. Varje gång det händer, tänker ja, ja, okej nu har jag tänkt det och nu är det bra. Nu kan jag gå vidare med min fasad, och vara den kontrollerade Anna som de andra åtminstonde kan stå ut med. Den gamla mögliga känslan är fortfarande undertryckt. Jag har bara pyst ut lite av den stinkande lukten. Men det mesta av känslan är fortfarande där. Nertryckt och gömd för alla andra, för resten av världen. Omedvetet tänker jag nog att jag vill skydda världen från den riktiga Anna, den utan fasaden.

På frågan vilka tankar och känslor jag har just nu, blir svaret. Jag tror att mina tankar om att jag är värdelös och mina skamkänslor för mig själv för att jag är så onormal, är de som kommer upp och som måste bliv föremål för min egen granskning genom resten av boken. Allt det andra, alla andra problem jag har, är konsekvenser av att jag skäms för mig själv. Mina skamkänslor för mig själv är kärnan, den allra innersta kärnan av att jag mår dåligt. För att skydda denna kärna har jag kapsalt in den med olika typer av prestationer och försök till att få människor att tycka om mig. Att få bekräftelse, att få uppmärksamhet. Genom detta bevisar jag för min ”dumma” kärna att jag visst duger. Problemet är att kärnan är omättlig. Den är som min Gluff Gluff, som aldrig blir mätt. Det spelar ingen roll hur många prestationer jag än klarar av. Kärnan är inte nöjd. Skamkänslorna ligger kvar, orörliga. Jag skäms fortfarande för mig själv, för att jag är onormal. Och jag tror fortfarande inte att någon kan tycka om mig för den jag är. Därför ska jag läsa vidare i boken.

Publicerat

Att ta befälet över sig själv och Du behöver inte deras gillande

Reflektioner från boken ”Älska dig själv” av Wayne W. Dyer

(Utdrag ur boken) ”Genom
hela livet är de två mest meningslösa känslorna skuldkänsla för
vad som har gjorts och oro inför vad som kanske kan göras. Där är
de! De stora tidsslösarna – Oro och Skuld.” (slut på utdrag)

(Mina reflektioner) Detta håller jag med författaren om. Och för min del kommer
insikten jag gjorde helt nyligen (när jag läste om Livsteman under
2017) in i bilden, nämligen att jag inte kan vara omtyckt av alla.
Jag kan inte, hur jag än gör, tillfredsställa alla andra människor.
Några gillar den jag är och vad jag säger och gör. Andra gör det
inte. En anledning till varför jag ofta oroar mig för framtiden,
för vad som kan hända, och varför jag ibland känner skuld för
sådant jag redan har gjort och sagt; är just att jag hela tiden har
velat att alla andra ska tycka om mig. Jag har sett det som en
personlig katastrof om någon visar mig sitt ogillande. Om någon
avvisar mig. Jag har genast sett det som ett bevis för att jag inte
är värd något. Och att deras åsikt om mig är den ultimata
sanningen. Därmed kan ingen tycka om mig.

Jag har
alltså varit livrädd för att göra något eller säga något som
gör att andra människor inte tycker om mig. Det är så det har
varit hittills. Nu har jag äntligen insett att jag inte kan få alla
att tycka om mig. Jag har releasats från min boja. Nu måste jag
börja tänka om. Men det är inte bara att vrida på en switch, och
säga, okej nu ska jag tänka så här istället: … Nej jag måste
påminna mig varje gång jag känner oro och skuld, att jag hur som
helst, vad jag än gör eller säger inte kan tillfredsställa alla
och jag kan inte få alla att tycka om mig. Så varför oroa mig?
Varför känna skuld för saker jag gjorde och sa, som jag ville göra
och säga. Några kommer att gilla det och andra kommer inte att
gilla det. Mitt tidigare mål var att få alla
att tycka om mig. Mitt nya mål är att sänka det kravet och
istället sträva efter att jag själv ska tycka om mig för den jag
är. Jag ska göra och säga de saker som gör att jag själv kan
respektera och tycka om mig. Som gör att jag kan vara stolt över
mig själv, klappa mig på axeln och säga; Du är okej som du är
Anna, du är faktiskt bra! Du kan vara stolt över den du är och det
du har sagt och gjort. Du har genom dina handlingar och ord stått
upp för dig själv och det du tror på. Det är faktiskt riktigt
bra!

Publicerat

Att ta befälet över sig själv och Du behöver inte deras gillande

Reflektioner från boken ”Älska dig själv” av Wayne W. Dyer

”Att
välja hur du ska känna dig”

”Känslor
är inte bara något emotionellt som händer dig. Känslor är
reaktioner som du väljer att släppa fram. Om du behärskar dig
själv emotionellt, så behöver du inte välja jagförstörande
reaktioner. När du väl lärt dig att du kan känna vad du själv
väljer att känna, då har du kommit en bra bit på vägen mot
intelligens – en väg från vilken det inte finns några sidospår
ut mot nervösa sammanbrott. Den här vägen kommer att vara ny för
du kommer att se varje given känsla som ett val, snarare än som ett
livsvillkor. Detta är själva livet och själen i personlig
frihet….

Första
förutsättningen: Jag kan kontrollera mina tankar.

Andra
förutsättningen: Mina känslor kommer från mina tankar.

Slutsats:
Jag kan kontrollera mina känslor.

Ditt
första antagande är helt klart. Du har kraften att tänka vad du än
väljer att släppa in i ditt huvud. Om något bara dyker upp i
huvudet på dig (du väljer att placera det där, fast du kanske inte
vet varför), så har du kvar kraf att tvinga bort det, och därför
har du fortfarande herravälde över din tankevärld. Jag kan säga
till dig: ’Tänk på en skär antilop’ och du kan göra den grön
eller förvandla den till en myrslok, eller helt enkelt tänka på
något annat om du så vill. Du ensam styr vad som ska tränga in i
ditt huvud som en tanke. Ifall du inte tror på detta, så svara bara
på den här frågan: ’Om du inte styr dina egna tankar, vem gör det
då?’ Är det din äkta hälft, eller din chef, eller din mamma? Och
om de styr vad du tänker, skicka då iväg dem till terapi och du
kommer ögonblickligen att bli bättre. Men du vet i själva verket
bättre än så. Det är du och ingen annan än du som behärskar och
styr din tankeverksamhet (…). Dina tankar är dina egna, enbart dina att behålla för dig själv, ändra, dela eller fundera över.
Ingen annan kan tränga in i ditt huvud och ta dina tankar såsom du
upplever dem. Du behärskar sannerligen dina tankar och din hjärna
är din egen att använda som du själv beslutar det. Din andra
förutsättning är egentligen inget att tvista om ifall du granskar
frågeställningen såväl som ditt sunda förnuft. Du kan inte ha
några känslor (emotionella upplevelser) utan att först ha upplevt
en tanke. Avlägsna hjärnan och din förmåga att känna utplånas
helt. En känsla är en fysisk reaktion på en tanke….När ditt
tankecentrum har skadats eller råkat ut för kortslutning kan du
inte uppleva några emotionella reaktioner. Med vissa slag av skador
eller sjukliga förändringar i hjärnan kan du inte ens uppleva
fysisk smärta, och din hand skulle bokstavligen talat kunna stekas
över en gaslåga utan upplevelse av smärta. Du vet att du inte kan
gå förbi ditt tankecentrum och uppleva några känslor i din kropp.
Din andra förutsättning vilar alltså på sanning. Varje känsla
som du upplever har föregåtts av en tanke, och utan hjärna kan du
inte ha några känslor. Din slutsats är följaktligen ofrånkomlig.
Om du styr dina tankar, och dina känslor kommer från dina tankar,
då är du alltså kapabel att styra dina egna känslor….” (slut på utdrag)

Detta
förutsätter att alla känslor vi har kommer från tankar. Och att
vi själva väljer vad vi tänker. Här menar författaren att man
själv väljer vad man tänker och därigenom styr sina egna känslor.
Men jag tror inte att det är helt sant. Vi medverkar i ett
sammanhang med andra människor. Och om andra människor säger saker
som påverkar vad vi tänker, väljer vi ju inte helt själva. Genom
att befinna oss i vår vardag, i den verklighet man själv lever,
påverkas och styrs våra tankar inte bara av oss själva, det är
även andra som påverkar våra tanker som i sin tur styr hur vi
känner och reagerar. Att påstå att det är vi själva som helt och
hållet styr vad vi tänker är fel, tror jag. Andra kan, enligt mig
själv, påverka vad vi tänker. Och på så sätt påverka vad vi
känner.

Däremot
håller jag med författaren om att, även om andra påverkar vad vi
tänker, så kanske vi kan ha tillräcklig förmåga och kraft att
bestämma hur vi sedan ska reagerar på dessa tankar. Och då behöver
vi våra tankar. Om andra får oss att tänka negativa tankar, kan vi
påverka våra känslor genom att ”tänka om”; alltså
genom att ändra de negativa tankarna till positiva tankar. Vi kan
välja att tolka de negativa tankarna som vi fick via samröre med
andra, tolka de som positiva tankar istället. Om någon säger något
till mig som får mig att känna mig dålig till mods, till exempel
kommenterar min klädsel, som jag tolkar som en negativ kommentar,
kan jag välja att se det som en positiv kommentar istället. Kanske
vill personen mitt bästa. Kanske kan jag se det komiska i
situationen, eller bara tänka att jag är en gås. Att allt som sägs
till mig i just detta skede, ska rinna av mig som vattnet på en gås.
Jag kan också här tänka att jag har friheten att välja att
reagera (vilket antagligen är ett jagförstörande beteende enligt
författaren, men inte enligt mig eller min terapeut från 2000) och
svara på kommentaren med en motkommentar. Jag kan säga: Du, jag
gillar inte när andra människor kommenterar min klädsel. Hur jag
klär mig är min ensak och om du har problem med det ber jag dig
hålla det för dig själv. Jag är inte intresserad. Varför ska
andra människor få förstöra mitt liv med sina dumma kommentarer.
Och här delar jag inte författarens åsikt om att behärska sig
själv och nervösa sammanbrott. Ingen ska få förstöra för mig,
och om jag tycker att kommentaren är tillräckligt dum har jag min
fulla frihet att motkommentera kommentaren!

”Att
behöva gillande är liktydigt med att säga: ”Din syn på mig
är viktigare än min egen åsikt om mig själv”

”Om
du längtar efter gillandet är du helt enkelt glad över att få det
som en bekräftelse från andra personer. Men om du behöver det,
kommer du att kollapsa om du inte får det. Det är här de
jagförstörande krafterna gör sitt intåg. På samma sätt ger du,
när sökandet efter gillande blir ett behov, upp en bit av ditt eget
jag till den ”utomstående person” vars gillande du måste
ha. Om den eller de personerna visar ogillande, då är du
handlingsförlamad. I ett fall som detta har du valt att bära ditt
egenvärde för andra att smeka eller inte smeka efter vad de anser
lämpligt. Du mår bra i ditt inre bara om de bestämmer sig för att
erbjuda dig lite beröm eller gillande” (slut på utdrag)

Detta
håller jag med om. Att söka efter gillande är jagförstörande och
heller inte realistiskt. Det jag har kommit fram till i mina tidigare
reflektioner är att jag själv numera accepter att jag inte kan bli
omtyckt av alla. Det var svårt och tog lång tid att komma fram
till, men när jag väl gjorde det blev det en befrielse. Att
acceptera det faktum att inte alla människor kan tycka om mig och
att inte längre heller sträva efter det är bra, ett stort steg framåt i min personliga utveckling. Och en befrielse. Det var som
att bli befriad från några av mina ”bojor”.

Publicerat

Våga mer än du törs

Reflektioner från boken: ”Våga mer
än du törs!” av Inger Hansson.

Alla citat från boken är inom ””. Det andra, inom kursiv stil, är mina tankar och reflektioner kring det hon har skrivit. Ett undantag; jag har hämtat ytterligare ett citat, men det har jag specifikt skrivit ut.

Utdrag ur boken: ”Frågan är
varför vi spara på EN enda människas negativa omdöme om oss, ända
tills vi blir vuxna och i värsta fall livet ut. När din dator blir
full av information…Rensar och tar bort…Är du säker på att du
vill radera? Klick JA. ”. Gör samma sak med omdömen och minnen
som du inte mår bra av. Radera det från minnet.

Lättare sagt än gjort att radera
från minnet. Jag vill radera från minnet. Men problemet är att
alla plågsamma minnen gärna hänger sig kvar. Efter en tid blir de
svagare, men om jag inte ”behandlar” minnet, finns det för
alltid kvar. Min behandling är snarare att dissekera minnet. Helst
skriva om, eller berätta om, det plågsamma minnet. Om jag skriver
är jag min egen terapeut. Om jag berättar för någon blir den
personen min terapeut. Helst pratar jag om plågsamma minnen med min
terapeut, vilket hjälper väldigt mycket. Om jag pratar med en nära
vän, kan det hända att den personen gör minnet ännu starkare om
den personen inte alls förstår varför jag har reagerat som jag har
gjort. Om personen inte förstår varför jag mår dåligt av just
det minnet. Orden: ”Det där var väl inte så farligt”,
gör bara minnet värre. För då blir det inte längre bara ett
negativt minne, det vänds mot mig och får mig att känna mig dålig
och värdelös för att jag känner på det sätt som jag gör; att
jag mår dåligt av det. Bättre att antingen skriva om det eller
berätta för en terapeut.

”Kan en känsla
uppstå utan en tanke?. Nej en känsla börjar med en tanke. Spara på
allt bra som människor säger om dig”

”Håller du
med om att det är lättare att samarbeta med andra när vi själva
mår bra? Vi måste därför börja med oss själva! Hur är Din
självkänsla? Och vad är självkänsla? Om man vänder på ordet,
så är det känslan om oss själva. En känsla beroende på min EGEN
värdering av mig själv i relation till andra människor. Ingen
annan än Du själv kan höja Din självkänsla, eftersom det är Din
EGEN värdering av Dig själv!”

När Du får en
stund över, sätt Dig i ensamhet och skriv ner:
1. Vad Du är
duktig på
2. Vad Du tycker
om i Ditt utseende och i Din personlighet
3. Vad Du är
mest stolt över i Ditt liv
4. Vilka
svårigheter Du har lyckats ta Dig igenom och vad Du har lärt av
dem.
5. Försök finna allt
som är bra hos Dig

…

Vad är då
självförtroende? Ett mått beroende på hur säkra och trygga vi
känner oss i relation till vår omgivning. Däremot är
självsäkerhet, en värdering som andra människor ger om oss,
beroende på hur vi uppför oss.

…

Självkänsla +
Självförtroende = Självtillit. ”

En kommentar: Det första som
författaren uppmanar mig att göra är att skriva ner något som jag
är duktig/bra på. Problemet med dålig självkänsla och dåligt
självförtroende är just att man känner sig värdelös på ALLT!
Man duger inte till någonting. Kanske inte alla tänker så om sig
själva, men jag har ofta låga tankar om mig själv. I mina mörkaste
stunder tycker inte jag att jag kan någonting. Jag känner mig
värdelös på allt. Det finns ingenting jag är bra på. Denna
övning blir därför ett moment 22. För att bli av med mitt problem
ber författaren mig att göra något som jag bara kan göra när jag
redan har kommit ur problemet! Det blir omöjligt. Bara när jag
redan har bra självförtroende och självkänsla, kommer jag kunna
hitta något som jag är bra på! För att få bra självförtroende
ska jag alltså göra något som jag inte kan göra om jag inte har
bra självförtroende. Ni fattar vad jag menar, eller hur?

Svaret måste snarare vara att vi
själva ska intala oss att vi duger oavsett hur duktiga vi är eller
inte. Det är inte vår duglighet, eller vad vi gör, har gjort eller
vad vi har för talanger som gör oss värda någonting. Vi är värda
någonting för att vi är medmänniskor och för att vi finns till.
De som är bra på något har ett försprång mot de som inte är bra
på något. Men jag tror att man kan hitta andra saker att vara stolt
över. Man behöver inte vara bäst på något för att kunna känna
en stolthet över sig själv. Att våga visa sig som den man är den
största vinsten. Bekräftelse kan man få genom mötet med andra
människor. När de ser en och möter en som den man är, och
accepterar en som den man är. Oavsett talanger, med alla ens
brister. När man känner det, att man duger som man är och blir
accepterad som den man är, då känner åtminstone jag en sann
glädje inom mig. Och då kan jag nästan känna mig lika mycket värd
som andra. Nästan!

Att våga är att
förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig
själv. av Sören Kirkegaard

”Vi har mycket
att vinna på att självkänslan höjs. Då blir det inte lika
viktigt att vara alla andra till lags. Många människor har en
ständig strävan att nå upp till ANDRAS förväntningar. Det är
dömt att misslyckas! Eftersom ANDRA kommer att bytas ut till ANDRA i
all oändlighet. ”

Kommentar: Detta håller jag
fullständigt med om. Och det är också det jag måste lära mig.
Att sluta bry mig vad andra tycker om mig. Lära mig sluta leva upp
till andras förväntningar. Men denna process räknar jag med kommer
ta många år!

”Sätt upp
Dina egna förväntningar över livet och vad Du vill hinna göra i
Ditt liv! Fundera en stund över vad Du törs eller kan idag, som Du
inte tordes eller kunde för fem år sedan! Jag är säker på att
listan kan göras lång”

Kommentar: Vad vet författaren om
detta! Varför kan hon vara säker på att min lista kan göras lång.
Visst gör jag saker idag, som jag inte skulle ha vågat igår. Men
jag gjorde också saker i går, som jag inte längre vågar göra
idag. För mig handlar det om att välja vad jag vill göra just nu,
och för mig är det en stor ansträngning att våga göra det. Jag
kan göra många saker om jag bara vill det tillräckligt. Men om det
går lång tid emellan jag gör en viss sak, kan jag bli så osäker
på min egen förmåga att klara av det, att jag kanske inte längre
vågar. Som med bilkörning till exempel. Sätter jag mig bakom
ratten kan jag köra, precis som förut, men innan jag har satt mig
där, och speciellt om det har gått någon månad sedan sist, då är
jag så osäker att det känns som jag inte kommer att klara det! Jag
är jätte nervös innan. Jag är livrädd för att göra något
misstag! Just det, att jag inte ska leva upp till andras bilförares
förväntan. Tänk om jag gör någon tabbe, som gör att andra
bilförare blir arga på mig. Det är jag jätte rädd för!

Att våga visa sig som den man är.
Att våga ta plats. Att våga gå sin egen väg. Att inte behöva
vara andra till lags. Att inte behöva nå upp till andras
förväntningar. Att inte be om ursäkt för sin egen existens. Dessa
är de svåraste utmaningarna. Men har man ”lärt” sig dem,
då har man inte längre några problem tror jag. Då spelar det inte
längre någon roll om man är bra på något eller inte. Man har
bra självkänsla och bra självförtroende ändå.

Jag tror att min väg dit, för att
nå målet att våga ta plats och att inte behöva vara andra till
lags, går genom att öva acceptans. Jag måste acceptera mig som
den jag är. Jag måste acceptera att inte alla människor tycker om
mig. Att det finns de som kanske till och med retar sig på mig. Som
irriterar sig på mig. Jag måste acceptera att jag inte kommer att
bli ”expert” på något. Jag har inte det tålamodet. Jag
tror att om jag lyckas med detta, då har jag kommit en bra bit på
väg.

…

Arbete är bra så
länge man inte glömmer bort att leva. ett Bandu-ordspråk

”Hitta ett
arbete som är Ditt LIV. För då har du 112 timmar LIV per vecka,
varav arbetet är 48 timmar!”

Den som gör ett
fel och inte rättar till det, han gör ännu ett fel. av Konfucius

Det är bättre att
fråga och verka dum än att inte fråga och förbli det. av Okänd

”Förr eller
senare måste vi acceptera läget som vi inte kan förändra. Låt
det ta den tid det tar för dig”.

Absolut, detta
håller jag med om helt. Det finns saker man inte kan förändra. Och
då är det bästa att bara acceptera att det är så. Man kan
försöka förändra sig själv om man upplever att man har något
problem. Men det kan finnas egenskaper hos en själv som är så
djupt inrotade, att det är mycket svårt att förändra dem, näst
intill omöjligt. Dessutom kanske man inte vill förändra allt hos
en själv. Våra egenskaper är ju det som formar oss som de vi är.
Vissa egenskaper kan man förändra för att det förbättrar våra
chanser i livet, för att vi till viss del vill passa in i vår
omgivning. Men man ska inte utplåna sig själv. Och vissa saker är
kanske för djupt inrotade. Då måste man inse och acceptera att man
är som man är. Och vara stolt för den man är. Är man inte född
som ”expert-typen”, så gör det ingenting. Man är bra
ändå. Man duger ändå.

”Enligt
forskare finns det fyra karriärtyper: Expert: fördjupar sig inom ett
yrke under hela arbetslivet. Identifierar sig så mycket med detta
val att han/hon är sin karriär. Jag är konstnär, jag är
ingenjör.” ”Linjär: Gör sin karriär genom att avancera
så högt som möjligt i organisationen. Vill ha stora befogenheter
och stort ansvar.” ”Utvidgande: Upptäcker sin karriär
genom att byta yrkesområde sidledes vart 5-10 år där han/hon kan
utnyttja sina erfarenheter på nya sätt.” ”Episodisk:
Byter yrkesområde vart 2-4 år till helt nya områden. Tror ofta
inte ens att de har någon karriär, eftersom andra ofta inte
uppfattar deras karriär som ordentlig.” Citat ur en annons
från Provisa Infromation AB

Jag har blivit uppväxt med att
tycka att det är fint att vara expert. Som min pappa. Och som min
sambo. Expert ska man vara. Man ska ha ett ”kall”, som man
brinner för och som man vill ägna hela sitt liv åt. Jag har i
många år mått dåligt och tyckt att jag är helt värdelös
eftersom jag inte känner mig som någon expert på någonting. Jag
har inget kall. Jag är okej, medelmåttig, på många saker. Jag
intresserar mig för många saker. Jag skulle kunna jobba med nästan
vad som helst. Jag skulle kunna prova på många olika saker. Men jag
är inte någon expert på något. Jag är inte bäst på något.
Eftersom jag har trott att det är expert man ska vara för att duga,
har jag alltid tyckt att jag är värdelös. Att jag är lite mindre
värd och mindre duglig än personer som är experter.

Efter 46 år,
har jag äntligen börjat förstå att det är fel. Man kan duga utan
att vara expert. Och jag har till och med börjat att acceptera att
jag aldrig kommer att bli expert. Jag är inte den typen. Jag har för
många intressen för att bara vilja ägna mig åt en eller ett par
saker. Jag är för nyfiken på för många ämnen helt enkelt. Jag
kan lite om många saker. Inte mycket om få saker. Jag har nu
accepterat det. Och det är väldigt skönt. Jag har genom den
insikten fått en inre ro, som jag tidigare inte hade. Jag sökte
ständigt efter det jag skulle kunna bli expert på. Men jag har nu
kommit fram till att det inte finns. Jag skulle kunna söka förgäves
utan att finna det. Jag är troligtvis den ”Utvidgande”
karriärtypen. Och jag måste ju kunna vara glad och stolt för att
jag är det. Jag duger lika bra som en expert.

Gud, giv mig
sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra
det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. av Reinhold Niebuhr

Hatet är den
räddes hämnd för att ha blivit skrämd. av George Bernard Shaw

”Om
den du ska tala med är ur balans, arg, förbannad, ledsen,
frustrerad, oförskämd, upprörd, eller orolig, försök att dämpa
känslan innan ni kommunicerar. Hur då? Genom att ge FÖRSTÅELSE
för den andras KÄNSLA…..Kom ihåg, att det finns bara TVÅ
känslor. KÄRLEK och RÄDSLA. En arg, förbannad, ledsen,
frustrerad, oförskämd, upprörd och orolig person är en RÄDD
person….Hur vill Du bli bemött när Du är arg? Jag antar att Du
vill ha FÖRSTÅELSE för Din ilska. Om du vill Ha förståelse, Ge
förståelse! Säg ”Jag förstår att du är arg”. Det är
inte att hålla med om vad den andra gör eller säger. Det är
RESPEKT för den andras känsla. Respekt för den andras
verklighet…”

”Det
finns tio olika sätt att ställa en fråga på i svenska språket.
En av dem är ALTERNATIVFRÅGAN. Använd den oftare.”

Använder
jag ofta. Det har jag under mina år av erfarenhet själv kommit fram
till! Alternativfrågor är bra. Jag förstod bara inte varför. Att
det är för att den andra personen får vara med att bestämma. Men
det är ju självklart när man hör det. Att genom att själv få
vara med och påverka och bestämma när man ska lägga sig, vad vi
ska äta, vad vi ska göra på helgen, när vi ska handla kläder,
får en person att göra saker som den egentligen inte vill. ’Skulle
du vilja klippa dig i helgen?’ Alt ja eller nej. ’Okej inte nu, men
då måste det kanske bli nästa helt, om du vill vara fin i håret
till skolavslutningen. Det är antingen denna helg eller nästa,
eller så får du se ut som du gör nu i håret’. Man har genom detta
gett alternativ. Vilket är bra. Den andra får vara med och
bestämma.

”Ofta
är det så att några i gruppen alltid gör sin stämma hörd. Har
Du känt någon gång att Du inte fick säga vad Du ville på ett
arbetsmöte och tänkt: Varför skulle jag vara med på mötet, det
är ju alltid samma människor som pratar jämt. För att det ska
uppstå gruppdynamik, är det viktigt att ta vara på allas
egenskaper och åsikter. Det gäller både hemma och på jobbet. En
enkel regel är; att ingen ska säga någonting TVÅ gånger, innan
alla har sagt något EN gång. Det är bra om någon leder gruppen
och ser till att denna enkla regel följs….Men vad ska man göra
med de tysta då?…”

Hm, författaren av boken utgår
ifrån att det INTE är de tysta som läser boken. Som om det är de
som för mötet och kan bestämma vem som ska prata och inte som
läser boken? Jag anser att jag går på många möten där det finns
de som gärna vill prata och höras jämnt. Min åsikt är att det är
DE som inte läser boken. Det är de tysta som läser den. Därför
vore det en bättre hjälp vad de som är tysta och inte får göra
sin röst hörd, för de inte får en syl i vädret, hur de ska göra
och beter sig för att FÅ orden och få behålla det så att andra
inte hela tiden tar över ordet. Oavsett hur långsamt man pratar.
Det är som att de andra bara är intresserade av att höra sig
själva.

”Våga vara den Du är och Vara stolt över den Du är”

Boken är väldigt rar. Men ibland blir det fel, tycker jag. Författaren utgår från sig själv och ur hennes perspektiv har hon säkert rätt. Men hon ser inte min vy, mitt perspektiv. Det missar hon. En person som jag, som varken är introvert eller extrovert, som är något mitt emellan, känner inte riktigt igen sig i allt. Jag tror att människor utgår från sig själva. När de kommer på något som de tror är en sanning, måste de basunera ut det. Och det är vad författaren gör. Hon tjänar pengar på att föreläsa och prata om detta. Men missar dilemmat som människor som har livstemat Perfektionism sitter i – duktighetssyndromet. Vi mäter vår duglighet i prestation och perfektionism. Vi, eller åtminstone jag, har svårt att hitta saker som man är bra på. Hon, liksom många andra, missar att alla människor vill ha bekräftelse och beröm, men alla vågar inte begära det och kräva det från andra. Jag blir alltid lika ställd när jag är tillsammans med människor som faktiskt vågar kräva och begära beröm från andra människor. För en perfektionist är beröm något man förtjänar, inte något man begär! Men en självhjälpsbok som hon nu har skrivit, bör ta upp detta dilemma. För är det något man borde få hjälp med, en viktig sak, är att kräva att få uppskattning och få känna att man duger precis som man är. Oavsett om man är duktig eller inte. Alla människor, oavsett duglighet, är värda lika mycket ändå. Vi duger som vi är. Och vi behövs!

Klart slut för idag.

Publicerat

Livsteman

Reflekterat 1/4 2017

Förra söndagen var jag och Axel ute och promenerade. Vi mötte då
en gammal klasskamrat till mig. När vi hade skiljt oss igen och jag
och Axel fortsatte prata själva, anmärkte han: ”Du är
verkligen blyg”. Tänk, det var verkligen inte så jag hade
uppfattat situationen! Jag tyckte att jag pratade, svarade och förde
upp en del egna ämnen på tal. Men av någon anledning hade han
uppfattat mig som blyg, eller rättare sagt sa han senare, att jag
hade verkat besvärad. Jag hade inte alls varit besvärad. Jag tyckte
det var kul att träffas, men jag var tvungen att pausa Runkeeper på
telefonen. Det var inte jobbigt, men något jag ville göra.

Det ironiska är att jag kände igen denna anmärkning från min egen
mamma, från när jag var liten och lekte med kompisar. Inte alltid,
men ibland, var det som att hon var tvungen att anmärka lite på hur
jag var i sociala situationer. Ge lite kritik. Jag borde göra si
eller så. Jag borde prata mer. Jag borde ringa någon kompis för
att gå och leka med. Men jag kanske inte hade lust. Det resulterade
i alla fall i att jag kände mig fel. Och onormal. Mammas kritik. Och
det var nära att jag kände så även nu med Axels kritik. Jag sa
till honom att jag inte ville ha hans kritik. Och jag fick intala mig
själv att jag duger. Jag upprepade för mig själv, det jag har
kommit fram till i mitt arbete med mina livsteman: Jag duger, jag
duger, jag duger….

Jag kan inte vara alla till lags. En del gillar mig. En del gillar
inte mig. Och jag tror att alla människor uppfattar andra olika. Och
av någon anledning kan det också vara så. Att man beter sig olika
med olika människor. Och kanske kan det också vara så att jag och
hon åkte tillbaka i tiden och betedde oss som vi gjorde då, när vi
gick i skolan. Och då jag verkligen var blyg. Men det var inte så
jag hade uppfattat situationen. Och Axel tog tillbaka att jag varit
blyg, utan tyckte mer att jag verkat besvärad. Vilket inte stämde.
Jag kände mig inte besvärad i alla fall. Men jag kanske ville ta på
mig en slags skyddsmur, för att inte känna det jag kände då. Då
jag mådde dåligt av mitt utanförskap, min blygsel och den ständiga
känslan av att vara onormal. När mina livsteman uppstod och var
aktiverade hela tiden.

Jag måste vid liknande situationer läsa och upprepa följande
slutsatser, som jag under lång tid och mycket arbete kommit fram
till. Men jag måste ständigt läsa på dessa slutsatser, och upprepa
dem för mig själv. Jag duger!

Den
slutsats jag har kommit fram till vad gäller mina livsteman, något
som tagit mig år att komma fram till, är att jag måste acceptera
att det finns människor som inte tycker om mig. Jag måste acceptera
att jag inte kan vara alla till lags, att jag inte kan behaga alla,
hur jag än försöker. Jag måste lära mig att inte bry mig om vad
alla tycker. Om jag får kommentarer för vem jag är, för hur jag
ser ut, för vad jag gör eller säger, vill jag kunna vara så pass
stark och trygg i mig själv att jag inte bryr mig om det. Världen
kommer inte att gå under för att jag har irriterat eller förargat
någon. Genom att vara den jag är kommer jag att beröra människor.
Ibland på ett sätt som de känner sig bra av. Ibland på ett sätt
som de inte känner sig bra av. Här kan jag försöka tänka att det
inte är mitt problem. Jag kan ju försöka hjälpa dem med sitt
problem. Om jag vill. Men jag kan inte ta på mig att lösa det. En
anledning till att jag kanske berör på ett sätt som inte
uppskattas, kan vara att jag har sagt eller gjort något som har
utlöst deras livstema! Precis som andra har sagt och gjort saker
genom mitt liv som har utlöst mina livsteman och fått mig att må
så dåligt.

Med
denna slutsats kan jag också dra slutsatsen att det inte finns ett
perfekt sätt att göra saker och ting på. För det sätt som passar
några, passar inte andra. Alltså finns inget perfekt sätt. Att
vara som jag och göra som jag kan funka lika bra som att vara och
göra som någon annan. Jag måste lite på mig själv och att jag
kan fatta egna beslut om mig själv som duger lika bra som att lyssna
och göra det som andra tycker.

En
annan slutsats är att jag inte kan bli expert som min pappa, Axel
eller mamma. Jag är inte nöjd med att hålla på med samma sak år
ut och år in. Vill förnya mig och utveckla mig hela tiden. Måste
alltså acceptera att jag inte kan bli expert och att mitt sätt att
vara också är acceptabelt. Alla kan inte vara experter. Det är bra
att några är lite bredare också. De som har ”bred”
kunskap behövs också.

Alltså:
Lita på mig själv och mitt eget omdöme (självförtroende) att
jag kan fatta tillräckligt bra beslut på egen hand. Ta råd från
andra, men låt inte andra bestämma om jag inte själv tycker att
råden är bra eller passar mig.

Sluta
vara alla människor till lags, om jag själv mår dåligt av det.
Sluta bry mig om vad andra tycker om mig själv. Det kommer alltid
finnas människor som inte tycker om mig. Låt dem vara. Låt det
vara deras problem.

Våga
visa mig som den jag är, våga berätta mer om mig själv och lita
på att jag duger som jag är. Att den jag är och det jag berättar
är okej och lika bra som andras berättelser. Våga be om hjälp. Om
det innebär att ”blotta” mig själv och visa mina
”svagheter” så får det vara så. Kom ihåg: jag ska inte
bry mig om vad andra tycker om mig. Det viktigaste är att jag kommer framåt och utvecklar mig. Vad andra tycker om mig kan jag inte
påverka. I alla fall inte om jag är ärlig och visar mig som den
jag är – då kommer jag att beröra!

Publicerat

Uppmärksam i nuet utan att döma eller värdera

Kombinerad Mindfulness och Tillämpad avslappning

Det viktigaste av alla
Mindfulness-övningarna jag fick med mig, det som jag lätt kommer
ihåg och kan tillämpa i min vardag är, ibland i kombination med
tillämpad avslappning är:

Uppmärksam
i nuet utan att döma eller värdera

4
punkter: Fötter / Säte / Axlar / Käkar

2-4
djupa andetag – Lägg märke till hur varje andetag känns i kropp
och själ, utan att döma/värdera. (Kombinerad tillämpad
avslappning och mindfulnessövning)

Ett
exempel på 2 djupa andetag: “slappna av”:
Andas in och andas
ut: slappna av från bröstkorgen ut i hela kroppen, både upp och
ner. Känn lugnet och värmen genomsyra hela kroppen.
Andas in
och andas ut: Syresätt hela kroppen från bröstkorgen ut i hela
kroppen. Känn hur det nya syret piggar upp hela kroppen.
Sträck
gärna på dig!

Ett exempel på 3 djupa andetag
är “Andas in/ut”:
Jag andas in, jag andas ut och släpper det
som varit
Jag andas in, jag andas ut och släpper det som är i
framtiden
Jag andas in, jag andas ut och slappnar av just nu

Ett annat exempel på 3 andetag
är:
Andas in/ut: “Till magen”
Andas in/ut: “Till
bröstkorgen”
Andas in/ut: “Till svalget/halsen”

Ett exempel med 4 djupa andetag,
är att tänka mig att slappna av i kroppen – “snabb
kroppsavslappning” (med inspiration från de 4 punkterna
ovan):
Andas in/ut: Slappna av i panna och käkar
Andas in/ut:
slappna av i axlar, armar – ner till fingrarna
Andas in/ut
(djupt, upp till svalget/halsen): Slappna av i bröstkorgen
Andas
in/ut: Slappna av i säte, ben – ner till fötterna

Kombinerad tillämpad avslappning och mindfulness
genom dagen – De tre viktigaste momenten

1.
På morgonen, efter min 3-minuters korta/betingade avslappningsövning
– sträck på mig så att hela övningen blir en kombinerad
Tillämpad avslappning och mindfulnessövning. “Min morgonritual”.
Under själva avslappningsövningen, koncentrera mig på att verkligen
slappna av i kroppens alla delar, slappna av och var verkligt
närvarande i övningen. Men utan att döma/värdera.

2.
Under dagen, på jobbet när jag går på toa, sitter vid datorn
eller bara när jag behöver slappna av i stressiga situationer: Ta
2-4 djupa andetag och gör antingen “Andas in/ut” eller “Snabb
kroppsavslappning”. Målet är att göra alla de 4 olika
övningarna jag specificerat ovan, vid något tillfälle under dagen. Ta
inte alla samtidigt – en övning per tillfälle. Så fyra
tillfällen behövs för att hinna med alla.

3.
På kvällen när jag har sollampan tänd på 15 minuters
solnedgång: Gör först en Snabbavslappning med “Andas
in/ut”-övningen. Gör sedan den långa – progressiva –
avslappningsövningen. I min version, d.v.s börja med fötterna och gå
upp till huvudet. Därefter ta 8-10 andetag (Andas med jämna, lugna,
långsamma andetag. Låt utandningen vara något längre än
inandningen. Uppmärksamma utandningens avslappnande effekt på
kroppen. Ungefär 8-10 andetag).

Nyckelord:
Avslappnad, lugn, tung, varm
Träning ger färdighet.

Publicerat

Ica Klassiker Start – Vasaloppet: Klart!

Den 27 februari tog jag de sista stavtagen i stakmaskinen på Actic och avslutade därmed ”Vasaloppet”, 9 mil, i Ica Klassikern 2017! Härligt.

10 April startar cyklingen: Vätternrundan, 30 mil tror jag att jag ska trampa. Vi får se hur det går! smiley

Publicerat

Livsteman: Jag är min egen – jag bestämmer

Reflekterat 13/3 2017

I fredags träffade vi i Mall of Scandinavia. Det var jätte kul och
trevligt. Men av någon anledning aktiveras alltid mina livsteman när
jag träffar denna kompis, som jag har haft så länge jag kan
minnas. Jag har känt henne längre än mitt minne sträcker sig! Hon
kunde vara min syster. Varför aktiverar hon mina livsteman undrar
jag? Det är som att jag alltid åker tillbaka i tiden, till när vi
gick i skolan och jag kände mig utanför. Det är som att hon ser
igenom mig, kan genomskåda mig. Hon ser att jag fortfarande är den
miserabla och tråkiga tjej, som i skolan var så opopulär och
utanför. Hon ser inte mig som jag egentligen är. Eller som jag är
NU. En annan sak jag ogillar är att hon alltid vill hävda sig och
framhäva hur bra hon är på vissa saker. Till exempel tycker hon
att hon var så väldigt bra i bollsport. Detta kom fram när vi
pratade om hur hemsk gympan var, till exempel att man skulle välja
lag. Vilket jag mindes att vi mest gjorde i fotbollen. Inomhus mindes
jag att de delade ut färgade band. Hon sa inte emot. Jag berättade
att min teori är att det sitter i huvudet, självförtroendet. Om
ingen tror på en (gympaläraren och de andra eleverna) så tror man
ju själv tillslut att man är dålig och då presterar man inte
heller lika bra som om man tror att man är bäst. Så jag sa det och
att mycket sitter i huvudet. Hon sa inte emot.

Jag gillar min kompis. Men ofta aktiveras mina livsteman när jag
träffar henne. Kanske kan det bero på att hon ofta vill prata om
minnen från skoltiden? Den tid när jag kände att mitt
självförtroende var i botten. Hon pratar sällan om hur det är
idag. Och gör hon det, är det bara om sig själv. Hon är
egentligen inte så intresserad av mig, tycker inte jag i alla fall.
Och hon gillar att sätta etiketter på folk. Det jag kan irritera
mig på är att hon inte verkar känna mig egentligen. Hon kommer
bara ihåg hennes egen uppfattning om mig när vi gick i skolan. Och
den uppfattningen stämde ganska dåligt tycker jag. Plus att jag
har förändrat mig väldigt mycket sedan dess. Men varför ältar
hon om detta? Är det för att hon känner sig bättre än mig när
hon pratar om det? Och varför vill hon känna sig bättre än mig?
Varför kan hon inte glädja sig åt vem jag är och har åstadkommit
fram till idag? Jag vill inte tro att hon är avundsjuk.

Jag tror att det är för att hon, liksom jag och liksom alla andra,
vill ha bekräftelse. Men till skillnad från mig ”tvingar”
hon andra att bekräfta henne. Hon ger inte andra något val, såvida
man inte vill såra henne. Eftersom jag inte vill det, så säger jag
det som hon vill höra och som gör henne glad. Men det innebär
samtidigt att jag kränker mig själv, och den jag själv tycker att
jag är. Nämligen lika bra och värdefull som hon och alla andra. Men
varje gång hon tvingar mig att säga något bra om henne, kränker
jag mig själv, eftersom hennes ord ofta antyder att hon var/är
bättre än mig på något sätt. På till exempel sport. Eller
musik. Stämmer det? Nej, det tycker jag inte. Jag hade minst lika
bra skott som hon i fortboll. Och jag sprang minst lika bra, kanske
bättre. Och jag kunde läsa spelet, när jag hade lust. Det hade jag
inte alltid. Nej, jag kanske inte var lika intresserad av fotboll som
hon. Men jag spelade det, och jag tycker att vi var ungefär lika bra
allihop. Kanske var det två eller tre stycken som var något bättre.

Samtidigt är min kompis snabb med att själv presentera sina
tillkortakommanden. Som att hon vill vara först med att säga det.
Hon har fortfarande inte lärt sig att jag aldrig kommer att ta upp
det som jag tycker är mindre bra med henne. Det klarar hennes familj
så bra av, hennes syrror och mamma framförallt. Så inför mig
behöver hon inte hävda sig. Jag önskar att vi bara kunde umgås på
lika villkor och leva i nuet. Hitta de gemensamma saker som vi idag
tycker är kul. Barnen till exempel. Och så kan jag tänka mig att
vi båda är intresserade av naturen och promenera i den. Men det är
som att hon alltid vill bara bättre än mig på de saker vi ska
göra. Hon kan inte tänka sig att göra det som jag eventuellt är
bättre på än henne. Varför vill hon alltid känna sig bättre än
mig? Genom att alltid hävda sig för att verka bättre än mig,
aktiverar hon mina livsteman och jag känner att jag genom att umgås
med henne kränker mig själv.

Så våran status sinsemellan tycker jag är helt irrelevant.
Huvudsaken är att vi gillar att umgås och prata. Och vi borde kunna
göra det vi tycker är roligt och inte hela tiden mäta oss med
varandra. Vem är bättre än den andra. Helt ointressant. Och hur
bedömer man det ens? Jag tror att jag tillslut kommer att behöva
ställa ett ultimatum till mig själv och henne. Berätta att jag
bara vill fortsätta umgås om vi kan sluta att jämföra oss med
varandra. Och konstatera att vi båda duger precis som vi är. Vi
behöver inte tävla!

Kan det vara så att medan jag är mest intresserad av att göra
saker tillsammans som vi båda gillar, verkar det ofta som hon vill
poängtera vad som skiljer oss åt? Som om hon inte vill vara lik
mig. Genom det kan det ibland kännas som hon tar ifrån mig mina
intressen. Som om vi inte kan vara lika intresserade av en viss sak.
Jag har ibland känt att hon antyder att hon tycker mer om musik än
jag. För att hon pratar mer om musik än jag. Men för mig är inte
pratet ett bevis för hur mycket man tycker om. För mig är det
handlingen, och vad känslan av musiken gör med en som betyder
något. Jag kan nog säga att utan musik hade jag nog inte varit kvar
idag. Jag älskar musik och vissa låtar kan få mig att rysa, få
gåshud, gråta eller få ut alla mina aggressioner. Det är och har
varit min ventil. Genom hela livet.

Ibland insinuerar hon att hon är mer sportintresserad än jag. Bara
för att jag kände mig dålig på gympan! Men det är ju inget bevis
för att jag inte var intresserad av sport. Bara att gympan var
dålig. Att vi inte fick göra det jag tyckte var roligt. Och att
då-tidens skola var dålig på pedagogik. Musiken har varit min
ventil i alla läger. Jag älskar musik och lyssnar på massor av
musik. Jag har till och med jobbat med det. Har jobbat inom
musikbranschen i mer än 8 år. Jag tror att hon är avundsjuk på mig
för det. Och någonstans ville jag kanske göra henne avundsjuk.
Henne och alla andra i skolan som fick mig att känna mig utanför.

Idrott och motion har jag hållit på med i en eller annan variant
sedan jag slutade skolan. Och sedan snart 10 år tillbaka har jag
tränat på gym minst en gång i veckan, oftast mycket mer. Och jag
springer under vår-sommar-höst. Något jag tycker är härligt för
att jag också kommer ut i naturen. Jag gillar känslan av att ta ut
mig. ”Träna skiten ur mig”. Jag gillar det, när jag
känner att det tar emot. Och jag får kämpa. För det är kämpandet
som är utmaningen. Och det är utmaningarna jag älskar. När jag
nått fram, tappar jag ofta motivationen, tyvärr. Då får jag hitta
nya utmaningar helt enkelt. Allt för att hålla motivationen uppe på
den nivå som får mig att kämpa vidare. Och så får jag mitt hjul
att snurra.

Nej, jag har bestämt mig en gång för alla: Min kompis ska aldrig
mer få ta ifrån mig mina intressen. Hur mycket eller lite
intresserad jag är av saker och ting ska inte hon bestämma utefter
hennes skala. Hon är inte min referens. Jag är min egen! Over and
out. För idag!